14 Januari 1933 - Dagen då "Bank of England" rånades
David mot Goliat.
Alla älskar en cupskräll. Alla älskar att se "the Underdogs" slå ut ett storlag. Själv har jag ett svagt minne av att Colchester en gång i tiden slog ut det mäktiga Leeds ur FA-cupen i början av 70-talet; Bradford gick hela vägen till Carling Cup-finalen och 1991 slog Wrexham ur Arsenal ur FA-cupen efter att Mickey Thomas gjort mål på övertid.
Men ingen match, ingen skräll, ingen händelse i brittisk klubbfotboll slår det som hände den 14 Januari 1933.
Walsall - Arsenal i FA-cupens tredje omgång.
Man måste sätta detta i sitt rätta sammanhang. Arsenal på 30-talet var världens kanske bästa fotbollslag. Under Chapmans sista år vid rodret var det ett stjärnstall med fantastiska epokgörande spelare på varje position. I matchen mot Italien året efter, så spelade sju man från start i landslaget. Tittar man några år tillbaka så ser man tecken på dominansen
1930 - FA-cup-vinst
1931 - ligaguld
1932 - FA-cup-final
Detta skulle sedan följas av tre raka ligaguld och krönas med en FA-cupseger 1936 och ytterligare ett ligaguld 1938.
Några veckor innan denna match hade man krossat Sheffield United med hela 9-2 och hade tagit 32 poäng på 18 ligamatcher (36 var max). Gunners hade redan i Januari en betryggande ledning i ligan och när man nu mötte Walsall, som låg i den sista divisionen, så skrockade experterna om att "ta med kulramen" och "målvakten skulle få ryggskott. Än mer så pratade man om den stora skillnaden i rikedom och Gunners gick under smeknamnet "Bank of England" med sina stora löner, det var förmåner, champagne, kaviar, lyx och bra möjligheter till träning och ett liv i sus&dus. Man räknade ut att Gunners lags samlade värde av fotbollsskor var värda mer än vad Walsalls som klubb lade ut på mat och dryck åt sina spelare under ett helt år. Gunners spelare hade kostat över 30 000 pund att köpa ihop.Walsalls spelare 69 pund.
Det låter som en kassaskåpssäker seger, men när Gunners åkte till matchen, så sjuknade halva laget in i influensa. Bob John, Joe Hulme,Jack Lambert, Tim Coleman och Eddie Hapgood fanns inte med i startelvan och flera av de andra spelarna kände sig också lät halvkrassliga. Men trots det så fanns Alex James, Cliff Bastin, David Jack, George Male och Herbie Roberts med i laget. Alla klassiska legendarer i Gunners och som alla plockade hem en ansenlig mängd titlar. Chhapman hade ingalunda underskattat Walsall. Han hade kollat på dem vid flera tillfällen och hade god koll på dem. Men spelarna som ersatte de sjuka spelarna hade inte alls de kvaliteterna som de saknade spelarna. Det var reservlagsspelare, som knappt luktat på A-laget och här tog Chapman en chansning. Norman Sidey, Charlie Walsh, Tommy Black och Billy Warner är inga namn som går till historien som stjärnor i Gunners, men har gått till historien för deras insats mot Walsall.
Walsall ligger i Midlands och vid denna tid, så var det ett ganska stort agg mot lag från London. Rikedomar, jobb och makt låg kring London och när Gunners sedan agerade som kungar, så blev det inte bättre. Dåtidens Chelsea eller Manchester City. Bra finanser och köpte vad de ville ha. Blickarna var många på matchen och hela England höll på Walsall, som naturligtvis inte skulle ha en chans.
Men ödet skulle visa sig annorlunda.
Walsall klev upp på Gunners och spelade en klassisk cup-taktik. Med hårt spel, med tuffa närkamper. Långbollar och tjongande på kontring. En mur i försvaret och detta mot ett orutinerat Arsenal, som ju längre matchen gick blev mer och mer nervösa och det var framför allt de nya spelarna som inte kunde hålla ihop det. Framför allt Charlie Walsh på centerpositionen var fullständigt sönder av nervositet och hans bollar hamnade lite varstans. Längst bak hade Tommy Black börjat stadigt, men ju längre det gick, desto mer nervös blev även han och fullkomligt livrädd för att göra fel. Till slut började hemmalaget att vädra morgonluft och på en hörna gick Alsop upp och nickade in 1-0.
Strax efter blev det ett till, då Tommy Black kapade Alsop och Walsall gjorde 2-0 på straff.
Med 25 minuter kvar ökade Gunners farten, men kom aldrig ifatt och när domaren blåste av var skrällen ett faktum. Walsall hade slagit ut Gunners och "Bank of England" var rånad.
Chapman var galen och ohyggligt besviken och om Ferguson använde sig av hårtorken, så var Chapman ännu mer brutal. Tommy Black fick inte ens åka med hem till Highbury utan blev tillsagt i omklädningsrummet att packa sin väska och försvinna. Charlie Walsh var såld inom två veckor, Norman Sidey såldes till Norwich någon månad senare och Billy Warner fick harva i reservlaget resten av livet.
Den största skrällen var ett faktum denna dag 1933. Walsall och England firade. Chapmans Arsenal åkte hem och slickade såren, kom tillbaka starkare och vann ligan tre år i rad. Det var tider det, när banken rånades.
