Eftersnack
Tre punkter att föra till protokollet.
Det har varit en hyfsat turbulent dag i London. Två Londonderbyn var Two worlds colliding och tre av fyra tränare står inför galgen. Till detta två sensationella resultat. Alla hade förväntat sig bortasegrar, men det blev hemmasegrar. Segrarna stannar i London. Så bra.
På Upton Park, om vilken denna kortare genomlysning skall handla, managerade ett taktiskt kämpande West Ham ut Gunners, som sin vana trogen brände ett antal fantastiska målchanser, blev berövade en solklar straff(Spector träffade Hleb klockrent på foten och rörde inte bollen) och fick en klockren spark på pungen, när den annars så fullständigt ofarlige Marlon Harewood nätade. Under matchen kastades det mynt- hudfläng killen/tjejen, kölhala och släng i Towern. Lär honom prata portugisiska samtidigt, ty han lär snart få besök. -,det bråkades och det debatterades om Gunners oförmåga att göra mål.
En del av mina intryck från matchen kommer nedan;
* Bråket
Jag har läst mången artikel om det så kallade bråket. The pink paper-skriver om hur osportslig Wenger var som inte tålde att Pardew blev glad och den sistnämnde som är den ende som uttalat sig ifrågan ursäktar sig för att han blev så glad.
Jag må slå in öppna eller lyckta dörrar, men jag är högeligen tveksam till att Wenger reagerar som han gör bara för att Pardew visar glädje. Om han hade sprungit fram, slängt sig i Wengers famn och skrikit "Harewood for President" eller något liknande, så kanske Wenger hade klagat på att han smutsade ned kostymen, men bara för glädje? Jag är skeptisk. Något annat måste ha sagts. In med läpptydarna igen. Kan man läsa sig till vad Materazzi sade, så kan man säkerligen se vad Pardew sade. Under förra året gav han sig på Gunners för att vi inte spelade med en enda engelsman; kan det vara så igen? Sedan att Arsenal vägrat att komma på presskonferens efteråt och på www.arsenal.com finns inga kommentarer överhuvudtaget, utan man låter krönikör Stubbs säga några rader. Mystiskt och tyder på något helt annat än bara glädjeyttring. Wenger må vara dålig förlorare, men för en känsloyttring, nja..
Jag läser inte läppar så bra, däremot är jag både närsynt och långsint.
* "The beautiful game?"
Det vackra spelet är uppfunnet av Arsenal. Det skapades för några år sedan av Arsène Wengers magiska taktpinne och börjar så sakteliga nå sin fulländning. Första halvlek mot CSKA Moskva var troligtvis det vackraste jag sett Arsenal spela på mången dag och en stor del av matchen mot Everton likaså. Bollen flyter, alternativen är många, passningsspelet superbt, ett tillslag, väggpass, avslut. Man kommer från höger och vänster och är svåra att läsa. Det låter som en riktig dröm och är också det fram till straffpunkten. Gunners spelar bästa fotbollen i hela världen fram till straffpunkten, men när den når dit, så finns inte någon som trycker dit den. Jag har spelat upp West Ham, Everton och CSKA Moskva-matchen gång på gång och det är frapperande hur lite folk som fyller på när Gunners kommer på vänster och högerkanterna. Inläggen kommer, men oftast syns endast Henry i mitten, Adebayor eventuellt. van Persie, Hleb, Rosicky, Fabregas lurar utanför för att gå på andraboll och vägga sig för skott. Vi måste ha in fler folk i straffområdet. Det är här vi saknar Ljungberg och för all del Pires, som gick in i straffområdet. Vieira kom som en tanks också. Om vi inte fyller på och gör oss mera attraktiva i boxen, så kommer halvfigurer som Ferdinand-Gabbidon och Stubbs bli matchens lirare. När andra bollen kom ut mot West Ham, så togs Fabregas och Silva bort. Jag säger inte att mer folk i boxen är Sankte Pers nyckel till "The beautiful game", men det noteras. När man bitvis ser spelet som Gunners spelar är det sakralt. Så vackert, sådan finess och man blir stolt över att höra "fotbollsexperter" uttala sig om att "det blir alltid bra matcher när Gunners spelar." Samtidigt är det alltid frågan om vi måste spela "The Beautiful game"? Visst, det är rörande att se den vackra fotbollen, poesin. Men när det inte funkar och vi inte löser upp knutarna, skall vi istället gå ned på fem i mitten och grisa och hoppas på en förlupen boll till Henry, ett genombrott av Hleb eller Ljungberg, skott av van Persie eller Rosicky eller en tåfjutt av Adebayor i trängt läge? Om det även fortsättningsvis mot lag, som nödgas backa hemåt på grund av mindre spelskicklighet och kunnande, osäkerhet och respekt, kanske Wengers mannar måste sluta upp med det vackra spelet och spela det ovackra spelet istället? Rätt eller fel?
* Thierry Henry
Hoppsan; Här dyker kaptenens namn upp. Vad skall krönikör Falk göra nu? Äta honom, förtala honom, prisa honom, lovorda..?
Nja, jag dristar mig till att ifrågasätta honom för närvarande. Jag undrar vad som händer i hans huvud när det blir sådant jävla stopp som det nu är. Att laget inte gör mål och förlorar poäng är en sak, då måste man som kapten kliva in och ta stryk, förmedla idéer,, lyssna och lär, men som toppforward, så är han fortfarande en skugga av fjolårets Henry. Ändå har han gjort fem mål hittills och han lär säkert göra sina 25 i år. Men Henry kan så mycket mer och nyckeln till våra framångar är så nära förknippade med en viss Thierry Henrys form eller inte. kan det vara så att han märker att laget med en framväxande Rosicky-Hleb, en säkrare van persie och Adebayor nu finns så mycket slagstyrka att han själv inte tar det ansvar han tidigare har tagit offensivt. Känns ibland som att han går mer defensivt än tidigare. Mot West ham hade han bitvis en "bad hair-day" och bollarna gick lite hit-och-dit. Visst han kämpade och det väggades. Mot Everton var det bitvis likadant.Frustration och kanske är det på grund av detta vi ser honom hämta bollen tidigare. jag ser dock fram emot nästa helg, då Liverpool dyker upp. Henry brukar springa livet ur de röda och göra ett par pytsar. Sedan är allt normalt och livet leker igen.
Några korta smakfulla synpunkter från en östgötsk soffa.
