Gästkrönika: En fältherre saknas - något måste göras, Wenger!
Det fungerar inte längre att spela utan vitala ingredienser som karaktär och konsekvens i offensiven. Det hjälper inte ett skit att vi spelar runt 20 passningar i rad utanför straffområdet, när det ändå aldrig kommer en djupledslöpning.
Matchen artade sig precis på det sätt som de flesta pessimistiska Arsenal-supportrar hade fruktat. Vi är ju vana nu. Aston Villa, Middlesbrough, Everton och CSKA har gjort det innan. Newcastle gjorde det denna gång: tog poäng på Emirates - trots ett löjligt litet bollinnehav. Och nu måste något göras. Det fungerar inte längre att spela utan vitala ingredienser som karaktär och konsekvens i offensiven. Det hjälper inte ett skit att vi spelar runt 20 passningar i rad utanför straffområdet, när det ändå aldrig kommer en djupledslöpning. När det aldrig kommer ett skott. När det aldrig kommer ett avslut!
Jag tänker framförallt på Aleksander Hleb. Killen hade säkerligen flest passningar och mest bollinnehav bland alla AFC-spelare i matchen mot Magpies. Men han uträttar i princip ingenting, vilket han bör göra som högerytter. Han tar inga djupledslöpningar, han förlorar för lätt de fysiska duellerna, tar inga skott och verkar inte ha någon klar idé om vad han ska göra. Skall han överhuvudtaget uträtta någonting krävs det att han är rättvänd och har 10 meter fri passage i mittplan. Då – kan han (kanske) göra något.
Dock bär absolut inte Hleb ensam hundhuvudet efter ytterligare en 1-1-match på Emirates. Det är för tillfället en kollektiv koma som lamslår vår attackfotboll i den meningen att djupledsspelet inte fungerar längre. Ljungberg var Premier Leagues bästa djupledslöpare för några år sedan. Idag har skadorna tagit ut sin rätt. Det är synd. För faktum är att Bergkamp, Henry, Pires, Vieira och Ljungberg stod för ett rakare attackspel när de var som bäst. Ett attackspel som gick ut på att korta löpningar startades på offensiv mittplan och avslutades i straffområdet, ett spel få kunde värja sig emot då rörelsen i princip var konstant. Dagens Arsenal spelar runt och i sidled hellre än rakt, snabbt och bestämt. Vårt spel har gått från att ha varit världens effektivaste till ett slags frustrerande kortpassningsspel utan egentlig substans. Supportrar oroar sig över att anfallarna inte gör mål. ”Vi skapar ju mängder av chanser, snart måste den ju f-n sitta”. Men, nej. Det är ingen tillfällighet att målen inte kommer i samma utsträckning som tidigare. Hleb, Fabregas och Walcott har t ex alla ett konsekvent problem med att: 1. Skjuta. 2. Ta sig in i straffområdet. Det är inte direkt överraskande att en ensam Adebayor inte kommer nån vart mot fyra-fem försvarare. Det skulle ingen göra.
Självklart saknas Vieira. Bara hans medverkan på planen lyfte alltid vinnarskallarna hos ett mer estetiskt vackert än konventionellt brittiskt spelande AFC. Nu har vi ingen i hans ställe. Varken Gilberto, Flamini eller Fabregas är den typ av spelare som får ett lag att kriga samtidigt som man spelar trevlig boll. Den spelare som visar mest karaktär på plan är William Gallas – men han är mittback. Och av andra anledningar än den, är det smått sensationellt att han av alla spelare visar Arsenalhjärta allra mest. Jag vill ha mer fuckin commitment uppe i planen! I anfallet, men framförallt på mittplan. Jag vill att vi skall börja vinna andrabollar. Vinna luftdueller när hörnorna slås. Börja smälla på om det krävs. Det kunde Vieira. Det kunde Edu. Det kunde Parlour. Det kunde Campbell.
Jag skulle vilja veta hur Arsene Wenger tänker. För det fanns ju en anledning till att Patrick Vieira fick starta varenda match och var en så starkt bidragande orsak till framgångarna. Det måste också finnas en anledning till att han inte ersatts. Att Vieira lämnade var tråkigt. Men sånt händer. Det ursäktar inte att inget konkret, seriöst gjordes. Fabregas är kanske näste Vieira, men först om 10 år. Diaby kanske om fem år. Men Vi behöver en fältherre Nu. Man United har Scholes-O’Shea. Chelsea har Lampard-Essien. Vi har inga i den kategorin. Ingen skulle bli gladare än jag om Wengers fotbollsidé fungerade unisont och problemfritt. Att det visade sig att vi faktiskt kan stå upp med bara talangfulla underbarn i Premier League. Men faktum kvarstår: Vi måste ha in rutin i laget. Vi måste ha in pondus, kraft, karaktär och vilja på mittplan. Fysik och tacklingar. Annars riskerar Wengers idé att rinna ut i en allt mer lätthanterbar arsenal för fler och fler PL-lag. Och det vore ett trist slut på Wengers framgångssaga i norra London.
