Frustration. Maktlöshet.
Allvarligt talat. Vad har vi gjort för att förtjäna detta.
Jag vet inte exakt vem jag ställer frågorna till. Men jag är en man som tror på ödet, rättvisa och fransk attackfotboll, så jag bara släpper mina tankar till fotbollsgudarna och hoppas ni svarar. För är det inte lite väl mycket stolpe ut nu? Vore inte en bit flyt på plats? Eller är det bara jag som är blind. Är det bara jag som ser ett Arsenal som äger mittfältet under stora delar av matchen. Är det bara jag som ser ett Bolton som överhuvudtaget inte är med i matchen, som inte hinner med Walcott, som inte hinner med Ljungberg. Som blir stoppade av mästerliga Gilberto Silva och Mathieu Flamini. Jo, jag vet. Bolton gjorde 1-0 redan efter åtta minuter. Men det gör mig inte direkt klokare. För tycker ni – fotbollsgudarna - att det var logiskt? Jaha, fotboll är inte logiskt? Nähä! Jag är inte sämre än att jag erkänner att Bolton vann mer och mer dueller efter 1-0. Att man började röra sig mer än oss. Men det är inte direkt att spela i motgång som laget från Horwich gjort sig kända för.
Många gånger har jag ryckt på näsan åt dem som förklarat Arsenals kräftgång med ett svårhanterligt oflyt. Men jag inser ju nu att de haft rätt. Min tes om att vi har vårt eget spel att skylla är besegrad. Arsenal skall inte få något gratis. Arsenal skall inte få vinna. Och Arsenal skall absolut inte få göra mål. Jag hade efter matchen svårt att hitta förklaringar. Den enda spelare som föll ur ramen var Emmanuel Adebayor. Alla andra var bra eller mycket bra. Vi släppte in tre mål och ändå var Senderos en av matchens bästa spelare. Gilberto var grym. Ljungberg dominerade långa stunder. Walcott var hela tiden på språng. Hade jag inte vetat resultatet när det var 20 minuter kvar hade jag tippat en Gunners-ledning med ett par baljor.
Det skall inte gå att förlora en match med 3-1 när motståndarlagets backlinje knappt orkar stå upp. Och det bara gått 60 minuter. Det skall inte gå att inte göra mål i andra halvlek när man spelar som vi gör. Ett stabbigt mittfält skall inte orka stå emot ett rörligt mittfält. Eller, just det. Vi är ju Arsenal. Jag glömde. Mot oss blir alla medelmåttor odödliga. Vi skjuter bara i stolpar och ribbor. Eller på målvakten.
Arsenal har under hela Arsene Wengers tid spelat med minimala felmarginaler. Därför var det så vackert när det lyckades. Därför är det så förbannat frustrerande när det inte fungerar. Jag kan tycka att många i dagens AFC, som Clichy, Hleb och Fabregas, inte har några marginaler alls i spelet. Men samtidigt, det hade knappast Pires, Vieira eller Bergkamp heller. Frågorna jag ställer mig – fotbollsgudar - är därför; När kan Ljungan få sina lätta mål igen? När kan Lehmann få hålla nollan i mer än en match i rad igen? När kan Cescs passningar komma på millimetern igen? När kan Eboue och Hleb få tillbaka självförtroendet? När fan vänder det?
Jag hoppades lite att det vände efter Man U borta. Jag trodde verkligen det hade vänt efter Liverpool hemma. Efter Hamburg i veckan var jag så säker på att det vänt att jag inte ens var nervös. Sedan kom jag på att det var Bolton. På Reebok. Med sportsliga spelare som Kevin Nolan. Med bollgeniet Gary Speed. Med sympatiska Nicky Hunt. Att man aldrig lär sig. Peter Wennman på Aftonbladet brukar sörja för Gunners. Han har bl a lanserat teorin om att Arsenal kan vinna Champions League samtidigt som man slutar sexa i Premier League. Jag börjar mer och mer ställa in mig på hans teori. Hur jävla ologisk den än är.
