En helt normal kväll på Marriott Hotel
Vi hälsar på hos Spurs i deras uppladdning...
Plats: Marriott Hotel, Canary Wharf Docklands.
Tid: 1 December, 2006.
Närvarande: Tottenham Hotspur FC
Syfte: Uppladdning inför hett London-Derby.
--------------------
I hotellets restaurang sitter Tottenham Hotspur och laddar inför morgondagens match mot Arsenal. Ett viktigt derby. Martin Jol, som nyligen blivit påmind om att hans efternamn rimmar med Grodan Boll, ser ut över sina mannar. Jol är på gott humör, ty han har precis fått ett diplom från en lokal look-alike-competition som han vann. Han har dock inte förstått varför man gav en potatissäck samma diplom.
Jol tyckte inte att det var en god idé att åka från norra London egentligen, men han frågade grabbarna. "Who wants to leave White Hart Lane..?" och fick en unison handuppräckning. Till och med vaktmästaren sprang in och räckte upp handen. Varför det blev så mycket besvikelser när han sade "..to eat somewhere else?" har han inte fattat. Så då blev det Marriott Hotel igen. Lasagnen smakade väl sådär, minns han. Han ser sig omkring och kocken står några meter bort och pekar på sin klocka. Beställning, ja. "Hrggggmm", säger Jol och får upp allt slem han brukar ha i halsen.
"Tonight's special is Lasagne." säger Jol triumfatiskt. Spelarna vrider och vänder på sig. Edgar Davids, som dagen till ära fått på sig ett par glasögon han överhuvudtaget inte ser med och som tänkte svara på den fråga Jol ställde när han harklade sig, säger "see no evil, taste no evil". Lite protester om maten kommer. För tusan hakar, vissa spelare blev väl magsjuka sist. Sedan kommer man till sans och tänker till. Jo, det var ju så sant. Magsjukan drabbade ju busschauffören, massören, en liten upp-passare som hette Bryan samt skoputsaren Gerry. Eftersom laget ändå räknade med att torska mot West Ham, så spökade man ut dem i Spurströjor och skickade dem till doktorn, som direkt sjukanmälde dem. Sedan gick cirkusen igång och det var nära att bluffen gick hem. Det föll dock på att ingen tog dem för Spursspelare, ty samtliga kunde göra fem dutt på båda fötterna och så var det ju licensen.
Hotelldirektören går sedan runt i restaurangen och tar upp sidobeställningar och dryck och vi skall följa med honom runt borden, så att vi bekantar oss med spelarna. Parallellt med detta har Jol i utbildningssyfte placerat ut en stor Europakarta på varje bort, så att spelarna får lite grepp om Europa, som man högst ovanligt detta år besöker och spelar fotboll. Varje bord skall ringa in länderna som Brügge, Leverkusen, Besiktas och Dinamo Bukarest kommer ifrån. Lite pinsamt när vissa spelare kommer till samlingen utan pass och tror att Besiktas är från Newcastle.
"kraaaak-i-kuckeli.."
Vad i..? De nyare spelare i laget vänder sig om. På ett bord står det en tupp. Skitförbannadoch balanserar på en boll. Tuppen är kastrerad och måttligt road av spektaktlet. Ända sedan de lanserade det nya klubbmärket med en kastrerad tupp som balanserar på sin egna kula, så har tuppen följt med på varje bortamatch. Tuppen är hyfsat retad av sina andra tuppkompisar i hönsgården och kallas för "Einstein" av hönorna. Hans stolta kackel har förvandlats till något mesigt ofarligt. Kanske därför han fick denna rollen..
Det första bordet är hyfsat internationellt. Pascal Chimbonda med en snygg T-shirt, där han strukit över "Wigan" i I love Wigan och skrivit dit Spurs, ser spänd ut. Han känner sig hellurad. "You want to go a club that will win trophies?" frågade man honom. Han nickade febrilt och skrev på och så fick han reda på att Spurs siktade på att slå Gunners damer i den årliga Islington competition. man hade inte gjort det på tio år, men i år så..
Här sitter Teemu Tainio med en galen blick. Ögonen brinner och blicken är på besticken och knivens vassa egg. Chimbonda flyttar sig lite för säkerhets skull. En tredje stol är tom. Där satt Young-Pyong Lee, men han är ute och letar efter sin koreanske kompis Park som spelar i ManU. Någon sade kaxigt, "Gunners, it's a walk in the park" å Pyong-Lee stack direkt. Den fjärde stolen är ockuperad av Dimitar Berbatov och denne är mycket förbryllad över matvalet. Han ställer frågan till Tainio om Lasagne finns i pillerform. Han äter bara piller. Bayer Leverkusen var perfekt för honom. Där är fanshoppen ett apotek. Att komma till Spurs kändes dock lite granna som Leverkusen. De vann aldrig något de heller. Tryggt.
Steed Malbranque tycker att det är fantastiskt hur man som reservlagsmittfältare i Fulham kan gå rakt in på centrala mittfältet hos Spurs. Tyder på att han kommit helt rätt.
Här är dock Europakarten ingen konst och bortsett från att Tainio just satte kniven i Finland, så har man alla hästar i stallet.
Vi lämnar det internationella matbordet och kliver in till det engelska dito. Här är det idel engelska klass-spelare. Meritlistan är full av pokalvinster och mästerskapsmedaljer. Fast vänta lite. Det går ju inte alls ihop sig. England vinner inga medaljer. Hursomhelst. Paul Robinson finns på plats. Han är väldigt stolt över sina nya skor. Gamla klassiska moon-boots. Han fick dem av Gary Neville. "Now the ball won't pass your foot", sade Gary. Paul-som har huvudet på skaft-tyckte det var bra skor och han kommer att testa dem mot Gunners. Vid samma bord berättar Aaron Lennon om VM för Ledley King och Jermaine Defoe. Så fort Lennon säger "Walcott" så blixtrar det till i Defoes ögon. Ledley King sitter blick stilla, ty han vill inte bli skadad. Han blir lätt det. Men är stolt över att svenska Orrefors har ringt och vill ha honom som galjonsfigur framöver. Vilken division spelar de i? Anthony Gardner bredvid har också en förfrågan, fast från Kosta.
"I've been to Germany." säger Lennon och ringar in detta på kartan. Sedan är det problem. Defoe undrar vad det blåa är för något. "North Sea" säger Robinson. Sedan skräller Ledley med att rita in London. "It's my Kingdom" säger han. Lennon är förbryllad, ty han visste inte att det fanns ett London i Ukraina.
Plötsligt hörs ett högt ljud och bord som rasar. "Edgar, stand up. The restroom is the other way and change your goggles, moron." ropar Defoe. Davids reser på sig förvirrad och lommar iväg åt ett helt annat håll och fäller en ljusstake på vägen.
Det är så skönt med Spurs, tycker hotelldirektören. Enda klubben som alltid vill åka ifrån sin hemmaplan. Han gillar dock Spurs. Så tryggt, så ofarligt. Det är så många engelsmän. De måste ha tagit massor av titlar och spelar säkert enormt fin fotboll, eftersom det typiskt engelska är så vackert att titta på.
Så han kliver vidare till nästa bord, där det också är idel britter.Danny Murphy är nykammad och längtar bara iväg. Inte heller här kan han vinna något. Fast här sitter en som är riktigt ilsken och har så varit ända sedan han fattade att han blivit ordentligt lurad. Tom Huddlestone, en av de mest lovande ynglingarna i brittisk fotboll, fick av sin agent reda på att det var en klubb med "good youth development in North London" som var på jakt efter honom. Tom, som hade Bergkamp på väggen i sitt pojkrum, var stolt men sparkade sin agent direkt när han fick reda på att det var för Spurs han skrivit på. Att det kan bli så fel. Callum Davenport sitter fortfarande och funderar på sitt röda kort mot Aston Villa. Michael Dawson däremot visste vad han gav sig in på när han och köttbullen Reid skrev på för Forest. Han har nog utvecklats men han går i terapi sedan han förstod att han var back-up för Luke Young i landslaget. En spark med militärkänga på pungen hade varit roligare. Jermaine Jenas säger ingenting. Han brukar inte göra det. Hans lätt ljusa röst förvillar folk. Han låter spelet tala istället och närkamper, ja det gillar han starkt. Sist på detta brittiska bord sitter Robbie Keane. Han har korsett efter att ha fallit svårt efter sin senaste målgest 2005 och leker med en liten vattenpistol. Efter 1200 volter och upprörande målgest tröttnade fansen och gav honom en vattenpistol. Det motsvarar hans farlighet, menade de trogna Spursfansen. Samtliga Spurs faithful samlades i en aula och hade en omröstning. Med röstresultatet 2-1 röstade man fram en vattenpistol. Då poströstade ändå en.
Även här är det stora problem med Europakartan. Keane har ringat in hela Irland stolt. Huddlestone har givit upp sedan han mycket irriterad inte fått svar på i vilket land det där Europa ligger. Sedan har Keane skjutit vatten på honom. Jenas och Dawson lyssnar på Keane, som berättar om Turin, som han spelat i. Man har ingen aning om var Turin ligger, men utgår ifrån att det ligger någonstans i närheten av Coventry. Europa är svårt.
"He was not there," säger nu Young Pyoung-Lee och återvänder till sitt bord, där Tainio nu karvat bort nordkalotten från kartan. Lee tar pennan och ritar in Korea i trakten av Warszawa. Efter sin promenad så ser han lika förvirrad ut som en normal Spursförsvarare. Ingen aning var han var, vart han var på väg och vem som är omkring honom.
Damien Comolli, supertalangscouten, kollar "Goonernews" och ser vilken spelare man skall satsa på att värva först. Det ryktas om en ung spelare från Southampton och Comolli känner sig stolt över att ha Alexander Östlunds telefonnummer. Nu skall han äntligen hinna föra Gunners.
Det sista bordet befolkas av den afrikanska-canadensiska kontingenten. Ur en liten desinficerad låda sträcks det ut en hand iklädd plastpåse och försöker få tag på någonting på bordet. Didier Zokora har malaria. Men han vill vara med. Der kanske finns någon att tackla, att bita. Hans hand söker en penna. Han vet minsann var Brügge ligger. Hans hand får dock tag på Midos axel, som snabbt vänder sig om och skriker "Donkey. Ass." åt Zokora. Sedan harklar han sig på Jol vis och skall skicka iväg sin favoritägodel, men ångrar sig. Han skriker "Donkey" en gång till och ber sedan om ursäkt. Det brukar funka. Bredvid Mido sitter landsmannen Ghaly. Man känner igen dem, ty båda har en "Camel"-T-shirt på sig. "Yes, and here it is Halli-Galli", säger hotelldirektören. "Hossam" säger Ghaly. "Donkey säger Mido. Ber sedan om ursäkt.
Längst ut på kanten sitter Assou-Ekotto. Han är överhuvudtaget inte intresserad av att deltaga i konversationen. Han är inte intresserad av fotboll egentligen, utan flyttade till London för musiken. Så fort han kan tar han sig från White Hart lane, eftersom där varken spelas fotboll eller musik. Så fort Mido skriker "Ass" rycker han till, men förstår att han inte ropar på honom. Men Assou-Ekotto är nöjd, han har fått en massa tips av bordskollegan Staltieri, som tycker att det är skönt att inte spela så mycket, fast det var gott med all korv han hittade på läktarna under sina utflykter. Han föredrar numera korv före lasagne.
Europakartan är dock klockren. Mido ringar in alla barer han blivit utslängd ifrån, var han slängt saxar på medspelare och var han känner åsneuppfödare. Kartan blir full. Zokora har äntligen fått tag på en penna och ringar in Brügge på Ghalys ben. "Donkey". säger Mido.
Nu slås det ned nya ljusstakar. Davids är tillbaka med en praktfull blåtira och med glasögonen sönderslagna. Häpna blickar från medspelarna. Davids sätter sig ned med möda. Jol har sett det tidigare. Den holländske medspelaren har gått in på toaletten och blivit irriterad på sin egen spegelbild och hamnat i bråk. Det slutade med att han slog sig själv på truten.Troligtvis har han ett bitmärke på låret också. Pit-Bull.Jojo.
Hotelldirektören har nu tagit upp beställningarna där vatten, mineralvatten och en dubbel åsnemjölk dominerar listan. Martin Jol ser ut över restaurangen. Europakartorna var en bra idé och kanske har han bidragit till utbildningen i laget. Själv har han lärt sig bättre engelska. Förra året fick han användning för ordet "Play". Vad blir det i år?
Vi lämnar Tottenham precis när Lasagnen skall komma in på borden och önskar dem en trevlig uppladdning.
"Kraaak-eli-kuck-uuuuu", säger den kastrerade tuppen stående på sin egen kula.
