Gästkrönika: Fotboll på gott och ont
Fotboll är av både godo och ondo. Fotboll skapar lycka, förbrödrar och förenar samtidigt som det föder våld, tårar och sorg.
Eftersom min far vek hädan då jag fortfarande hade 3 månader kvar att spendera inuti min kära mor var det morfar som stod för min fotbollsuppfostran. Då han var, och är, gooner i både hjärta och själ blev det självklart Arsenal för mig med, det varken fanns eller kommer någonsin finnas något alternativ. En stor del av början av nittiotalet spenderade jag bredvid morfar i hans soffa framför dumburken och kollade på 22 man som jagade en boll på en gräsplätt. Det var alltid trevliga stunder vi hade jag och morfar, både i med och motgång för vårt kära Arsenal.
Tyvärr var det ett lag i synnerhet som ofta "stal" en del av vår glädje. Manchester United. Med en, stundtals, överjävlig dansk som siste utpost, ett mittfält som sprang både runt och över folk och ett par anfallare i form av A. Cole och D. Yorke som fullkomligt sprutade in bollar bakom frustrerade motståndar målvakter så var Man U i ärlighetens namn störst i engelsk fotboll sett över hela nittiotalet. Även om vi både gick ikapp och kanske om i slutet av 90 och början av 2000-talet. Men oavsett hur det gått för Arsenal genom åren har jag alltid haft och känt en avsky (populärt kallat hat) mot, förvisso många lag, men i synnerhet gentemot detta United.
Men som vi alla vet så gjorde en stenrik ryss sitt inträde i Engelsk fotboll i början av detta årtionde. Han köpte sig en liten Portugisisk nickedocka som var oerhört duktig på att både skrika och klaga och tycka synd om sig själv och de sina. Och ryssen gav sin lilla nickedocka mer pengar än vad det finns smör i Småland och vad han än pekade på, fick han.
Så sitter jag en dag (utan morfar för övrigt) och kollar på detta United som jag aldrig tidigare önskat någon som helst lycka, spela mot Chelsea. 2/3 in i första halvlek gör så Saha 1-0 för United, kanske inte så anmärkningsvärt efter hur match bilden sett ut dittills. Men döm om min förvåning, när jag i samma sekund som jag ser bollen rulla in i nätmaskorna ställer mig upp, knyter näven i luften och utbrister "JA"!! När jag inser vad jag precis gjort sätter jag mig ner igen, och med rodnande kinder tittar jag upp på mina vänner som stirrar på mig med gapande munnar. Första impulsen är, självklart, att åberopa tillfällig sinnesförvirring eller en begynnande färgblindhet. Men sakta men säkert inser jag, till både min egen och mina vänners förvåning, att när ryssen spred sina oljepengar över fotbolls Europa, köpte han inte bara fotbolls spelare och en massa medgångssupportrar till sin nya leksak (Chelsea). Han köpte även Manchester Uniteds plats som det mest avskydda laget i mitt fotbolls hjärta.
Fotboll är av både godo och ondo. Fotboll skapar lycka, förbrödrar och förenar samtidigt som det föder våld, tårar och sorg. Men vad man än tycker om fotboll i allmänhet och vissa lag i synnerhet, kan man inte neka till att fotboll berör. Fy satan vad det berör. Och det är det jag tycker är så fantastiskt med denna älskade idrott. För oavsett om det går bra, eller mindre bra (som det tyvärr gör för tillfället) för vårt älskade Arsenal så upphör man aldrig att beröras, på ett eller annat sätt...
