Welcome to Romanland
Inför matchen knallar vi runt i området.
Det var ett par tårar som föll den dagen. Dagen då den stenrike Roman Abramovitj klev upp från sitt guldkantade badkar och helt enkelt tyckte att det fick räcka. Fotboll? Humbug. Tyckte Roman och såg över sitt skrytbygge Chelsea FC. Det hade blivit ett gäng ligatitlar, några cupvinster, glädjeyttringar till höger och vänster. Miljarders miljarder hade rullat genom klubben och alla spelare av kvinna född hade spelat i klubben. Men nu fick det räcka. Stackars rika gosse. Hur han hade försökt; köpt spelare, funktionärer, byggt ny arena och gått omkring med ett leende hela dagarna. Laget blev helt enkelt inte populärt och det är mycket besvärligt att hela tiden jobba i motvind. Roman vet det, han har jobbat i Ryssland. Minsann.
Det satte också sin prägel på familjelivet och efter ett par uppslitande skilsmässor. Den senaste en platinablond 18årig Big Brother-vinnare, som fick halva hans kungarike. Hans senaste erövring var en liten strävhårig tax, som hette Frank Jr och vad värre var;ingen av hans åtta barn nyfikna på vad som hände med Chelsea. Vidare så lär herrar Buck och Kenyon försvunnit till Hollywood och man tror att Kenyon spelade´Lex Luthor i "Superman Returns once more". Om Buck vet man inte mycket, men eventuellt den mera lättklädda "Bucky does Beverly Hills" alternativt "Bruce and Bucky the dog" kan ge ledtrådar.
Ett halvår senare var Chelsea FC ett minne blott och stora bulldozers skickades in för att riva Stamford Bridge och strö salt i fårorna. Men, Roman var inte klar. Inte alls. Trots allt, så ville han bevara någonting för eftervärlden, något för de som ändå gillade fotboll att minnas och som fågel Fenix stod den upp; Romanland. Ett nöjesfält för alla- gammal som ung, ful som snygg, kobent som hjulbent.
Låt oss ta och besöka detta nöjesfält och se vad man hitta för attraktioner. Som nöjesparksgeneral anställdes en som kan mycket om Chelsea; Andrej Kan Chelskis. Tillika vår cicero på den guidade turen.
Romanland är ett enormt komplex, som det mesta som Roman tar tag i. Det skrider över flera kvarter, är byggt efter bild av Kreml och framför ingången finns det ett stort rött torg. Fint. Efter att ha klivit in på området radar olika attraktioner upp sig. Här och var skrider tappra människor runt iklädda Chelsea-halsdukar. Det är av äldre modell. De senaste åren var dräkter, halsdukar etc ohyggligt dyra och endast de mer välbärgade hade råd att inhandla dessa. Man kan köpa böcker om "The Chelsea History" också. Verkar dock sakna en del, ty första kapitlet på tre sidor behandlar 1905 till 2003 och sedan följer ett antal kapitel om åren efter.
Den första attraktionen är Frank and Joe's scoring experience. En intressant skapelse. den består av ett mål och framför målet är det uppställt ett tiotal dockor iklädda matchkläder. Andrej berättar att syftet är att göra mål. Ett mål utan att träffa dockorna ger minst poäng, för det är högst osannolikt. Mest poäng blir det om man skjuter och bollen träffar dockorna, som då ändrar bollens riktning och slutligen träffar stolpen och in i mål. Då har man på bästa sätt efterliknat verkligheten.
Vi vandrar vidare och kommer till en filmstudio. Med stora bokstäver står det "Lost". Vår cicero berättar att man löser en biljett, tilldelas en gammal Chelsea-tröja med nummer sju och sedan får springa runt i ett rum. Ibland ropar en röst "ball" och då skall man reagera på något sätt. Sedan kommer en röst som säger "left" och sedan "right". Det gäller då att springa åt något håll. Man har ungefär 75 minuters speltid. Har man tur, så vinner man ett pris på sin lottbiljett och blir då fursteligt betald.
Sedan passerade vi förbi en läktarsektion. Jag stannade upp. Den var autentisk. från Stamford Bridge. "The Original Chelsea Feeling" stod det med stora bokstäver. Läktaren gapade tom. Jag tittade länge på den och konstaterade att det stämde. Så hände något. Plötsligt dök en liten mörkhyad kille upp och satte sig på läktaren. Jag nickade mot honom och frågade Andrej. "His name is Shaun." "Right", sade jag. Andrej nickade.
Nästa attraktion hade koppling till det första. När vi klev in genom dörren möttes vi dock av ett par bekanta ansikten; Christiano Ronaldo och Steven Gerrard, som kom med träningsväska. Jag läste skylten "Robben Island" och började så längsamt förstå. Inne i arenan var en mängd dockor uppställda. Ett straffområde var uppkritat och ett par killar tränade för fullt där inne. De sprang mot dockorna med boll, gjorde bort någon, tappade bollen och föll teatraliskt. Upp igen. De sprang mot dockorna, passerade en med möda och föll sedan på sina egna ben. Upp igen och så vidare. "Well done, Arjen and Didier", ropade Andrej.
Vi vandrade vidare och fram dyker en platå med en stor dal nedanför. Dalen är formad som en springbrunn. "Kenyon's Wishful Canyon"? Vad innebär det? På platåns kant ligger det en massa lappar ihopknycklade. Jag läste "Please let us into G14." Jag tog en ny; "Please let us into G18". Nästa "Please let us into G32". "Please give me some hair.". David Deins styre i den stora fotbollseliten hade inte varit skonsam mot London-grannarna.
Sedan sprang vi på en väldigt intressant attraktion. Det kändes som en frågelek; det är jag bra på. "Where's the ball?" Måste utforskas. Vi gick in och såg ett par personer. En mörkhyad och en kille, som såg ut att precis ta en stor tugga på sit egen armbåge. En tredje kille stod och häll om en stolpe. Han såg livrädd ut. "Off you go, Didi." ropade Andrej och killen lommade iväg. Med boll. På en given signal startade den mörkhyade med tempo mot "Didi". Didi slog undan bollen och den mörkhyade ökade tempot och kastade sig våldsamt framåt och placerade dobbarna i Didis lår. Didi vred sig på backen med blodet sipprande ur dobbmärkena på låret, sägandes "Where's the ball?" Leken över.
"Well done, Mike." ropade Andrej. "Your turn, Khalid and Christiano." och en liten späd kille i ballerinakläder trippade fram. Bakom honom tog den andre killen en kannibalsk bit av sin andra armbåge.
Vi lämnade denna roliga frågelek och kliver in i en del av parken som verkade vara uppbyggd för att skapa en skogsstämning. Lite djungel. En bit bort stod ett par killar och verkade öva något. "Fore" hörde jag och så kom en fotboll farande från vänster mot klungan folk. Då sprang en kille fram mot två andra spelare, som stod stilla, och klättrade snabbt upp på deras ryggar och nickade bort bollen. Detta spektakel gjordes om. Alla var nöjda.
Vi gick ut från attraktionen. "Climbing the Terry Tree." Intressant.
Därefter passerades en festlighet, som precis höll på att sättas igång. En kombinerad sådan. "The Magnus Air and Carlo drop Adventure." Två personer var igång. Den ene såg ut som en ringrostig popstjärna. Den andra kastade en hög boll till denne, som gick upp i syfte att plocka ned den, men tappade den i backen. "Once more, Magnus." ropade då en tredje person som satt på en bänk med huvudet i stort bandage. "The Mummy?" En gång till och samma sak hände. Boll upp i luften. Killen hoppade upp och tappade bollen. Sedan bytte de och den andra killen skulle nu fånga bollen i den berömda skopan, men gång på gång åkte den ur skopan och rullade mellan dennes ben istället. Bredvid satt den mumifierade herren och skakade på huvudet. "What a hilarious game." sade jag. "He is not here." sade mumien. Villen käck kille.
Vi hade nu kommit till slutet på parken och en stor byggnad tronar upp sig. Framför denna byggnad ges det möjlighet till aktiviteter för hela familjen. Det finns en liten scen där det snart skall bli uppträdande. "Girls not allowed featuring LEY C" står det på ljustavlan. Eller..
Vänta. Ljustavlan fungerar inte riktigt. En av teknikerna kickar till den. "Girls not allowed featuring ASH....OLE". Blev det rätt nu? En kille med en trea på ryggen hade i alla fall tagit scenen i besittning. Han introducerar låten "Backstabbin'" och senare monsterhitsen "True Blue. och "Cash is King". Känns inte riktigt som min musik och varför viftar fansen med massa röda sedlar?
Sedan lotsar Andrej in mig i byggnaden. Här finns det lite spritituella och möjligheter till förkovran i management. Det finns tydligen olika kurser att gå. "the Art of Extra-Time" är intressant. Två italienska föreläsare- Giraudo och Moggi. De visar hur man enkelt får till lite stopp-tid, så att ett lag kan få till en hörna eller straff i sista minuterna av halvlekarna. Det verkar vara en väldigt enkel kurs, ty endast en mobiltelefon och en sedelbunt i pund ingår i kursen. Hmm. Några som heter Kenyon och Buck har tydligen tagit examen.
En annan kurs är "The (il)legal Approach". Låter inte så förtroendeingivande, men i kursplanen finns några stolpar som innefattar; ta en illegal kontakt, ta emot protester från motparten, betala ett enormt överpris till motparten för att slippa repressalier från förbund och rättmätigt poängavdrag, värva sedan personen. Återigen läser jag namnen Kenyon och Buck som utexaminerade. Flitiga killar.
Jag sade att jag tycker att det låter som ett suspekt sätt att få framgångar. Andrej som KanChelski vred sig något. Här finns också korta kurser i "No More Frisk" och "How Desinformation can influence Competition." Föreläsning sker på skrikig portugisiska. Det kan inte jag, så det går nog bort. Föreläsaren är dock sjukskriven på grund av "fönstertittarsjukan".
Rundturen på Romanland är över. Det kommer säkerligen att sälja en hel del biljetter, även fast kanske inte alla attraktioner var mina favoriter. Avslutningsvis undrade jag vad ägaren själv skulle göra nu när fotbollen var förbi. Andrej-min cicero- visste inte säkert men han hade hört något om "Polen 39" eller om det var "Polonium 210", han visste inte säkert och kunde inte geografin så bra. Jag tackade för rundturen och gav mig ut i Londontrafiken igen...
