Falkens Funderingar: 19 Mars: Om finsk sisu och Lee Dixon
Häromdagen fyllde Lee Dixon år. 49 blev han. Han är några år äldre än undertecknad. Ganska många år faktiskt. Väldigt många. Om jag skall ta ut ett "All-Star-Team" så lär Lee Dixon placeras på högerbacken. En fantastisk spelare på många sätt. Ett sjujävla driv framåt, en frenesi, en "no-mercy-attityd" och mycket duktigt taktiskt disciplinerad. En fantastisk kugge i både Grahams och Wengers lag. han gjorde över 400 matcher för Gunners och en spelar man verkligen gillade. Att han sedan blev utbuad när han satt på läktaren och såg Spurs-Gunners; det gör mig ännu gladare.
När jag ser Carl Jenkinson, så växer känslorna och tankarna. Jag måste medge att jag var högst tveksam till Wengers värvning. "Jaha, ytterligare en spelare som placeras på lån någonstans". Jenkinson hade knappt spelat i Charltons A-lag när Wenger lyfte över honom till Gunners. Efter årets säsong så har han inte bara etablerat sig i Gunners A-trupp med råge- han har också gjort A-landskamp för England och varit fullkomligt lysande i många matcher.
Carl Jenkinson lever sin dröm. Han är gooner i grunden. Hela hans familj är gooners. Vems familj är inte det? För att nästan citera Sir Alex "75% av alla människor är gooners, resten ljuger". Jenkinson är uppvuxen med Arsenalflaggor,Arsenallakan, kuddar och tröjor. Han stod på Highbury och familjen har årskort på Emirates Stadium. Ni kan tänka er känslan när Wenger ringer och frågar om han vill spela för Arsenal. Om han inte fick ett riktigt orgasmiskt ryck genom kroppen då.. .En salig blick, ett klädbyte och några skakiga ben senare, så marscherar han till London Colney.
Det är som om jag skulle bli erbjuden ett kontrakt av Jitex. Kanske inte så troligt, men oj vad jag suktade efter det i min ungdom. Jag tränade, jag jonglerade, jag sköt med vänster och höger, jag överstegsfintade, jag gjorde överlämningar. Kom det något samtal? Inte då. Däremot blev jag inbjuden till den lokala schackklubben och det var inte fy skam.
Carl Jenkinsons utveckling detta år har varit enastående. Killen är ingen stor bollspelare. Ingen makalös tekniker eller taktiskt geni. Han är rätt kass på inlägg också och brister en del i det defensiva. Låter som en klassisk Spursspelare med andra ord. Men Jenkinson har något annat. Han har ett fantastiskt hjärta och en det utnyttjar han till fullo. Han sprider sin frenesi, sin entusiasm och spelglädje ut till alla sina gener i kroppen och spelar ett högerbacksspel som är väldigt intressant att skåda. Mot Swansea och Bayern har han varit bland de bästa på planen. Mot Bayern var han kanske bäst. Hans brytning på Robben, hans löpning mot densamme och glidtacklingen i andra halvleken. Kolla blicken på killen. Fullkomligt galet. "Don't fuck with my club, you dutch sucker" Hans löpningar, långa ben och snabba uppfattning har varit enormt viktigt och han har varit en härlig tillgång med sitt engagemang. Han börjar mer och mer komma i offensiva räder och långsamt börjar hans löpningar trimmas in. Han vet när han skall gå, hur han skall gå, när han släpper bollen och hur. Det är en milsvidd skillnad mot hans första stapplande steg i klubben. Som en liten taxvalp på väg in i en björngrotta. Som en Shorttrackåkare på väg in i en kurva. Man visste att"det här går åt helvete", Hans första match slutade också med en självmål. Men Jenkinson visade sin finska sisu och tog tag i saken, lärde sig av misstagen och har avancerat fram till en högerback, som gör att man långsamt börjar tänka på en ung Lee Dixon. Jo, han har varit ung.
Halvfinske Carl är naturligtvis inte full-lärd. Han har fortfarande en del upp till en "Bac" Sagna i toppklass, men då Sagnas framtid inte helt är ritad i sten, så känns det tryggt att se hur Jenkinson tar för sig och man känner ingen oro längre om Sagna är och lägger håret en helg.
Dixon kan lungt sätta sig på läktaren och konstatera att det verkar som att framtiden är trygg på Gunners högra flank.
