Kanonpanelen om derbyminnen
North London Derby. En smak av viktoria. ja inte kronprincessan, men hon Victoria Concordia Crescit. Hon som bor på Emirates Stadium och som ibland tar bussen upp till White Hart lane för att spöa skiten ur ett gäng i vitt. Den Victoria, med franska ben(inte nerver), engelska snabba ben,schweiziska berg, spanska tjurfäktare, tjeckiska Mozarts, vitryska genier, kroatiska brassar, holländska kanonskott, tysk badvaktsidioti, ivorianska elefanter, togolesiska sparvhökar, polska riksdagar och danska fyrtorn. Den viktorian.
Vi satte oss ned och pratade med den gamla damen f rån 1886 och precis som i Titanic-filmen, så fann vi en märklig historia och minnen från möten med småglinen från de norra förorterna som klär sig i vitt och som aldrig vinner något. Kanonpanelen minns North London Derby.
Falk
Littlewood's cup 1987 slår det mesta i dramatik. På en knastrig radio och med varannan ljudvåg som spelade någon suspekt polsk dansbandsmusik, så lyssnade man på hur Rocastle avgjorde semifinalen 1987. Det var på något sätt starten på hela Graham-perioden just med den enda sparken. Rocky stötte in bollen, Gunners till final, som vanns mot Liverpool, följdes av en finalförlust och sedan en ligatitel. Rockys 2-1 denna kväll skänker mig fortfarande en sådan enorm glädje, även fast man på den tiden kanske inte hade den enorma kollen på vilken fascination och hat det var mellan Gunners och Spurs.
Andreas
Jag tycker att alla derbymatcher mot Tottenham som slutar med vinst eller serieseger är oförglömliga, men jag skulle vilja plocka ut matchen på Highbury 2002/2003 då Henry tar bollen på egen planhalva, driver igenom Tottenhams försvarslinje -likt den väldigt mjukt sittande Ajna Pärson rundar sina flaggor, stavar och tappar- för att skruva in bollen bredvid Kasey Keller med vänsterfoten. Kablam. Målgesten är sedermera klassisk, en lika lång löpning tillbaka med firande framför Tottenhamklacken. Classic.
Magnus R
Mitt bästa minne från ett North London Derby är inte helt otippat matchen på White Hart Lane säsongen 03/04 när vi säkrade ligavinsten. Även om matchen slutade 2-2 så kändes det som seger. Speciellt kommer jag ihåg spelvändningen med stort S. I den tredje matchminuten lägger de vitklädda en hörna som Arsenals försvar nickar bort, sedan tar Henry bollen och löper över halva planen på vänsterflanken och slår en perfekt passning i djupet till Dennis Bergkamp som i sin tur lägger in bollen i straffområdet till en framstörtande Patrick Vieira som sträcker ut benet så långt det bara går och forcerar in bollen. Va-va-voom!
Thimmie
Alltså, alla matcher där vi slår Tottenham är ju helt fantastiska. Inte för att vi sällan slår dem, utan för att det är så jäkla gött. Annars är ju bortasegern med 4-5 från 04/05 riktigt minnesvärd!