Falkens Funderingar: 20 December: Om behovet av trendbrott
Det kallas "Vicious Circle", eller en ond nedåtgående spiral.
Går man till Spurs, så är det en beskrivning på hela klubben, deras historia och hela sättet att vara Spurs. 0-11 och sedan stryk hemma mot West Ham. Jag tror inte ens ett småskolelag skulle lyckas med det. Men så här lagom till jul, skall jag inte vara elak mot Spurs; de har det svårt som det är genom att bara vara Spurs.
Låt mig istället belysa några elakartade trender, som vi måste bli av med. Bryta oss loss ifrån.
1992-01-01. Jack Wilshere föddes. Tidigt klassad som en av Gunners största talanger genom tiderna. En oerhörd arbetskapacitet, låg tyngdpunkt kring bollen som Liam Brady och en blick för spelet som få andra. När han kom fram var man glad som en speleman. Till och med jag tog fram banjon som hyllning till den engelska arbetarklassen. Jack var Gunners framtid. Det trycktes T-shirts, det skrevs böcker, det sjöngs sånger, det lades pussel. Sedan kom skadan. Han var borta i över ett år. T o m 15 månader. Sedan kom han under förra året..långsamt långsamt tillbaka. Wenger matchade honom försiktigt så att han inte skulle skadas igen. Wenger har sett det förut- minns Fábregas och van Persie, som båda kom tillbaka för tidigt och skadades igen. Wilshere lotsades tillbaka så smått och hans avslutning på 2012/2013 lovade mer. När nu årets säsong kom, så kom Wilshere tillbaka till en annan sits än förut. Om han tidigare var den spelare som Gunners skulle bygga sin framtid kring pch som "the faithful" klassade som sin egna guldkalv, så dök både Ramsey, Özil och Flamini upp. Tre spelare som fullkomligt exploderade under hösten och tog vikiga platser centralt. Helt plötsligt var livet inte så enkelt längre för unge Jack, som samtidigt också blev skadad och återigen fick ta sig tillbaka till en plats i laget, som tidigare kändes säker.
Jag kan tänka mig att - samtidigt som Arsenal gick som tåget i ligor och cuper - så gled det upp en frustration hos Wilshere. En frustration att se att det inte var han som var navet i laget, som laget byggdes kring och när han väl kom in, så försökte han för mycket, spred nervositet, iver och frustration och inte allt blev det som borde ha blivit. Parallellt blev han också tvåbarnsfader och som 21åring kan det inte vara helt enkelt. Sedan följde "Smoke-gate", som gjorde att det kom lite ökad uppmärksamhet och i takt med att hans spel inte var lysade, kritiken kom över på tok för mycket missade passningar, för lite tongivande spel och sena tacklingar, så kom 3-6 mot Manchester City i en fullkomligt förfärande match. Då brast det för Wilshere.
Nu måste Wenger in och lösa upp denna knut, bryta denna trend. Jag tror det är dags för en hel del samtal, möjligtvis någon extra match vila, terepautiska samtal med rökelser och divaner. Wilshere har så mycket fantastiskt spel i sig och vi har sett prov på det med några enastående mål under hösten, men tar inte Wenger tag i detta, så löper vi risken att Wilshere glider ur laget och vi tappar en fantastisk talang och en framtida ikon.
Vidare, kan jag kan inte annat än att gå tillbaka i historien från de senaste åren och inse hur svårt vi haft mot "top three", dvs Manchester-lagen och Chelsea. Matcherna är få, där Gunners segrat och att då se oss förlora ,ed 0-1 och 3-6 borta i Manchester denna säsong också gör mig illa till mods. Ligan leds av Gunners. Vi har gjort en strålande höst, inte tu tal om det. Folk och "supportrar(kappvändare)" kan tycka att det är kris när vi torskar mot Napoli och Manchester City och att en hel armé av Orcher står vid Herbert Chapmans staty och skall invadera arenan. Vi leder ligan. Glöm inte det. Det är strax jul och vi leder ligan. Vi må har förlorat mot United och City, men till skillnad från dem, så har vi vunnit andra nyckelmatcher. Men jag är orolig för att vi aldrig rår på "storlagen". Wenger antydde det mot United. "Grabbarna var rädda". Mot ManCity blev det kaotiskt efter varje mål, oberoende av i vilket mål det kom. Kaoset var stort. Det är dags att brya detta mot Chelsea. Wenger sägs aldrig ha vunnit mot Mourinho. Är det någon gång det skall ske, så är det nu. Chelsea åkte ur Capital Cup senast, har inte varit direkt lysande i de matcher jag sett, men är en maskin; en stor "röd"-blå maskin som är ohyggligt svåra att slå och som alltid går upp i sitt max när man ställs mot Gunners. Just denna gång är också Gunners ligaledare och Chelsea passerar Gunners vid vinst...
Det är en trend som måste brytas. Lagom nu kan jag tycka.
