Lagbanner
Gästkrönika: Tankar efter matchen mot Liverpool

Gästkrönika: Tankar efter matchen mot Liverpool

I slutändan åker vi då söderut med ett resultat som ändå känns helt okej. Visst kunde vi ha vunnit, och visst var vi bättre, men att spela oavgjort mot Liverpool på Anfield är ett bra resultat. Hemma tar vi dem, det är jag övertygad om.

För en gångs skull lämnade jag hemmets trygga vrå och gav mig ut på stan för att hitta en pub att se matchen på. Att kolla fotboll på pub är annars något som jag endast brukar göra i England, stämningen här går inte riktigt upp mot hur det är där, men gårdagen var alltså ett undantag.

I alla fall så letade sig jag och vännen E oss fram till ett ställe som skulle visa matchen. Det första som händer är att vi blir stoppade av vakten som förklarar att tydligen är det någon slags avgörande match för en liten, liten liga upp i norr (jag tror den kallas Allsvenskan) och därför är stället fullsatt.

Så tjugo minuter innan avspark hamnar vi i valet och kvalet: Ska vi gå på jakt efter ett annat ställe, eller ska vi chansa på att det försvinner folk så snart svensk-matcherna är avklarade? Efter diskussion med vakten (som det senare visar sig, tyvärr, håller på Scouserna) så bestämmer vi oss för att ta chansen och vänta.

Och mycket riktigt – några minuter innan fem kommer vi in och det är dags för avspark.

Det här var annars en match som jag hade blandade känslor inför. Självklart kan vi vinna, självklart har vi kapaciteten, men sen gäller det att faktiskt göra det också. Och hur Liverpool nu än har spelat i Europa så är de, liksom oss, obesegrade i ligan. Dessutom är det svårt att spela på Anfield.

Knappt tyckte man att matchen hade börjat förrän Alonso rullar ett par varv extra och får frisparken med sig. Gerrard stegar upp och, pang, 1-0 till Scouserna medan det mest kändes som att Arsenal sprang runt och fortfarande värmde upp. Vad som hände när muren rämnade är jag lite osäker på, men det verkar som att Flamini bestämmer sig för att sticka tidigt.

Puben exploderar plötsligt. Det verkar som att halva Liverpool har letat sig dit men när majoriteten plötsligt börjar sjunga ”Glory, glory Man United” så står det ganska klart att det är ytterst förvirrade själar vi har att göra med denna kväll. Må så vara att de knappast hejar på Arsenal, men att hålla på Liverpool som Manchester United fan måste väl närmast vara helgerån? Som äkta supporter borde man vara medveten om den mångåriga fejden mellan de båda industristäderna. Men – som okänd kille i Arsenal-tröja påpekade för sin kompis – det finns ju inga riktiga United fans.

Nåja, sen blev det i alla fall åka av. Det som känns så otroligt skönt med Arsenal den här säsongen, det är att de verkligen kämpar i 90 minuter (+ några extra) i varenda match. Att hamna i underläge efter bara sju minuter är inte katastrof, och det viktigaste av allt är att spelarna inte ser det så heller. Här finns vissa likheter med vår Invincible-säsong, även om vi fortfarande har långt kvar innan vi ens är i närheten av något sådant.

Man måste väl säga att Liverpool klarade av det de hade tänkt sig i defensiven, i och med att Arsenal hade vissa svårigheter att komma till avslut. Det kändes som att det var vi som styrde spelet och hade mest kontroll, men de där giftigaste avsluten uteblev. Måste även erkänna att både Adebayor och Eboue har en tendens att driva mig till vansinne. Ivorianen för det överdrivna filmandet och alltför ofta avsaknad kyla när han slår inlägg, och Togolesen för när han är bra så är han otroligt bra men när han är dålig är han rent horribel. Det är ingen brist på chanser, men han har så förtvivlat svårt att få till det.

På det hela taget så kändes det som att det mest var en tidsfråga innan målet kom, men med två stolpträffar, och två missade öppna mål, så började det kännas lite som att det kanske skulle bli en Sån Där Match. Ni vet, när man är övertygad om att det bara är en tidsfråga men spelarna ändå lyckas missa de mest uppenbara målchanserna.

Nåja, i andra halvlek blev Arsenal, om möjligt, ännu bättre och Fabregas är verkligen en gigant på mittfältet. Jag kommer fortfarande så väl ihåg när han först kom till England och det är en otrolig resa han har gjort de senaste åren. Där har vi en framtida kapten, det är jag övertygad om. Flamini har även han tagit ett stort kliv den här säsongen, och vitryssen Hleb har varit outstanding.

Trots allt var det inte mer än rättvist att det var Fabregas som petade in den med tio minuter kvar (dessutom får ju The Sun återigen chansen att använda rubriken Ab Fab, och det är ju alltid kul) och ett kvitteringsmål har väl aldrig någonsin känts så välförtjänt. De sista tio minuterna var om möjligt ännu mer nervpirrande och segern var inte alls långt borta.

I slutändan åker vi då söderut med ett resultat som ändå känns helt okej. Visst kunde vi ha vunnit, och visst var vi bättre, men att spela oavgjort mot Liverpool på Anfield är ett bra resultat. Hemma tar vi dem, det är jag övertygad om.

Och huvudsaken är ändå att vi fortfarande är obesegrade. Nästa helg tar vi emot Mancsen från norr, då ska vi lära dem hur riktig fotboll ska se ut. För trots allt spelar vi den bästa fotbollen i världen just nu, och det betyder en hel del.

På onsdag packar undertecknad väskorna för en tripp till London, och vad vore väl det utan ett besök på vår fantastiska arena. Ser fram emot en riktigt spännande kamp mot de från norr, och att kunna lägga ännu match till listan över vunna fajter.

Malin Hägg2007-10-30 08:00:00
Author

Fler artiklar om Arsenal