Krönika: 100 % lidande
Att följa ett lag intensivt är något av det mest känslosamma man kan uppleva som människa, det är jag övertygad om. Man vinner med laget och man förlorar med laget, man slits mellan hopp och förtvivlan och mår egentligen inte särskilt bra större delen av tiden. Det är just det den här texten handlar om. Ångest och lidande.
Arsenal spelar den vackraste fotbollen i världen, men jag njuter nästan aldrig av den. Det krävs en ledning med minst tre mål och mindre än en halvtimme kvar att spela för att jag för fullt ska kunna njuta av det fantastiskt underhållande spelet som Wengers mannar visar upp på planen. Vinst och glädje i två timmar innan man börjar kolla läget inför nästa match där samma oro och ångest gör sig påmind. Är det inte en svår bortamatch i norr så är det alla obehagliga skriverier om att Jabba the Hut försöker ta över Arsenal med sina blodspengar. Man kan ju gräva fram lik på lik ur hans jättegarderob och blotta tanken att han ska ta makten i min klubb gör mig illamående. Men nog om det.
Någonstans handlar det om att rädslan att tappa poäng tar över förhoppningen om att vinna tre nya poäng. Kanske är det den norrländska pessimismen som gör sig påmind, jag vet inte. Det spelar ingen roll om vi spöar ett topplag klart, det är ändå inte värt någonting om vi inte lyckas ta tre poäng på bortaplan mot skitlag som Blackburn och Bolton som står för allt jag hatar inom engelsk fotboll. Klyschan ”det finns inga enkla matcher” stämmer faktiskt riktigt bra när vi snackar Premier League. Det är lidande från start till mål när Arsenal spelar och man kommer aldrig ifrån det. En toppmatch i ligan där Arsenal inte finns med i bilden är något jag kan se fram emot, äntligen kan man luta sig tillbaka och bara njuta av fotbollen. Men fem minuter in i första halvlek inser man att, fan, det här är ju bara ställningskrig mellan två grådaskiga lag som råkar vara svårslagna och jag önskar att det var Arsenal som spelade i stället. Är det ett tecken på att lidandet är beroendeframkallande? Jag tror det.
Men det finns ångestdämpande medel att ta till. Saker som påverkar ens privata sfär på ett häpnadsväckande sätt. Jag pratar såklart om vidskeplighet. Jag har pluggat psykologi på universitetet och vet en del om försvarsmekanismer, vi kan inte fungera som människor utan dem. Ingen i min närhet kan förstå varför jag envisas med att klä mig i Arsenals bortatröja från 1998 när jag har alla nya tröjor och ingen kan se logiken bakom att ha texten ”Lucky 7” skrivet på vänsterarmen under viktiga matcher (en slags hyllning till Robert Pires som har gett tur under viktiga matcher sedan 2003). Ologiskt tänkande och ångestdämpande ritualer i en härlig mix är vad det är. Ingenting en ointresserad skulle förstå sig på. Men de flesta av er som läser det här förstår direkt vad jag menar.
Det jag försöker fråga mig själv är varför jag känner 100 % lidande när Arsenal spelar fotboll. Arsenal leder Premier League och klubben är rikare än någonsin och truppen har aldrig varit bredare. Hur mår man om Leeds är laget i sitt hjärta? Eller varför inte Tottenham? Plötsligt känns ångesten och lidandet orimligt i sammanhanget. Det är kanske så som jag alltid har misstänkt, den riktige supporterns normala tillstånd är just ångest och lidande oavsett lagtillhörighet, och visst fan är man beroende av det. Så man fortsätter. Match efter match efter match…
