Resa till London och Arsenal - Bolton Del 2
Den avslutande delen.
Skall jag börja med Ralph McTell igen, eller vet ni att vi är i London? Utanför The Gunners? Sugna på Pilsner? Med Biljetter? Jodå, klockan är slagen, nu slutar vi för dagen hade Anna Book sagt och medan meningarna studsar på hennes väna kropp som en golfboll i alperna, så gled Chippy och undertecknad in på The Gunners. Klockan närmade sig 12, puben var så där lagom halvfull av fans, kadaver och en och annan lady. Det var molnfritt och solen hängde från himlen som ett Gravensteiner lägligt att plocka. Stella Artois stod på menyn denna dag. En god belgisk pilsner, som smakar allra bäst just på the Gunners.
The Gunners
För er som inte varit på the Gunners, så skall sägas att det är en härlig religiös upplevelse. Man saknar ett altare dock. Väggarna klädda med bilder på gamla idoler, matchbilder, tröjor och vimplar. bakom disken har de ställt några galanta timmerstocksbeklädda damer och så värden, som serverar pilsner med ljusets hastighet. En storbildskärm finns inmonterad och just denna kväll skulle för övrigt "The Away Boyz" spela. Sedan finns ett klassiskt biljardbord, en hyfsat sunkig toalett och ytterligare ett par TV-apparater. Till detta den mycket karismatiska bakgården, som lockade och pockade med solsken och stämning. Vi äntrade bakgården mycket likt två stycken gangsterrappare som handlar en "Pucko" på ICA. Med stil.
Efter någon timme och med en törst som ett glas fullt av kaspiskt hav inte kunnat bota, så fick vi sällskap vid vårt bord. Två irländare stolpade in. De satt och småputtrade lite för sig själva. Vi förstod inte möe. Katastrofal engelsk dialakt. Den hade inte fått många rätt i ett skriftligt glosförhör, men snart gav vi oss hän i den gutturala bergochdalbanan. Pappa och son(ja inte jag och Chippy, vi är mera som systrar, alternativt som två löpska tikar). Sonen var runt 30. En riktig snorvalp med andra ord. Pappsen var från Dublin och hade spelat ungdomsfotboll med Ronny Whelan, som var oduglig redan då. Vi pratade i ett par timmar. Lägg märke till att vi pratade - inte så mycket med varandra utan mera med himlakroppar,i tungor eller i samband med att en eller ett par pints gled ned för strupen-, ty vi förstod inte möe av den starka gutturala Dublindialekten. Vi flinade mest, skrattade på rätt ställe och skakade unisont på huvudet. Just ordet [tööördi] brydde oss mycket. Vi undrade om det var en ny spelare innan vi fattade att han sade "Thirty". Rätt-pratning i Dublin existerar ej och jag ordinerade direkt ett besök hos tandläkaren. Irländarna var sagolika Gunnersfans och fantastiskt trevliga. De åkte över från Dublin ett par gånger på hösten och våren, drack några(?) öl och knallade på matchen. Att sedan farsgubben konstant blandade ihop oss med Danmark är en annan sak. Innan vi gick så avslutade vi med att berätta att Robbie Keane är från Irland. Tror att gubben sitter kvar på sin plats än i dag. Den skräcken kommer aldrig att försvinna. Han såg ut att just ha träffat sin nemesis.
Matchen
Min ärade kollega Hjalmarsson har på ett mycket trivsamt sätt beskrivit matchen mot Bolton, som kanske inte var den roligaste match jag sett i hel mitt liv. Men grisar skall inte ha roligt. Däremot var inramning mycket speciell. För undertecknad var det efter att ha varit utanför arenan i omgångar- den första vistelsen på Emirates Stadium. Vilken fantastisk arena. Som att kliva in i ett rymdskepp och så finurligt gjord. Alla trappor går utanpå arenan och man kan utrymma den på nolltid. På varje etage finns det en liten matbasar, där man kan inhandla öl, vatten, korv(uieeek) och hamburgare. Sir Robert McAlpine behövde nog sätta på sig ett par Timglasskidor när han tog sig upp och ned för denna borg. Vi satt på ena kortsidan och man närker hur uppblandad publiken är. Våra platser var tillsammans med en hel mängd gooners från Arsenal Sweden och sedan lyssnade man och hörde norska, finska, danska med mera på läktaren. Ett internationellt sammelsurium som fungerar, liknande Arsenal. Det märkbara med arenan är att man verkar ha bra vy över matchen överallt. Såvida man inte ställer sig upp när det blir farliga målchanser- som vi gjorde - och fick höra det kärvänliga "Sit down, fuckers.", från glada engelsmän bakom oss.
Två´mål i andra halvlek förseglade minnet. Kolo och Rosickys namn steg till himlen denna dag, men samtidigt noterade man att namnet "the Library" tyvärr består. Det vare skapligt tyst. Inte så lätt kanske med utspridda fans, men det var tyst på hemmafronten, trots 2-0.
Efter matchen
Efter matchen rörde vi oss ut med blixtens hastighet och landade på puben Herbert Chapman på Holloway Road. Hela den gatan är ett klassiska tillhåll och här och var blinkar det till med Gunnersflaggor. Ingen idé att komma dragande med en Spursflagga således, den lär hamna i med vilken kroppsdel man sitter. Det var en trevlig och uppsluppen stämning. Små tjocka engelska kvinnor satt i knäna på sina jämntjocka och bleka engelska män (no wonder. It is an island) och roade sig, det dracks pints,det pratades fotboll och man sammanfattade en god dags hårt arbete.
Rugby-VM
Efter matchen blev det återtåg till hotellet. En snabb dusch. Min nakna kropp gled in i duschkabinen lika smidigt som gris-ister glider genom fingrar. Tvålen, löddret verkade trivas på min stinna, ludna alfahanneliknande kropp och när undertecknad och Chippy - för övrigt också alfahanne- förpassade oss till gatans värld, så blev det på Gloucester Arms och för att se RugbyVM-finalen mellan England och Sydafrika. Det blev god mat och lite tinto på vägen. Kan inte möe om Rugby, så jag ringde konstant till kollegor i Sydafriak och unsdrade vad som hände när man passerade en linje, vem är det som är så vek som har huvudskydd och hur man man gilla en sport där 15 vuxna män ligger i en hög och kramas? Till slut vann Sydafrika - The Springboks - och ingen var lyckligare än undertecknad. Jag gick genast ut på gatan och fällde en indier med matkassar som gick förbi. Han blev märkrligt förbannad när jag greppade honom längs med knäveckan och vräkte omkull honom. Sedan tog jag ett salladshuvud och med en sträckt vrist drog det över ett hus. "Goal", skrek jag sprang först runt och sedan rakt fram- fort som synden-då indierns hela släkt - från Bombay för övrigt - kom springande efter mig.
Kvällen senare slutade med småsnack om livets väsentligheter, en flashback om matchen, några glada tillrop och en god natts sömn. Nästa dag skulle vi träffa legenden. The nine-fingered legend. Charlie George.
Charlie George
Jag skall inte uppehålla mig så mycket kring Charlie, då jag vet att min resekollega Chippy kommer att lägga ut en dundrande pamflett och känslor, uttryck, avtryck, spänningar, känslomässiga yttringar. Chippy hade redan innan vi åkte bokat in en "Emirates Legends Tour". Man kan välja mellan Kenny Sansom, John radford, Bob Wilson, Charlie George. Chippy undrade om det inte fanns Francis Jeffers, men jag avvärjde faran och vi bokade Charlie George. Legenden från 1971. Han emottog oss med glasögon stora som plexiglas. Såg städad ut, kavaj, enormt vältalig och han ledde oss in i katakomberna kring Emirates. En häpnadsväckande upplevelse att få se omklädningsrummen exempelvis. En känsla att vara inne på samma toalett som Fabregas och tänka "Nu står jag på samma toalett som Fabregas brukar fläta sina mustaschfjun" eller "Där Lehmann slår sig själv på käften" eller där Mr Väteperoxid Almunia pratar för sig själv. Det fanns gamla beskrivningar från Highbury, vi var uppe i restaurangen och vi satt på Wengers stol. Galant. Vilken uppvisning och fantastiskt väl spenderade pengar. Inte billigt, men vad är en bal på slottet en sådan dag när solen sken på soldränkta kanonjärer, man skadade hand med en legend. Han såg lite tveksamt på mig när jag ville hålla hans hand under hela visningen dock. Fast han hade bara nio fingrar efter en olycka för många år sedan. Hela vandringen slutade med ett besök på the Armoury där man köpte böcker, halsduk, DVDer, en nyckelring och så köpte jag en en tåring(eller inte..).
Två trötta och sega 40plussare avslutade sedan kvällen med en stadig italiensk måltid, en pava tinto och en promenad i Bayswater. Av gårdagens fällda indier var det inte ett spår.
Hemresa och VM-hjältar
På måndagen packade herrarna ihop sina attiraljer. Tog ned alla flaggor, planscher, vimplar och annat. under rörande former tog vi farväl av varandra på tunnelbanestationen. Inte ett öga var torrt bland övriga passagerare när två vuxna män tog farväl på ett mycket hedervärt sätt och eftersom undertecknad skulle vidare på tjänsteresa till de södra hemisfärerna, så blev det en extra dag i London. Chippy tog sig dock hem för egen maskin.
Min dag spenderades i London medelst snabba skor, mycket promenad, en del sightseeing och när kvällen kom äntrade jag South African 747 och åkte ned till Johannesburg. När jag landade blev jag mottagen som en kung, hjälte, en konvistador en he-man. Det var fullt av folk överallt, flaggor och stora barnkörer. "Det var hyggligt", tänkte jag, men lade samtidigt närke till att det var inte mig de var så intresserade av. Utbildningsnivån i Sydafrika kan inte vara så hög. Dock var föremålet för intresset i en buss utanför terminalen. VM-hjältarna i Rugby hade äntrat bussen och tydligen åkt med samma plan som mig från London. Jag kände igen några av spelarna, som såg rätt slitna ut efter 18 liter skumpa var på planen. Småstort att se dessa hjältar, som är enormt stora i sitt hemland.
Vi rundar av där. Fotboll, legender, Vm-hjältar, en pitoresk skildring av Lonbdon, Gunners och annat. Hoppas det smakade.
