Falkens Funderingar: 21 Februari: Om att behövas
Det känns tungt just nu. Väldigt tungt och tryckt.
Kollegan Jakob skrev från sitt hjärta. Det kunde ha varit mitt. Vi delar sorg, vi delar glädje. Vi åker på fotbollsresor varje år. Vi har stött och blött problem när det gäller klubben, spelare, framtid och vi har dragit i oss en ansnelig mäng bärs på Gunners Pub genom åren. Vi har gråtit med förluster, vi har delat en flaska champagne när vi vunnit stora segrar. Vi har varit mållösa och tysta när Barcelona slog oss i Champions League. Vi slog oss för bröstet när vi slog ut Villareal på vägen dit. Vi var andäktiga av häpnad när Henry sprang kurragömma med Liverpool och lämnade Zanetti halvvägs på Via Appia. Samtidigt undrade vi vad som skedde mot Birmingham. Vi har försökt att förklara för våra bekanta om denna fullkomliga besatthet av Gunners. Denna kärlek, denna glädje som detta jävla lag från norra London ger en 40plussare. Vi har levt med det sedan 70-talet, vi har krigat, vi har slagits vid barrikaderna, vi har smugit ut bakvägen efter tunga förluster, vi har sprungit med flaggor efter stora vinster. Vi inser att det finns ett vansinne någonstans, det finns en inre vilja, det finns en glödande kärlek. Vi älskar helt enkelt vårt Arsenal, vi står bakom klubben i alla väder.
Det är så man måste ställa sig upp idag. Efter 0-1 mot Blackburn. Efter 1-3 mot Bayern München. Det är nu vi behövs. Det är nu vi fans skall ställa oss upp mangrannt och vråla fram våra kära kanonjärer. Visa stöd, visa hjärta, visa kraft, visa styrka. Walcott, Wilshere, Ramsey, Podolski och allt vad de heter. De behöver oss nu. För att fokusera på det enda som faktiskt åtetstår detta år. En kvalificering till Champions League. Fixa det och så tar vi nya steg. Det är ingen omöjlighet. Snarare en möjlighet. Det ligger vidöppet. Fyra-fem poäng upp till en tredjeplats. Inget ljusår. Men det är vad som återstår. Att göra 3-1 på Bayern på Allianz Arena är utopiskt. Jag kastar kanske inte in handduken, men en liten servett. Det känns ganska omöjligt. Även jag - en sann och boren optimist - tvekar om chanserna. Förvisso kan ett par snabba mål inledningsvis stöka till det och naturligtvis skall vi tro på det, men pratar man om realism och sannoliket. Nja, mycket liten. Men det är inte över förrän den feta damen sjunger.
12 matcher återstår av Premier League. Tolv matcher, Everton och Tottenham väntar i början av match. United i April. Vi har Newcastle, Swansea, Norwich, Wigan, Aston Villa, QPR, Reading, WBA och Fulham. Tolv matcher kvar av viktig kaliber. För att rädda säsongen.
Nu tar vi tag i detta. Bort med all "haters"-mentalitet. Bort med alla "Wenger-bort" och "Avgå-Styrelsen". Ni behövs inte. Det finns bara ett sätt att gå framåt. Visa hjärta, visa Arsenal-hjärtat och så krigar vi oss fram till ett vettig säsongsavslutning.
Är ni med?
