Gästrecension: Mannen från Duttlenheim - "Arsène Wenger The biography"
Wenger har själv avvisat tanken på att skriva en självbiografi, han är för ung och har för mycket kvar att göra. Det hindrar inte att andra försöker komma fransosen in på livet. Som Xavier Rivoire. Gästskribenten Markus Karlsson har läst boken som kom förra året och har plockat ut en del av det smaskigaste om professorn som skapat Arsenal av idag.
I lilla Duttlenheim, Alsace, växte Arsène Wenger upp. Hans föräldrar drev byns krog och där lärde sig unge Arsène antagligen både att ta folk och vikten av måttlighet med starka drycker. Som vilken grabb som helst spelade han fotboll i den lokala klubben och visade efter hand sådana framfötter att han kunde kröna karriären med ett par säsonger i RC Strasbourg, i franska högsta divisionen. Wenger spelade till och med en gång i Uefacupen. Det gick inte så bra i den matchen. Laget förlorade med 4-0 och Wengers insats höll tydligen inte måttet. Men det är intressant att höra kommentarer från hans tidiga tränare. De använde Wenger som en förlängd arm på banan. Individuellt höll den gänglige Duttlenheimspelaren inte speciellt hög klass, men hans spelintelligens var något utöver det vanliga. Som taktisk centralfigur och pådrivare gjorde han så stor nytta att han fick plats i lag på en nivå som kanske var över hans egen.
Under tiden som spelare i Alsace kom han att formas som fotbollstänkare. Förutom från ett par duktiga lokala tränare fanns en stark tysk influens. Wenger hade för vana att åka över gränsen och se matcher i Bundesliga för inspiration. På 70-talet låg tysk fotboll mer än en hästlängd före den franska och präglades av offensivlusta och spelskicklighet.
Efter sju år lämnade Wenger furstendömet vid Medelhavet för Grampus i Nagoya, Japan. Det blev ett andningshål efter alla tråkigheter med Tapie-affären som satte prägel på Wengers sista år i Frankrike. Affären slutade som bekant med Marseilles degradering – klubben hade mutat sig till framgång. Den klubb som förlorat mest på myglet var Wengers Monaco.
Sen närmar sig kapitel 2... ”Gunner”.
***
Det var dåvarande styrelsemedlemmen David Dein som tog Wenger till Arsenal i september 1996. De hade mötts ett flertal gånger från 1988 och tydligen fick Dein upp ögonen på riktigt för Wengers kvaliteter på en fest då man lekte charader och fransosen briljerade. Arsenal hade visat intresse för Wenger 18 månader tidigare men då istället anställt Bruce Rioch. Då denne inte hade någon särdeles framgång var tiden mogen för förändringar. Djupa omvälvande förändringar.
I kapitlet om Wengers tid i Arsenal är det fullsmockat med detaljer av intresse för någon som är frälst på klubben. Dråpliga episoder, matchsekvenser, kulturkrockar, triumfer, byggandet av Colney och rivaliteten med Ferguson är sådant som bjuds. Jag plockar ut ett par grejer av särskilt intresse.
Första intrycket
Utan att ha mött spelarna eller tränat dem vid ett enda tillfälle åkte Wenger till Mönchengladbach för att se Arsenal möta Borussia i Uefacupen. Avsikten verkar ha varit att från läktarplats bekanta sig med sitt nya lag. Arsenal hade förlorat med 2-3 hemma och var i ett prekärt läge inför returen. I halvtid är ställningen 1-1. Då spelarna kommer in i omklädningsrummet står Dein där med sin nye manager som tydligen har idéer inför andra halvlek. Wenger beordrar bland annat fyra i backslinjen istället för som tidigare, tre. Men det blev inte någon vändning i matchen. Arsenal förlorade ånyo med 3-2, och istället för att komma in som Miraculix med ett dunderrecept hade fransosen gjort sig ovän med Tony Adams det första han gjorde. Kaptenen kommenterade några år senare: ”The decision he took at half-time surprised me, and the way he did it annoyed me as well. When I saw him go into the changing rooms and take control of the team, I couldn’t believe it. …I wanted to win this Uefa Cup tie the way we had planned in the build-up, and suddenly this guy who hadn’t been at the club two minutes arrives, this French guy, at half-time and switches us to 4-4-2?” Adams var rasande, dessutom sa Wenger ingenting efter matchen utan bara försvann från arenan. Adams var nykter sedan bara tre veckor vilket sannolikt påverkade hans humör i negativ riktning just då. Sådant var alltså Arsène Wengers första avtryck i Arsenal. Föga imponerande, och det ger vid handen en oväntad brist på känsla för psykologi och gruppdynamik.
Tony Adams fick ur sig en del av sin besvikelse någon vecka senare i sitt första samtal med den nye coachen. Och det verkar som om Wengers udda framtoning fascinerade Adams med en gång. Det är också den gamla Arsenallegenden som fäller några av de skönaste kommentarerna om tränaren. När Wenger var ny i klubben fick han tidigt smeknamnen ”Windows” och ”Inspector Clouseau”; det första för hans glasögon, det andra för hans klumpighet. (Och givetvis hans brytning.) Det tycks vara ett allmänt omdöme om Wenger att han är disträ och lite bortkommen.
”I often ask myself how such a clumpsy guy can have so much class in public. But laughter is key to everything he does. Those around him can identify with him. Not only does Wenger love a good laugh, but he can laugh at himself. He is this gangly wise man. He might seem slow when he is relaxed, to the point where it becomes annoying, but it is the innocence of Arsène that I love. Because he is a clown, this Clouseauesque character, he kept his human aspect. His clumsiness is really endearing, but doesn’t stop him from being highly intelligent and humble. It just works.”
Sommaren 2005, när Vieira hade lämnat Arsenal och Wenger funderade på vem som skulle bli ny kapten, var det nära att lotten föll på Senderos. Adams säger att han flera gånger blivit frågad om sin åsikt – att det blev Henry var långt ifrån självklart. Detta säger mycket om vilket förtroende Wenger hade (och har?) för schweizaren som då precis hade slagit igenom och uppenbarligen gjort enormt gott intryck. Idag ter sig detta skrattretande. Frågan är vem som får rätt i slutändan: Wenger eller Senderos-skeptikerna?
Man kommer inte riktigt nära i boken, men en del saker når fram och bildar ett mönster, man blir sittande med kanske åtta pusselbitar av hundra. Det är märkliga pusselbitar, som fascinerar. Clownen, har redan nämnts. Filosofen – på många människor verkar Wenger göra ett starkt intryck. En av hans japanska spelare från Nagoya hävdar att han senare blev idrottslärare bara för att få chansen att föra Wengers ”visdom” vidare. Och det handlar inte om gymnastiska övningar utan om allmänna saker – om att vara ”en bra människa”. Zen – Japan och dess filosofi verkar också ha gjort intryck på Wenger. Träningsanläggningen Colney är byggd helt enligt Wengers önskemål och med tydliga inslag av exempelvis japansk trädgårdskonst med broar och porlande vatten. Dietisten – när Wenger kom till Arsenal brukade det stå en stor skål i omklädningsrummet som spelarna fyllde med godis. Wenger har ett djupt intresse för diet och har fört in dess vetenskapliga sida i fotbollen, allt för att en spelare ska vara så bra förberedd som möjligt under timmarna för en match.
Boken lider av upprepningar och dålig struktur. Ibland blir det för mycket beröm och för lite hårda frågeställningar. Wengers inställning till dietik och fysionomi hyllas som världsledande men ingen påpekar att Arsenals trupp har varit väldigt skadedrabbad under Wengers ledning. Över lag uppehåller författaren sig väldigt sällan någon längre stund vid Wengers ”mörkare” sidor.
Förtjänsten ligger i de många rösterna som kommer till tals, och detaljerna som ger inblick i en människa som är unik i sin passion och koncentration. Man får även en del bitar information om spelet bakom kulisserna som åtminstone jag aldrig hört förut. Exempelvis var Bayern München och ryckte i Wenger i mitten av 90-talet då han var i Monaco. Wenger var intresserad men hindrades av styrelsen som sen lät honom sluta i klubben något år senare. Tanken svindlar. Hur hade balansen i europeisk toppfotboll påverkats om Wenger stått vid rodret i Bayern? Och var hade Arsenal varit idag?
Författaren Xavier Rivoire är en framstående fransk fotbollsjournalist som arbetat för France Football och L’Equipe, samt varit stationerad i London i tio år. Boken kom på engelska under 2007 på förlaget Aurum.
