The Devil's Rejects part II
Jag skrev för ett och ett halvt år sedan en artikel med den här rubriken och nu är det dags för del 2. Men det handlar inte riktigt om samma sak nu som då.
Hur samlar man sina tankar och känslor efter det som hände med Eduardo da Silva igår? Jag har faktiskt ingen aning. Det känns, hur jag än vrider och vänder på det, som att känslorna sitter utanpå. Blottade och nakna där för världen att skåda. Jag konstaterar mer än ett dygn efter Martin Taylors tackling som fullkomligt knäckte Eduardos vänsterben att jag fortfarande är förbannad. Förbannad - och frustrerad.
Förbannad över den huvudlösa tacklingen och frustrerad över efterspelet där det mesta verkar gå ut på att försvara Taylors handling. För han är ju en fin kille som aldrig skulle göra en fluga förnär. Det vet vi nu är rent skitsnack. Gör man ingen förnär begår man ej heller den typen av tackling som Taylor gjort sig skyldig till. Men nu gjorde han som han gjorde och när han gjorde valet att gå in med sträckt ben och dobbarna före så visste han också vad utgången kunde bli. Jag är säker på att han inte menade att Eduardos ben skulle brytas men som man ser på bilden ovan så är det ingen tvekan om att det förelåg en stor risk med Taylors agerande. Känns som att man inte kan ursäkta handlingen som en olyckshändelse då det är tydligt att meningen med tacklingen var att visa sin "närvaro". Och nog kände Eduardo av Taylors närvaro alltid. Ingen tvekan om det. Visst ser Taylor ut att känna ånger på bilder efter incidenten, men det är så dags då. Ungefär som att en mördare ber om ursäkt i efterhand. Verkningslöst.
I efterhand har vi fått höra att det är så fina brittiska spelare ska göra. De ska sätta skräck i motståndaren genom att markera sin "närvaro". Problemet är att risken att det slutar som igår finns. Risken bör egentligen inte få finnas då grundidéen är absurd. En absurd engelsk grundidé. En ideologi som hyllas vecka ut och vecka in av engelska expertkommentatorer. Och anledningen till att Arsene Wenger igår sa att "I've gone along with the idea for a long time that to stop Arsenal, you have to kick Arsenal" och det börjar väl kännas som en ganska normal inställning från många lag i Premier League. En inställning som bekräftas helg efter helg av engelska expertkommentatorer.
I början av december skrev Tim Sherwood detta på sin blogg på SetantaSports efter bortamatchen mot Aston Villa: "But they got onto Arsenal in the second half, got right into their faces and made tackles" Och... "...if they step into their faces like Aston Villa did in the second half, will find them out". Jag tycker inställningen är skrämmande. Skrämmande i det avseende att det inte längre handlar om spela bättre fotboll än sin motståndare utan om att sparka på dem så att de inte kan spela fotboll. En antites av "the beautiful game" - som man brukar omnämna fotbollen. Och det är skrämmande när experter sitter i TV och hyllar den typen av fotboll. Samma experter som igår satt och försvarade Taylors tackling på Eduardo. Bara gult sa en del medan bland annat Steve Bruce dryftade sig till att en del troligen inte tycker att det ens skulle vara gult. Och Wenger noterade i sin bok: Låna inte ut några fler spelare till Steve. Check! Detta efter noteringen att Birmingham inte kommer att få låna fler spelare i framtiden.
Birmingham-tränaren Alex McLeish kanske är sur för att Arsenal återkallade Johan Djourou efter höstens låneperiod? Hursomhelst så kom Birmingham ut med ett officiellt klubbmeddelande igår kväll där de egentligen inte ursäktade incidenten lika mycket som de egentligen försökte lindra effekten av efterspelet för Taylors del. En så kallad "damage control". Ursäkten var patetisk. Lika patetisk som Wengers förhastade uttalande om att Taylor skulle stängas av på livstid. Men sådana kommentarer görs tyvärr i stridens hetta innan känslorna lagt sig något och man lugnat ner sig. Även jag har ännu känslorna utanpå. Så kontentan är att det var fel att Wenger uttalade sig så snabbt efter matchen. Men det är en tränares jobb och även de måste få lov att visa känslor. Det tragiska är dock att Wengers kommentarer orsakade ramaskri bland brittiska expertkommentatorer. Hur kunde han, Wenger, uttala sig så om en av "de våra"? Skandal, ropade en del. Ytterligare ett bevis på hur det står till med den engelska fotbollen säger jag.
De blir mer upprörda över en fransmans kommentarer än den engelska spelarens brutala tackling. Och det är just där vi har problemet. Svart på vitt. Engelsmännen är så indoktrinerat xenofobiska att man blir mörkrädd.
Vi kan ta ett expempel: Vad hade hänt om t ex Kolo Toure tacklat sönder benet på Wayne Rooney?
Svaret är att det hade blivit ett ramaskri utan dess like. Man hade velat ha Toures huvud på ett fat. Ut med alla utlänningar från Premier League hade ropen skallat. Och sådana som Alan Hansen, Alan Gray mfl hade tagit täten på pöbeln som skulle jaga dem ur landet. Man hade återigen dragit upp listan med röda kort under Wengers tid; ärligt talat hur många av dem är för våldsamt spel? Men vi blir påminda om dem varje gång en Arsenal-spelare blir utvisad, för det är ju skamligt hur fula man är som blir utvisade gång efter annan. Vet ni vad jag tror att det beror på? Xenofobi och avundsjuka. Avundsjuka för att här kommer en fransman och visar grundarna av den vackra sporten fotboll och hur man verkligen spelar vacker fotboll. Vet hut! Man tar då varje tillfälle i akt för att sätta Wenger och Arsenal på plats. Så pass att man tagit till drastiska åtgärder för att stoppa Arsenal från att spela fotboll genom att "get in their faces".
Det är tragiskt och kan leda till Premier Leagues undergång om man inte får till en ändring. Dels regelmässigt men också inställningen. Fotboll handlar inte om att sparka sönder motståndaren utan, förenklat, om att passa bollen och göra fler mål än motståndaren.
Engelsmännen förtjänar inte Wenger då de inte kan uppskatta och värdesätta det han gjort för engelsk fotboll. Nej, just det ja. Det finns inga Arsenal-spelare i Englands landslag så därför har Wenger inte gjort något för engelsk fotboll. Men vet ni vad; det finns spelare i Englands landslag som Wenger och Arsenal fostrat. Att man inte har mängder med engelsmän i laget är helt enkelt för att de är för dåliga och har fel inställning. Det räcker med att se på Ashley Cole, David Bentley och Jermaine Pennant. Spelare som gång efter annan visat dålig inställning och disciplin genom rattfyllor, lönebråk om småsummor, taskig attityd mot tränaren mm. Tålamod, disciplin och bättre inställning så hade de säkert spelat i Arsenal idag. Men å andra sidan vem saknar Ashley Cole när man har Gael Clichy? Inte jag.
Det är dock dessa fina engelska killar det handlar om. För inte kan de göra fel inte, det måste vara fransmannens fel.
Hur engelsk media kunde vända gårdagens incident till Wengers nackdel är horribelt. Lika horribelt som Taylors tackling på Eduardo. En av ursäkterna vi hörde efter matchen var att Eduardo var för snabb för Taylor. Uttalandet är faktiskt så tragiskt att man blir gråtfärdig. Vem gjorde uttalandet? Birmingham-tränaren Alex McLeish. Samme man som sa att Taylor är "en fin kille". En fin kille med uppsåtet att "get in their faces" och göra sin närvaro märkbar. Men vem är det som troligen gett order om att "get in their faces"? Samme man som säger att Taylor är "en fin kille" såklart. Taktiken är ju sådan står det med all säkerhet klart. Tragiskt nog.
För när Arsenal-spelarna säger ifrån och visar sitt missnöje med behandlingen så är man gnälliga och osportsliga. (Bra jobbat Sebastian Larsson!) Men borde inte fokus egentligen ligga på spelförstörandet? Självklart inte när det är engelsmän som står för kommenterandet och idelogin förs ju vidare genom det. Sparka på motståndaren är ju tydligen vad fotboll handlar om. Engelsmännen är så insöade i sin lilla fotbollsvärld och lär aldrig utvecklas som landslag om man inte ändrar inställning och man kan börja med de så kallade fotbollsexperterna för så länge de basunerar ut sitt struntprat om att "get in their faces" så kommer gemene man tro att det är så man spelar fotboll och tränarna kommer att fortsätta anamma den traktiken. Förhoppningsvis har inte Wenger tröttnat innan det händer.
Frågan är om man någonsin kommer få bort den xenofobi som råder inom engelsk fotboll? Det tragiska är att den troligtvis kommer kvarstå. I alla fall så länge det engelska landslaget inte vinner något. Och det är ju Wengers fel. Fransmannen. Det är ju inte så att inställningen är fel. Det är ju inte så att de engelska spelarna är för dåliga. Den engelska fotbollen är inne i ett skede där de själva kan avgöra framtiden. Antingen tar man tag i det fula inom fotbollen, för som det är är Emmanuel Eboues "attack" mot Nani förra helgen och Jeremie Aliadieres tafsande i ansiktet igår värda en lika lång avstängning som Taylors tackling som orsakade ett benbrott på en annan spelare. Och kunde ha avslutat en spelares karriär. Det är något sjukt med den engelska fotbollen. Man måste kunna gå in och utdöma ett längre straff om en situation kräver det. Man kan ta NHL som exempel där spelare stängts av i 35-40 matcher om situationen varit av allvarligare slag. Om inte det engelska fotbollsförbundet inför en regeländring så kommer Premier League inte att kunna attrahera spelare som ökar värdet på ligan. Jag glömde dock att det handlar om utländska spelare och de vill man ju inte ha i England.
Något är fundamentalt fel i England och man kan börja med inställningen. Både hos expertkommentatorerna och tränarna. Annars kanske de blir förkastade av han där nere. Som utvecklingen ser ut så lutar det nog mer åt det sistnämna.
Hell doesn't want them
Hell doesn't need them
Hell doesn't love them
This world reject's them
- Rob Zombie
