Krönika: Ligadrömmen som försöker flyga iväg
Hoppet är det sista som överger en, men efter åtta förlorade poäng på de senaste fyra matcherna har jag svårare att hålla fast vid mitt hopp, än vad ett olåst fängelse har att hålla fast vid sina fångar.
I stunder som denna söker man ofta förklaringar utan att hitta några riktigt vettiga svar. Antingen är truppen för tunn, spetsen inte tillräckligt vass eller managern inte tillräckligt skarp, men hur man än vrider och vänder på det kommer man ju tillbaka till att Arsenal ska slå Birmingham, Aston Villa (hemma), Wigan och Middlesbrough sju gånger i veckan, men de spelare vi haft på planen. Det finns dock omständigheter som berövat oss en del självklara poäng, och utan att vara för bittert konspiratorisk kan man lätt säga att domarkåren varit en av dessa omständigheter.
Ifall domarna inte hade stulit oss på två poäng i Birmingham och ytterligare två mot Middlesbrough, hade den djupa svacka vi pratar om nu inte kallats för något annat än en Champions League-grop. Det var tämligen grova missar domarna stod för dessutom, när de dels inte blåste klar straff för oss i Birmingham, bjöd hemmalaget på en felaktig, och sedan blandade ihop offsideregeln till vår nackdel två gånger i lördags. Att skylla på domaren låter alltid patetiskt, men gud ska veta att det hade stormat hårt från Manchester ifall de råkat ut för samma öde som oss. Man brukar säga att domslut jämnar ut sig över en säsong, och i såna fall borde domarkåren börja kompensera ganska snart.
Vi ska givetvis vinna mot dessa lag i alla fall, men när benen känns tunga och självförtroendet är lågt, är det sista man behöver en domare som inte är rättvis.
Man kan dock begära mer av vår trupp, och det främsta jag kommer att beskylla laget för är inställningen. Hur ett lag kan gå från att knappt skapa en chans mot Aston Villa, till att spela ut Milan på San Siro, för att sedan lalla omkring som småpojkar på åkern i Wigan – det nästintill skandalöst. Jag vet att Champions League betyder mycket för spelarna, men att det ska betyda så mycket att man bara ställer ut skorna i Premier League-matcherna och förväntar sig att någon annan ska fixa biffen, det trodde jag inte. Och det tolererar jag inte. I stället för att ge sig in i köp-och-sälj-snacket konstaterar jag att vi kan kräva mer av vår trupp. Vi har trots allt sett tidigare under säsongen vad de kan.
Jag anser att Arsenal är tillräckligt starkt för att kämpa på två fronter, det enda som krävs är att vi slipper dessa långtidsskador som ständigt drabbar oss. Frågan blir då, är det spelarna som alltid skadar sig som måste gå, eller läkarteamet som måste bli bättre? Jag sparar den diskussionen till säsongsanalysen, för vi är faktiskt fortfarande inte borta från något av titelracen.
Visst, det känns väldigt tungt just nu i ligan. Man U har chansen att springa ifrån med tre poäng på onsdag, och Chelsea har verkligen vägrat att ge upp denna säsong, och har chansen att gå ikapp oss. Innebär det nödvändigtvis att vi är utan chans? Absolut inte. Även om det känns väldigt tungt, har vi fortfarande allt i egna händer. Vem trodde egentligen det när säsongen startade? Om laget bara kan komma över poängen som försvann, knyta nävarna och ge sig fan på att försöka greja detta, då är jag inte sämre än att göra samma sak.
Vi slog som första engelska lag Milan på San Siro, nu är det dags att sätta stopp för ytterligare en svit då vi ska bräcka Chelseas hemmarekord på söndag. Det blir svårt, men det är inte omöjligt – och det där hoppet ska fan i mig inte få flyga iväg innan dess.
