Kanonbloggen: Om övertid
Kanonbloggen fortsätter...
Om övertid
(Broström, 21 september)
Man ska ju inte lägga sig i, heter det, men även som neutral åskådare till en fantastisk match kan man ju inte undvika att ryckas med. United avgjorde efter ungefär 95 minuter och 30 sekunder spelade, när domaren valt att lägga till ytterligare 90 sekunder på den stopptid som annonserats till fyra minuter, och som blev så lång som nästan 97.
Tittar man runt på diverse forum så verkar det som att samtliga Unitedsupportrar plockat fram miniräknaren och kämpar febrilt med minus och plus för att rättfärdiga deras seger. Efter lite fipplande hit och dit övertygar de sig själva; Domaren gjorde rätt som la till mer tid eftersom City gjorde mål och det sedan genomfördes ett byte.
Problemet är ju att de inte ser the big picture. En fotbollsmatch spelas i 90 minuter. Statistiskt sett är den effektiva tiden – i snitt – uppmätt till mindre än 60 minuter. Om man alltid skulle stoppa klockan och lägga till extra tid för varje avbrott i matchen, skulle tilläggstiden uppgå till 30 minuter i nästan varenda match. Det skulle ju inte funka. Domaren gör inte så under de första 90 minuterna av matchen, och bör väl följaktligen inte göra så under stopptiden heller.
Egentligen är det ju faktiskt så enkelt att domaren omöjligt borde kunna hitta tre tilläggsminuter på fyra minuter – som han gjorde – när han endast kunde hitta fyra på de föregående 45. Enkel logik.
Ibland har man tur. Jag tycker inte att det ska behöva vara så stor sak att erkänna det.
En fotbollsvärld bugar vördnadsfullt
(Skog, 30 Juni)
3500 f.Kr Mesopotamien - Hjulet uppfinns.
15:e Augusti 1945 - Japan kapitulerar och andra världskriget når sitt slut.
30:e Juni 2009 - Pascal Cygans kontrakt med Villarreal upphör och hans fotbollskarriär verkar gå mot ett alldeles för tidigt slut.
Alla dessa olika datum har på ett eller annat sätt, samt i olika utsträckningar, format världen till vad den är idag. De är alla annorlunda och olika varandra, men ändå så lika, då de alla är betydelsefulla och minnesvärda på sina egna vis; dessa skinande milstolpar reser sig praktfullt och majestätiskt upp över den grå massan som utgör majoriteten av historiens tidslinje.
Det finns en gång i var mans liv där Pascal Cygan har berört en djupt, och jag är övertygad om att ni Villarreal-supportrar, den lyckligt lottade grupp människor som haft nöjet att bli bevärdigade av denna underbara fotbollsmänniskas blotta närvaro de senaste säsongerna, haft er beskärda del av Cygansk lycka. Mitt personliga favoritögonblick är då Cygan under sin sista säsong i Arsenaltröjan tar farväl till Highbury-publiken med 2 mål hemma mot Fulham. Bara för att visa att han kunde göra mål ifall han ville. Subtilt men ändå glasklart.
Det är inte sällan man legat sömnlös och förbannat högre makter för att de inte stöpte fler karlar efter samma mall. Man kan åtminstone trösta sig med tron, eller åtminstone det optimistiska hoppet, att Pascal Cygans nästa klubbadress, ifall han bestämmer sig för att fortsätta sätta guldkant på den allmänna fotbollstilvaron, är mer anpassade för att behandla hans fotbollstalang och ge honom den plats i laget han vill ha såväl som förtjänar. Likt en Bergkamp eller Maradona när de var på sina respektive toppar.
193 centimeter missförstådd genialitet verkar dock lägga skorna och kranium-polerarvätskan på hyllan för gott. Kanske blir det fortsatt spel i moderklubben Lille, men jag tror personligen att ytterligare en kreativ kraft i Lille bara kommer att skada den unge Hazards utveckling. Det kan inte vara lätt att vara så pass ung och lovande och sedan få se sig själv bli brutalt förd åt sidan för Cygans skull. Nej, det skulle helt klart värma mig på alla de rätta ställena ifall Cygan nu fick dra sig tillbaka. Kanske sätta sig i sin favoritfotölj, med en pipa i ena mungipan, äta en lagrad roquefort samt smutta på en förnäm konjak i sin herrgård i norra Frankrike framför en öppen brasa och bara belåtet återblicka på sin magiska fotbollskarriär och allt det han uträttat; de liven han förgyllt och de forwards han åsamkat kroniska mardrömmar. Det är åtminstone så jag väljer att se på honom.
En mästare kliver åt sidan, ett kapitel fotbollhistoria är förbi.
Pascal Cygan, I salute you. Because we all need a hero.
Tillbaka till vardagen
(Falk 7 Maj)
Man kan alltid gnälla och gny på domaren. Tor henning Övrebö igår hade glömt både pipa, tajming och glasögon på hotellrummet. han hittar utvisning, missar straffar och på det hela taget ger ett mycket obegåvat intressant intryck efter sig. Han är norrman. Jag har inget emot norrmän; men det är ett konstigt sammanträffande att Övrebö och Terje Hauge, som spelade en häpnadsväckande roll i Arsenal-Barcelona 2006. Om man letar tillbaka i historien, så har säkert dessa båda herrar semestrat ihop och kanske blivit knäade av en kille med Cockney-twang i en suspekt bar en gång.
Men det är en del av vardagen igår. Kan inte säga att jag led igår. Alla titlar som går ur händerna på Chelsea eller Liverpool och ManU för den delen applåderas av hela Östergötland. Djuren också. Barcelona - Manchester United i finalen. Go Henry!
När så debaclet på Emirates lagt sig; Bendtner nyktrat till, Gibbs torkat tårarna och man har lyckats att översätta Adebayor, så inser man att livet går vidare. Match i helgen mot Chelsea. Viktiga poäng om en tredje plats. Viktigt att visa var skåpet i London skall stå. Ingen norsk domare så långt ögat når, men troligtvis en klåfingrig och oduglig engelsk domare. Jag vet inte vad som är värst.
Samtidigt bubblar det upp rykten om nya spelare, gamla spelare, icke-spelare och om Wenger. Nytt kontrakt på gång; PHW står och väntar med ett papper och så vill man prata om framtiden. Det finns massor av pengar. hur mycket som helst. Joakim von Anka är numera Arsenalsupporter och Knatte,Fnatte och Tjatte spelar i U16. Det kommer inte komma ett enda säkert svar om transfers förrän säsongen är slut; men rykten kommer att bubbla om unga italienare, 16åriga sudanerser, 17åriga brassar och huruvida spelare som Diaby, Eboué, Gallas med mera lämnar. Rykten går om Flamsters återkomst till Gunners och Hleb? men; one-time gone- always gone? Eller?
Så, gör som jag; lägg debaclet bakom er, se framåt, lägg ilskan, glädjen, frustrationen på kommande matcher; gråt inte över spilld mjölk eller kläckt ägg. Tänk framåt. Fast tänk om inte Gibbs hade halkat...
Om att snubbla
(Broström 5 maj 2009
Jag har sett åtskilliga Arsenalsupportrar vända kappan efter vinden idag, och slänga skulden i ansiktet på den annars så hyllade Kieran Gibbs. Killen som plockade bort Ronaldo för en vecka sedan snubblade, och plötsligt heter det att han inte hade tillräckligt med rutin. Hur urbota korkat det är att ge sig på killen som varit i Arsenal sedan han var 14, och som har gått in som ersättare till Gaël Clichy och skött sig helt jävla klockrent – behöver jag kanske inte göra. Men jag kan ju åtminstone ställa ett par frågor till dagens Gibbs-belackare :
När Terry snubblade i Champions League-finalen för ett år sedan, tror ni att Chelseasupportrarna sa samma sak om honom då, att Terry saknade rutin? När Vidic snubblade mot Liverpool på Old Trafford och gav Torres öppen gata, tror ni att Unitedsupportrarna sa samma sak om honom då, att Vidic saknade rutin?
Och sedan kan ni fråga er: Hur många andra lag i världen har ett bättre andraalternativ än Kieran Gibbs på vänsterbacksplatsen?
Som kollega Falk sa, Gibbs behöver allt stöd han kan få. Han har potential nog att bli en legend i Arsenaltröjan.
Bendtners reaktion på förlusten var för övrigt fullt förståelig – alla med Arsenalhjärta gjorde nog något liknande för att minska sorgen. En av de tyngsta förlusterna någonsin.
Pinsamt, Gunners
(Falk, 6 Maj)
Det tog slut så fort. Jag och kollegan Jakob satt uppflugna i Jakobs Chesterfieldsoffa. Äldste sonen var med. Alla med Arsenaltröja och laddade som en Magnumrevolver. Jakobs katt var med också. Brukar ge tur, kattskrället.
Man hade hoppats på en intressant match med offensivt härligt spel; ett Gunners som vågade satsa, ett Gunners som skulle gå framåt; rörliga forwards, mycket folk i boxen, men när 90 minuter hade gått, så satt vi där - besvikna, bittra och återigen utan en trofé detta år. Jag hade kunnat köpt en hel del av detta; men inte på sättet vi uppträder på Emirates Stadium. En pinsam och sorglig samling spelare. Det var som att Don Quijote hade glidit över banan. Riddaren av den sorgliga skepnaden. Jag letade länge efter någon i Gunners som jag tyckte hade gjort en godkänt eller i närheten av en godkänd match. Efter lång resonemang, där också katten deltog, så kom vi fram till att Sagna, Bendtner och Nasri möjligtvis kom undan med någon form respekt. Resten; skräp.
Lagets uppträdande är minimalistiskt, hopplöst och jag har svårt att förstå Wengers taktiska fundering efter 2-0. Det blev ju ingen ändring. Fortfarande ingen löpning; Ok; van Persie flyttades upp, men fortfarande sprangs det ingenting. Ingenting. Adebayor- med fotbollsintelligens som en cashewnöt- gjorde sin vana trogen oerhörda dribblingskonster på kanterna och lyfter inlägg mot sig själv. Uppspelen i Gunners tas av Kolo Touré och Johan Djourou, vars normala uppspel inte träffar en finlandsfärja på tio meters avstånd. Jag raljerar, men dessa grabbar skall inte lyfta bollar och definitivt inte på höjden på Nasri och Walcott, som är 1,20 höga. En gång- ok, två gångar-möjligen, men inte gång på gång..
All heder åt Manchester dock. De gjorde två kanonmatcher mot Gunners. Var helt klart bättre. Igår på alla positioner och är värdiga segrare och finalister. De gjorde det mycket bra centralt. Låste Fabregas med Fletcher och Carrick. Park gick in också och så var katalanen fast. han hade minimalt med yta att göra kreativa saker och kunde inte heller göra det när varken Adebayor eller van Persie rörde på sig. Ferdinand och Vidic - har sagt det förut- är troligen världens bästa mittbackspar och enormt svårforcerade i luften, men de får ju stå helt ensamma ioch styra undan varenda inlägg. Adebayor tog duell en gång. Då blev han avblåst. För all del felaktigt; men ändå.
Jag förstod inte Gunners spelidé igår. Rätt omedelbart borde Wenger sett; i alla fall efter 2-0; att detta inte funkar. Spelet låstes, ingen sprang. När Gunners hade bollen , så stod Nasri oftast för löpningen, men släppte bollen oftast för sent. Om inte så stannades spelet upp och Manchester fick åtta man bakom bollen. Ett sådant lag tar man sig inte igenom.
Jag hade hoppats att Gunners på hemmaplan skulle veva upp ett tempo vi sett att de kan; att spelarna skulle göra det överdjävliga och ta sig runt, kortpassa, låta bollen göra jobbet; ta skott på distans eller i alla fall försöka. kanske gjorde de det; kanske är ManU ett odjur som inte går att beskegras just nu eller också gjorde grabbarna en pinsam insats. Jag tror på det sistnämnda.
Säsongen är över. Det blev en fjärdeplats, två semifinaler. Alltid något. på det stora hela; efter alla skador och misärer, så står vi med 21 matcher i rad i ligan utan förlust. Det är en svit vi kan fortsätta med. Avslutande segrar mot Chelsea och ManU skulle smaka godis som avslut och kanske få oss att glömma gårdagens osedvanliga ogoonerska uppträdande. Själv är jag en stolt gooner, som har hållt på laget i 37-38 år. Det är inte alla år man har fått uppleva en semifinal i Champions League. Det bär jag med mig framöver även fast laget uppträdde genant igår.
Avslutningsvis skall jag inte skräda orden om spelare hit och dit, men jag undrar om det finns någon framtid för Adebayor i klubben. Återigen märker man att något saknas i spelförståelse. Han var som en liten korgosse hela matchen. Wenger borde agerat och bytt ut honom i halvtid eller innan och låtit Bendtner fått stångas med Vidic och Ferdinand. Adebayor står oftare offside än någon annan i hela världen; jag är så evinnerligt trött på hans placering på kanten, meningslösa dribblingar av fem man och hans håglöshet. Tiden har kommit för dig, Emmanuel. Kanske dags att sadla om? Så ett ord om Kieran Gibbs. Jag kan inte förstå och inte vill jag det heller; vad som försigår i den pojkens huvud idag och efter matchen igår. Efter hans halkande, så var han som en asplöv. Han ville bara bli utbytt. Jag tror nog att han kommer tillbaka och ingen skugga skall falla på hans agerande. jag tror på Gibbs, som en bra under-study till Clichy framöver. Killen är 19 och behöver allt stöd i världen just nu.
Jag och min son lämnade Jakob och dennes katt i soffan eftermatchen. Det var en tyst bilfärd tillbaka till hemmet. Om några veckor spelas det en cupfinal i Rom. Jag skall inte se den. Är inte intresserad. För övrigt; Rom i maj? jag har varit där i maj; det är inte så häftigt heller. Jag åker nog hellre till Kopparvallen och ser på "bruket".
Fotbollsidealen läggs åt sidan när Champions League-semifinaler nalkas
(Skog, 29 April 2009)
Det är få saker här i livet som omvandlar mig från den annars så kloka, gamla och tomteskäggsbeklädda 19-åring jag vanligtvis ger sken av att vara till ett naivt litet barn. Det är få saker här i livet som förändrar min annars så bittra och cyniska livsåskådning till det optimistiska och förväntansfulla hållet. Det är få saker som får mig att hoppas. Att drömma. Fotboll är dock en sådan sak. Att få barbera E-Type med en rostig gräsklippare skulle nog också ha samma effekt, men jag väljer att fokusera på fotboll just nu.
Jag är verklighetspessimist men samtidigt en naiv fotbollsromantiker, och därför smärtade det mig en aning att se ett, i vanlig ordning, pragmatiskt Chelsea triumfera över estetikens Barcelona (ja, det var en triumf). Jag ogillar dock de båda inblandade lagen starkt, men förhoppningsvis var det inte bara min tunga som den där stora, gula bussen, parkerad mitt på Nou Camps gräsmatta, lämnade en besk eftersmak på. Jag vill gärna tro att det är fler som delar min uppfattning om att fotboll har ett större syfte än att bara kriga fram resultat.
En människa som jag vet sitter i min lilla roddbåt är Wenger. Imorgon (idag) ställs han emot en annan anfallspräglad fotbollsmänniska i vad som på förhand utlovar att bli en fotbollsfest utan dess like. Matchen lär vara ren och skär propaganda, en match för den neutrale åskådaren. Jag, inklusive hundratusentals Gooners världen över, har säkerligen inte tänkt på annat än den annalkande semifinalen på flera dagar. Jag kan inte sova. Jag kan inte tvinga mig själv att ta itu med de stadigt växande staplarna av läxor och skoluppgifter - staplar som jag inte längre kan se toppen på - eftersom att allting jag kan tänka på är hur fan jag kommer må kring 23-tiden på Onsdagskvällen då röken och dammet lagt sig efter denna episka drabbning.
Det känns som att hela världen står på spel. Det känns som att behöva dra ut i krig med bara halvfulla magasin - mycket tack vare dessa förbannade skador. I matchen mellan Barcelona (eller var det "Bacha", Ola Andersson?) och Chelsea visade Marquez prov på hur skör människokroppen är; högerfoten satt i gräset med dobbarna och allt men korsbandet i det ändra knät rök. Jag vill avfärda det som undermålig mexikansk anatomi, men när jag tittar på mitt eget lag blir jag inte direkt uppmuntrad. Robin van Persie verkar ha fallit tillbaka i sina gamla ovanor - ett skrapsår på knät = 6 månader på behandlingsbordet. Clichy, 23 år gammal, ådrar sig pensionär- och gubbskador (bara gamla människor får ju ont i ryggen) och Song tyckte att det var en bra idé att välta ned en Villarrealspelare i 120 km i timmen rakt i knät på William Gallas.
Så nu står vi där. Försvagade. Nästintill uträknade. Underdogs med en drös av nervösa fans som med skräckblandad förtjusning ser fram emot att möta mäktiga Manchester United på Old Trafford. Allt jag önskar är att vi spottar fotbollsgudarna rakt i nyllet, stänger butiken defensivt och plockar med oss 0-0 hem till London efter milleniets tråkigaste fotbollsmatch. Undrar om Wenger är lika mycket av en hycklare som jag.
En stående ovation för denna fantastiska fotbollsmatch
(Falk, 21 April 2009)
Jag är svettig. Tårögd. Lycklig. Jag har samlat ihop nervknutor i soffan. Det har skrikits ut svordomar på allehanda språk, jag har sagt mina första ord på ryska. Tror jag. Jag slog min andra volt någonsin, men visste att Liverpool som "Comeback Kings" skulle komma åter. Jag har varit i paradiset och vänt, jag har pratat med Vergilius i Dantes Inferno. Fy för den lede och vid den heliga patriarkens hatt, detta var nog en av de absolut bästa matcher jag sett. Vilken match. Vilken glöd. Vilket tempo, vilka lag som bjöd till. Vilka chanser. Vilka spelare. Tack Liverpool. Tack Arsenal.
4-4 på Anfield.
4-4 på Anfield. Smaka på det. Vi har två tvåmålsskyttar i 'Pool och en ryss i Gunners som gör fyra mål. Andrej Arshavin. 4 mål mot Liverpool på näktiga Anfield. Baptista gjorde det i Carling Cup för några år sedan och nu Arshavin. Man gör inte fyra mål i en match. Än mindre på Anfield. Jag är svettig.
Gunners och Liverpool levererade en match jag inte sett maken till. Jag såg nu bara minuter av Chelsea-Liverpool, som också lär ha varit något i särklass, men av de matcher jag sett på sistone, så stiger denna upp som en fridykare på jakt mot luft. Matchen hade allt. Allt. Dramaturgi som en Bergman film. Teknik som om gamle Polhem varit igång med sitt mekaniska Alfabet. Skottvillighet som på Westerntiden och så dessa enorma spelare. Torres. Vilken mästerlig spelare. Kuyt. En av de få i 'Pool, som jag alltid accepterat som en mycket bra spelare. Men jag överraskades av Benayoun, Arbeloa och Riera denna dag. Det ar tempo, det var inlägg och vilken fart. Gunners bollar studsade tillbaka på försvaret. Liverpool var sannerliga mäktiga och starka och förtjänade tre pinnar, men en ryss vid namn Arshavin och ett mittfält hos Gunners, som plockade av bollarna av Liverpools mittfält höll oss kvar i matchen. Alex Song växte. Var har han handlat sin teknik? Låg den som hos Simson, dold i håret?
Dramaturgin var sanslös. 0-1,1-1,2-1,2-2,2-3,3-3,3-4 och 4-4. Tre gånger kommer Liverpool tillbaka från underläge. Till slut orkar man inte längre. Blås, Webb. Blås av. Nu. Nu. Ingen mera hörna, inga mera inlägg. Förr eller senare går Silvestre bort sig eller Kolo sparkar snett, Gibs blir rundad eller Fabianski feltajmar en höjdboll. Nu var Fabianski mycket bra; trots fyra insläppta mål. Trots detta. han gjorde mängder av räddningar. Vårt mittbackspar däremot; Oj Kerstin. Här hängde man inte med. Å andra sidan så var både Carragher och Agger okoncentrerade vid ett par tre av målen.
4-4 på Anfield. Jag tackar av hela mitt hjärta för att jag fick uppleva denna fantastiska match. Andrej Arshavin; närsomhelst så är du välkommen till mitt hem och äta Borstj. Jag lovar.
Fem dagar som avgör säsongen
(Falk, 15 April 2009)
Det finns en film som heter "Thirteen Days" med Kevin Costner. Vår skapelseberättelse är 7 dagar och om Alladin kan man läsa i 1000 och en natt. Gunners är naturligtvis kvickare. Under de närmaste fem dagarna kan nämligen säsongen punkteras. Fullständigt. Med två snabba penseldrag kan Wengers magnifika uppställning med 20-talet raka matcher i ligan och avancemang till kvarts- och semifinaler i cuper, förvandlas till ett enda stort jaså. Se till att ni sitter med korparan redo, med klagomålen, med ilskan och lär er återigen att googla in på Silly Season, ty om det blir förluster mot Villarreal och Chelsea, då lär inte Gunners och Wengers ynglingar vara vatten värda. Spelarna måste säljas och man hör Armageddons vattenfall på håll.
Kvällens match mot Villarreal och Chelsea i helgen. Två matcher som avgör om denna säsong är ett debacle eller en framgång? Jo, så är det nog. Att åka ut i kvartsfinal i CL, gå till semi i FA-cupen och knappt ens ha en sportmössa på en tredjeplats i ligan är magerkost för ett framgångstörstande Gunners och nog kommer man att behöva tänka till både en och två gånger som fan och krönikör när man värderar denna säsong. Fem dagar av glädje eller fem dagar av katastrof. Avancemang till final eller semifinal, ja då lever säsongen i allra högsta grad och det kan man förkrafta. Att ändå ta sig till topp4 bland créme de la créme är mycket bra och att ta sig till en FA-cup-final är underbart. Åker man då ut i cuperna, så är bara fjärdeplatsen och eventuellt en tredjeplats kvar att slåss för. Blir säsongen miserabel då eller ser man det bara som ett steg i vägen på utvecklingen av Wengers unga garde och hur länge får han hålla på? ja, frågorna är många som vi får besvarade under den närmaste tiden. Själv hoppas jag och tror att säsongen lever länge och om; -jag säger om- Gunners får respass i cuperna, så kommer jag att knyta näven så hårt jag kan för att Gunners skall göra livet surt för topp-tre i avslutningen. Något jävla kul måste man få ha.
Min glädje över Henry
(Falk, 9 April 2009)
Som ett barn som får sitt påskgodis, som en far som öppnar en påsköl, som en liten höna som hittar ett korn. Så glad blir jag av att se Thierry Henry spela med spelglädje, hitta ytor, göra mål och verkligen trivas. Gårdagens match mot Bayern München var ett stycke mästerverk, som gjorde mig nästan lika glad i märg, ben och i mina bitvis extremt håriga öron, som när Arsenal skickade en Adebayorsk sjunkbomb mot Villarreal.
Thierry Henry är kung. Forever king. En lekande, spelande, trallande idol som gjorde Highbury och för den delen Emirates till sin egen lekplats. 226 mål i klubben. Då är man för evigt en kung. Glöm alla diskussioner om att han svek Gunners, lämnade klubben och gick till Barca. Det var tid för det. wenger släppte honom och byggde nytt. I min bok är har TH14-forever king.
Han hade lite startproblem med skador och svårt att komma in i Rijkaards idé, men när Pep tog över rodret exploderade offensiven, passningsspelet och man ser hur Henry trivs. Å vem skulle inte trivas med Messi och Eto'o? Jag tror att till och med Darren Bent hade hittat målet. Eller ..förresten..nää. Henry lever i allra högsta grad, han dominerar, han har flyt i steget, han lirkar in sina mål från vänsterkanten. Han är inte lika dominant och framträdande som under sin Gunners-tid, men å andra sidan då tog han frisparkar och var kapten och gjorde mål. Nu är han en del av en "dödens triangel", där de producerar mål på löpande band. Jag mår bra och unnar Henry allt detta. Om inte Gunners tar CL, så måtte gudarna se till att Barcelona tar detta. Allt annat är jättefel.
Igår hade jag också hoppats på en klassisk dubbeldiskning i mötet mellan Liverpool och Chelsea. Nu blev det inte det, men jag kände i kroppen att det var rätt skönt att Chelsea tog detta och leder med 3-1. Liverpools försvarsinsats säger allt när reserven Ivanovic nickar in två. Som att välja mellan pest och kolera dock. Jag hoppas på dubbeldiskning nästa gång.
Nu tar vi påsk. Glad sådan. Ät ägg, krama en kyckling och lägg allt glas ni hittar i dem i återvinningen så värnar vi om miljön. Häpp.
Vilka mål!!
(En uppsluppen Falk, 7 April 2009)
Det är svårt att göra det. beskriva känslan som uppstår när man ser ett vackert mål. Det tittar ut en kanonfull tjur ur hjärtat som bara vrålar av brunst, en höna på jakt efter sina ägg, en glädje och eufori. Än jävligare är det om Gunners står för målet. Ikväll var en sådan kväll. Fylld av det mesta. Fy för den lede vilken match det var. Samtidigt glädjes man naturligtvis med Porto, som spelade 2-2 mot ManU på Theatre of Nightmares. Alltid kul med lite överraskningar i världen. Snygga mål också. Rooneys¨klack till Tevez var ultrasnygg. Om detta ordar vi dock inte här utan konstaterar att Gunners gjorde sin sak. 1-1 på El Madrigal. Kunde ha blivit seger åt endera hållen, men framför allt. Vilka mål och vilken spelare denne Ayrton Sennas okände bror Marcos är. Vilket brutalt skott han drar på. Bågen som en halvskalad banan och Almunia hänger i luften. Brutalt och bara målet för min brunstiga tjur att vilja betäcka min dotters gosekossa, men det räckte ju inte med det. Det kom mer. Å vilket mål. Vilket mål. Redan i matchen mot Manchester City borde världen ha anat det. Fabregas och Adebayor, som jag vid något tillfälle av otänkbart vansinne, kallat för en av världens mest ointelligenta spelare, gjorde vad man gjort tidigare. Fabregas med yta som Halland omkring sig siktar på Adebayor; mottagning och liggande volley. Så snyggt och jag är ärad över att vara Gunnerssupporter och stolt över att ibland bära dessa klubbfärger. Galant, gör film av det, en bok, ett pussel eller rama in bilden. Själv har jag virkat en liten vante med en bild av målet och skall göra en Superåtta film med ett par gamla tyska halvskakiga statister. Vilket mål!
1-1 på El Madrigal är ett bra resultat. Synd på skadorna.Fabianski var dock mycket bra. På skott. Fortfarande känns han lite tvätthängare ibland. I luften. Gallas ut också. Vill vi ha mer skador? Inte värst. Däremot är det kul att se en pigg Walcott. Helgutta vad han löpte första 20. Ser intressant ut framöver och 1-1 är ett bra resultat för Gunners. Inte tu tal om annat, men vi räknar inte hem en semifinalplats ännu. Inte ännu. Villarreal måste dock gå för seger i London. 0-0 räcker inte, utan de måste gå på attack och då har Gunners hela världens snabbaste Walcott exempelvis, en hungrig Adebayor, en van Persie med en slägga i vänstern och Fabregas med känsla som skulle få Bruno K Öijer att skriva palindromer istället för vers. jag tar inte ut en semifinalplats i förväg, jag har full respekt för de gula ubåtarna; jag gillar Senna, Pires, Cazorla och gillar denna uppstickarmentalitet detta "bylag" har, men jag börjar ändå att ta ut kompassriktningen mot Portugal. Långsamt. Få se;; Linköpings domkyra och så till höger vid kurvan; ich bin dabei..fast förmodligen pillar väl Rooney in en retur på en klassisk Liverpoolsk övertidsminut och ManU går vidare mot allvärldens titlar. Skulle inte förvåna mig, då ManU har ett lag av sådan kaliber och moral. Egentligen bryr jag mig inte; Gunners fick 1-1, ett bra resultat, men jävlar vilka mål. Nu ser vi framåt. Vamos!
Fram med sjunkbomber
(Falk, 6 April 2009)
Man känner igen ljuden från filmer. När sjunkbomberna kommer genom vattnet. "Swoooosch.......(ka-dooonk". U-båtsfilmer med klass. Som man minns. "Das Boot" exempelvis, som inte bara är känd för sin fantastiska tekno utan som film är oslagbar när det gäller ubåtsfilmer. Tyska filmer är inte bara mustasch, nakna kroppar och Herzog. Även en fantastisk Jürgen Prochnow som den fantastiske Der Alte och så kult-sångaren Herbert Grönemeyer som löjtnanten. Galant, mästerligt och makalöst spännande. "Swooosch..(ka-donk)".
Har Gunners tränat extra på detta till helgen? Har de suttit vid Docklands och släppt små stenar i vattnet? Kan se Carlos Vela, som nästan får komma hem igen till sina breddgrader från ifjol, sitta och pricka en liten mört i vattnet. "Oy Maricon, Submarino", ropar Fabregas och skickar en flatmacka. Det är en viktig match ikväll. En som kan ta oss hela vägen till semifinal. Ett bra resultat på El Madrigal och vi börjar så sakteliga kratta en liten väg mot Rom. Alla vägar bär förr eller senare mot Rom och Gunners har ett lag som kan ta sig dit. Det har förvisso Villarreal också, eller..? Nja, Gunners känns bredare och starkare och i en hysterisk form. Längsta obesegrade raden i ligan sedan 2003-2004 noterade kollega Oscar. Bollarna och lotten har för en gångs skull rullat Gunners väg. Det har varit räkmacka ända till semifinal i FA-cupen, inga fler skador av rang i laget under tiden då Fabregas och Walcott varit borta. Ja, inga av större dignitet; nu är van Persie och Diaby borta, men de brukar ramla av pinn ibland ändå; så där är inget nytt under solen. Men Gunners har sett starkt ut, kraftfullt, maskinellt. Adebayor är tillbaka och presenterar sig med två mål. Fabregas är tillbaka och visar upp sitt gamla jag. Walcottt har spring i alla sina ben och försvaret, ja till och med försvaret känns Dr Albanskt stabilt. Längst bak har Almunia utvecklats till en stensäker burväktare. Det känns nästan som att man får be sig själv om ursäkt för att man tvivlat, men spanjoren håller ställningarna. Gunners har ett lag i riktigt slagläge. Vi har smugit med i bakvattnet, vunnit och tagit in poäng i ligan; plötsligt är Aston Villa sex poäng efter oss och Chelsea sex före. Semifinal i FA.-cup och kvartsfinal i CL. Feel-good-känslan är där.
Det kommer att bli en svettig kamp på El Madrigal. kamp till sista svett och blodsdroppen. Själv kommer jag att hoppas på att både Cygan och Pires spelar för Villarreal. Om Cygan spelar så kan vi vara säkra på att bollen förr eller senare tar på honom och in i eget mål. Pires vill jag se för att jag för några år sedan ville bli hans adoptivson eller om det är tvärtom. Eller husdjur. Villarreal med Rossi, Cazorla, Senna, Nihat kan slå vilket lag som helst i sina bästa stunder och har travat på bra i den spanska , men verkar bräckliga på bortaplan, där de har åtta raka utan vinst. hemma är de starkare, så kunde Gunners skicka ned några "Swoosh (Ka-Donk)" med kraft, skaka om Prochnow, Grönemeyer, Pires å allt vad de tysk-spanska ubåtskaptenerna heter, så tror jag att man kan börja kratta i manegen för en semifinal.
