Reserapport: Supporters Club Tournament 2008
Några rader om att spela på Emirates stadium.
För några månader sedan gick Arsenal Sweden ut med att man kunde anmäla sig till Supporters Club Tournament 2008. Jag hade inte sett det, men Markus Karlsson, den glade göteborgaren ringde mig och sa att jag skulle anmäla mig. Det gjorde jag, dock utan att ha den minsta tro att jag skulle komma med. För ett par veckor sedan fick jag reda på att jag var en av sju som skulle få representera Arsenal Swedens färger mot andra klubbar runt om i världen. Jag måste erkänna att när jag läste mitt namn på laguttagningen så kom handsvetten krypande, samt att jag insåg att min kondition inte var vad den brukade vara. Mitt i allt kom dock glädjeruset, jäklar vad coolt att få spela fotboll på Emirates Stadium – vilken dröm! Senare den dagen tog jag mitt första löparpass…
Nu i lördags satte jag mig i bilen för att åka till Skavsta flygplats, klockan var strax efter kl 12. Jag hade packat allt, fotbollsskor, strumpor, benskydd, shorts, passet, VISA-kortet osv. Allt var på banan med andra ord. Väl på Skavsta flygplats köpte jag en baguette och en halvliter Looka och det kostade inget mindre än 85 riksdaler - inte dåligt om du frågar mig! Den här gången gick allt som på räls genom säkerhetskontrollen dock. Förra gången jag skulle till London blev jag av med min tandkräm och hårgelé. Efter att jag klivit på en Boeing 737 satte jag på min ljudbok, ”Änglar och Demoner” av Dan Brown (den kan jag för övrigt rekommendera) för att slå ihjäl de dryga 2 timmar och 20 minuter det skulle ta att flyga. Med en begynnande träsmak i baken klev jag senare av flyget, plockade upp min väska från bandet och ringde Tobias Allard. Han och Johan Larsson (aka skyttekungen och Johan den yngre), som också skulle spel cupen hade suttit och väntat på mig på flygplatsen. Efter att ha klarat av alla artigheter tog vi tåget från Stansted in till Liverpool Street, där ifrån tog vi en taxi till Kings Cross.
Eftersom att vi som skulle spela bor i olika delar i Svea rike så var det få som åka samma flyg. Dock lyckades vi med att pricka in fem av sju personer på samma hotell, jag delade dessutom rum med den stabila backen Tobbe Allard. Hotellet som vi alla bodde på var kanske inte det mest lyxiga, men det var billigt. Det handlar ju ändå bara om att ha tak över huvudet, en säng att sova i och en toalett med dusch. Det hade European hotel på Kings Cross.
På kvällen gick jag, Tobbe och Johan (den yngre) såklart ut. Väl på plats (någon pub/restaurang på Kings Cross) mötte vi upp med Henke, vår lagledare och målvakt, Johan (den äldre), en rutinerad och skicklig mittfältare, samt Daniel Bagge, biomedicinens svar på Don Juan. När Daniel gjorde entré var det med ett släptåg av två kvinnor. Blått 19 år och redan insyltad i bigamins värld. Den enda som inte kunde komma på kvällen var Martin, en före detta London-bo med bra teknik. Kvällen passerade och en talrik pasta samt några Guinness med den. Inget bygger en riktig fotbollskropp på ett bättre sätt.
Dagen efter tog vi en taxi in mot Piccadilly Circus och strosade runt i city. Nerverna kom krypande och man fattade fortfarande inte att man skulle spela fotboll på Emirates. Efter en Latte i solskenet och ytterligare ett lass pasta åkta vi tillbaka till hotellet för att hämta våra fotbollsprylar. Vid kl 15 var vi utanför Emirates och sparkade boll. Tilläggas bör att vi inte blev insläppta på arenan förrän kl 17. Men vi var så jäkla peppade att vi var utanför och kickade lite innan… När vi blev insläppta hade ett hundratal andra människor samlats utanför arenan, det var olika lag och närmast sörjande. De första kliven in på arenan var fantastiska! Jag har varit på arenan två gånger tidigare, då satt jag av naturliga skäl på läktaren, idag fick jag springa in på gräsmattan.
Reglerna och upplägget var intressant. Det var för det första femmannalag, dvs. en målvakt, och fyra utespelare. Vi ställde upp med någon 2-1-1-uppställning där min roll blev att jaga motståndarens backlinje. Någon form av anfallare alltså. Alla inkast var tvunget att göras i en klassisk bowlingrörelse men hörnor var dock som vanligt. Som tur det var det flygande byten, vilket utnyttjades friskt. Matcher i gruppspelet var endast sju minuter långa, men tro mig, man hann bli trött ändå. I slutspelet var det tiominutersmatcher och finalen spelades under en kvart. Kan tyckas lite, men planen var så liten att även om man var anfallare så hjälpte man till att försvara och vice versa.
Emirates gräsmatta var indelad i fyra spelplaner och det pågick matcher på dem hela tiden. Faktum är att alla matcher synkades så att de började och slutade samtidigt. Det var hela 32 lag som ställde upp, så ni förstår att det var många matcher som spelades. I vår första match möte vi ett lag från Storbritannien (kommer inte exakt ihåg) och domaren var en kvinna som i vanliga fall dömer Premier League för damer. Hon var riktigt bra! Hon snackade hela tiden med oss, att vi skulle sluta med våra dumheter som man i stridens hetta alltid håller på med, hon dömde humant och hade glimten i ögat – perfekt med andra ord. Tyvärr höll inte alla domare samma klass under turnéringen. Första matchen vann vi med 1-0, efter att Johan den yngre fått på ett kanonskott från sin mittfältsposition. I vår andra match mötte vi också ett lag från de brittiska öarna, där spelade vi 1-1 efter att ha legat under (den domaren godkände ett handsmål). Johan den yngre prickade målet återigen. Sista matchen i gruppspelet vann vi på nytt med 1-0, gissa målskytten. Jorå, Johan den yngre höll sig framme och utnyttjade en målvaktstavla. Vi var nu klara för kvartsfinal. Alla i laget var såklart väldigt nöjd med att ha gått så här långt och vi laddade inför kvarten genom att prickskjuta på Henke (vår målis). I kvarten mötte vi tyvärr vår överman. Det var ett lag från England, innehållande spelare som var snabbare, starkare, mer tekniska och banne mig snyggare än oss. Inte ens Danne Bagge med två cheerleaders kunde mäta sig. Vi åkte på torsk med 2-0. Men vad gjorde det? Vi gjorde det med stil och vi gjorde det på Emirates Stadium i London! Tyvärr fick Henke en smäll på handen, så nu har han en spricka i båtbenet. Efter en läkarundersökning visar det sig att det kommer att ta 4-6 veckor att läka. Henke själv kommenterar det hela så här: ” Fy fan, tur att det var vänsterhanden!”.
När vi stretchat, druckit vatten, gick vi upp på Club Level för att se på finalen. Majsolen lysa in över Emirates Stadium - vackert! Finalen spelades mellan ett lag från Ungern och ett från Norge. Våra tappra vänner i grannlandet fick tyvärr stryk med 3-1. Efter finalen tog vi tunnelbanan tillbaka till Kings Cross, tog en välförtjänt dusch och sedan var det dags för mat. Det var ett gäng riktigt slitna killar som satte sig på samma pub som föregående kväll, jag hade riktigt ont i mina ben. Vi satt på puben tills de stängde vi halv tolv (det var trots allt söndag). Innan vi kröp till kojs tog vi en trevlig ”eftersläckare” på hotellet. Dagen efter var det bara att göra samma resa, fast omvänt; taxi till Liverpool Street, tåg till Standsted osv.
Det var några rader om en av de bästa resor jag någonsin gjort; spela på Emirates Stadium och träffa de gänget som spelade för Arsenal Sweden – riktigt trevliga människor.
Tack för ordet.
