Falkens Funderingar: 24 Maj: Om hur tider förändras.
Varför kan det inte bara vara som förr?
Då menar jag kanske inte som riktigt gamla tider, när det var burleska damer, Zornkvinnor, nakenbad, man badade i åsnemjölk och bodde i grottor. Fast...något av det kanske man han behålla, Åsnemjölk är aldrig fel.
Idag är allting så hyperdigitalt och momentant. Man kan knappt plocka ett blåbär förrän det dyker upp något på Facebook. Man kan knappt rycka grannens kattjävel i örat förrän någon twittrar och knappt kan man sätta ut sin Gnu-fälla i skogen förrän det dyker upp ett Instagram. Dottern pratar om "Insta", de pratar om "Kvik", det bloggas, det tweetas, det skrivs om spelare, lag, transfers, vad folk gör på semestern, när de pratade om vad och varför och hurihelvete...
Jag följer som alla andra idioter vad som sker med min klubb. Det är bloggar, det är www.goonernews.com, det är www.newsnow.co.uk, det är via skysports och diverse obskyra sidor. Jag surfar också in på en del tyska sidor ibland. Fast sällan jag ser fotbollar där.
Tony Woodock. Namnet Paul Mariner dyker upp..
Jag tar er tillbaka till tider av Tipsextra och då man sökte information via dagstidningar, Idrottsbladet och Vi Tippa. hade man flyt kunde man få tag på någon kompis storebrors Arsenalmagasin alternativt någon som varit i England och skaffat Shoot eller Match Weekly. En av mina absolut bästa upplevelser var när jag fick tag på en World Soccer runt 82 eller 83 där Brian Glanville beskrev VM 1982 och listade upp laguppställningarna. Det var bättre än sex. Å andra sidan var jag bara 15 då, så vad-visste-jag? Min Nalle Puh-docka glodde svartsjukt på tidningen. Vi gjorde slut där. Men fann varandra senare igen. Ifall ni undrade.
När Arsenal värvade Tony Woodcock 1982, så kom detta som en blixt från blå himmel. Gunners hade gått till final i Cupvinnarcup och FA-cup 1980, men efter att Stapleton& Brady lämnat klubben så var laget en tragisk affär. Brian Talbot gjorde raider upp och ned på mittfältet, O'Leary stod rätt i fyrbackslinjen, Pat Rice och Sammy Nelson, Graham Rix..jodå, det fanns klassiker i laget ändå, men det var en ofarlighet som var väldigt nära det vi ser i andra delar av norra London idag. Laget var på väg att marginaliseras och Terry Neill/Don Howe brottades med idéer om hur man skulle förstärka laget.
Då köpte man Tony Woodock.
För er som inte vet vem detta var, så var han en stor Nottingham Forest hjälte under Brian Clough och vann Europacupen 1979 innan han gick till Köln.
För mig var detta uppseendeväckande. Woodcock var en av de största. han och Peter Withe var en klassisk forwardsduo under Cloughie.
Av den anledningen att man inte hade en enda aning om vad som pågick. helt plötsligt stod det en notis en en dagstidning att Arsenal från London hade värvat Tony Woodcock. Uppseendeväckande och som 15åring blev man glad som en konfirmand, som just insett att det var Cabernet & Dillchips som serverades istället för konfirmand-vin och oblat. Just denna ovissheten om att hela tiden inte riktigt ha en aning om vad som sker runt omkring ligalagen. Det är charmigt och gör att man inte behöver ligga on-line hela dagarna och spekulera, undra, lägga pussel, spela FIFA, ringa kompisar, läsa alla bloggar och twitterkonton. När man satt i en lätt utlokaliserad ort i Östergötland på 80-talet, så var man naturligtvis chanslös. Hur kunde man veta att en krullhårig Woodcock helt plötsligt dök upp på Heathrow ledsagad av sin agent(om han hade någon) och delade en kopp kaffe och en salamimacka med Hill-Wood. Ett handslag senare och killen var gooner. Woodcock gjorde ett habilt jobb med femtiotalet mål och bland annat fem i en match. När Paul Mariner kom några år senare var det likadant.
Jag gladde mig något oerhört. Två namn med riktigt bra magkänsla som visste var målet var beläget. I Arsenal. Fan,va kul. Mariner var dock på nedgång, men vilket namn.
Det var en härlig överraskande känsla. Man försökte söka information via de medier som fanns och det fanns inte så många och när man väl fick tag på informationen, så var den oftast den samma, då en och samma nyhetsbyrå skrivit artikeln och skickat ut den till halva världen. Inga missförstånd,inga spekulationer. När Vi Tippa varje år kom med en uppställning om alla transfers inför den nystartade säsongen, så slukades den med hull och hår.Jag noteradem skrev upp och hängde med. Det var ett informationsflöde som var magert, men när det väl kom så var det fantastiskt.
Jag kan sakna det idag. Samtidigt vill jag naturligtvis inte vara ute dagens informationsflöde, som ger mig massor. Man kanske kan köra varannan dags retro? Funderar på att skaffa mig ett riktigt Alan Sunderland-Mikrofonkrull och löpa runt och tackla sönder folk som Peter Nicholas.
Inser när jag nu läser vad jag skrivit att jag börjar bli som gamle förbundskaptenen "Åby" Ericsson som satt på Parken i Norrköping och gnydde på sitt snoka-mål "Dä va bättre förr". Kan det vara åldern? Å var tog Nalle Puh vägen när man bäst behöver dig.
