Falkens Funderingar: 25 januari: Om Peter Nicholas
Det finns råskinn och det finns riktiga idioter.
Gunners har varit hyfsat befriade från dylika konstigheter de senaste 20 åren. Antalet spelare som går rakt in på ben, kropp och knä har varit ganska sparsamma, men naturligtvis tog Winterburn, Dixon, Keown och de gossarna för sig ganska rejält i vissa närkamper.
Ingen är dock som Peter Nicholas.
Mamnet kanske inte är så bekant i Gunners historia, men när jag ser Aaron Ramsey på dagens mittfält, så drog man lite tankar åt det walesiska mittfältshållet och inser att antalet walesare i Gunners genom åren har varit ganska få. John Hartson var en av de senaste exempelvis. Men ingen har varit så ilsken som Peter Nicholas och när man tittar på dagens ganska timida Gunners, så kan man ibland önska att det fanns ett riktigt råskinn, som gick in - tog en tackling, satte sig i respekt och sedan gick därifrån. Peter Nicholas anslöt till Gunners från under våren 1981. Han kom från Crystal Palace och var den andre på kort tid, som kom från Crystal Palace till Gunners (Kenny Sansom kom året innan). Gunners mittfält under denna tid såg en Liam Brady försvinna från klubben och kämpade med att få fotfäste i toppen av tabellen. Brian Talbot var arbetsnarkomanen, Grahim Rix stod för finessen, Stewart Robson för den ungdomliga entusiasmen, men det saknades en "hit man" på mittfältet. Sedan Peter Storey försvann på 70-talet, så saknades en klassisk "moron" i klubben och Terry Neill handlade den Walesiske landslagsmannen Peter Nicholas, som gick rakt in i laget och satte sig i respekt med stenhårt spel. På träningar som på matcher. Det finns en historia som Brian Talbot berättade om en match när Peter Nicholas gick in stenhårt i en närkamp. Motståndaren föll och blev liggande.Klockent gult kort. Domaren var sen med att blåsa och bollen gick vidare till en ny närkamp och Nicholas kapade honom med.Också klockrent gult. Domaren blev brydd och visste inte hur han skulle göra, så han glömde att visa gult och när han väl blåste igång spelet igen så dröjde det några minuter, så hade Nicholas återigen varit omild mot någon. Men han var enormt nyttig centralt och vann en massa bollar, respekt och förstörde en hel del av motståndarens spelsystem och spelídé. Dock var hans spelstil oclså självdestruktiv eftersom han drog på sig en hel del skador och bara efter två år i Gunners, så lämnade han klubben och vandrade vidare till Luton och sedermera till Chelsea, där han fortsatte sina vansinnesraider.
En legendar på sitt eget sätt.
