Gästkrönika: Fotboll – ett helvete jag inte kan leva utan
"Det sägs att män tänker på sex femtio gånger per dag, men i mitt fall tänker jag oftare på svettiga män som springer efter en boll." - Orden är gästkrönikören Anders Erlandssons som berättar om att slitas mellan hopp och förtvivlan och hur fånigt det egentligen är.
Hur kommer det sig att en intellektuell man,som jag fullkomligt förvandlas när jag sitter och ser en match med Arsenal? Vad är det som leder till diverse utbrott(både av glädje och ilska)ett beteende jag annars bara har när jag har en riktig anledning att må dåligt och är i obalans?
Vi blickar tillbaka till Premier Leauges första omgång förra året. Jag satt klistrad framför datorn på mitt sommarjobb och följde de uppdateringar som kom på aftonbladets livebevakning. Min kollega tittade lite konstigt på mig och tyckte nog jag var allmänt konstig. I första minuten gjorde David Healy 1-0 till Fulham och jag ville sjunka genom stolen och skrika alla könsord jag kunde komma på. Lika förbannad som jag var då, lika lycklig var jag 93 minuter senare när Asenal vänt till 2-1. Jag gick omkring med ett fånigt leende sista timmen på arbetsdagen. Blev helt plötsligt social och trevlig mot min kollega och de fåtalet turister som hittat till min hemstad denna gråa fuktiga Söndagseftermiddag. Undrar om de märkte att jag var glad eller om de mest tyckte jag såg fånig ut.
För fånigt är rätt ord för det, fånigt att bry sig om en sport där det i princip är pengarna som styr, fast man inbillar sig att det finns företeelser som lagkänsla, moral och annat som påverkar. För precis som i övriga livet där vi så pretentiöst hävdar att det viktiga i livet är familj, vänner och gemenskap, etc. som är det viktiga så är det i slutändan pengarna som avgör. Utan pengar får du ingen mat, utan pengar kan du inte föda din familj och dig själv. Och alla vet vi ju att människor inte är så trevliga när de inte får mat på ett par dygn. Då sitter de mest apatiska och stirrar in i väggen. Så alltså, utan pengar ingen mat, utan mat ingen trevlig gemenskap, utan mest gnäll.
Måhända generaliserar jag lite, men det gör det hela mer effektfullt. Visst finns det fotbollsspelare som har en lön på 1 400 000 i veckan (jag nämner inga namn) som ändå går ut och “springer arslet av sig” i nittio minuter. Det finns möjligen ett fåtal som gjort det utan enorm lön på en lägre nivå, men dessa människor går nog snarare igång på smärta än är otroliga lagspelare som det så fint låter när sportkommentatorerna upprepar samma klyschor andra kommentatorer myntade i gamla tider. Dessa lagspelare sliter enligt min mening inte ut sig i första hand för lagets bästa, utan för att de vill kunna lägga huvudet på kudde med gott samvete på kvällen efter matchen. Kanske lägger de sig brevid sin älskade och somnar tätt intill och tänker så fint jag har det med denne, när det i själv verket är den där jävla bollens förtjänst att hon/han mår så bra.
Jag älskar att hata motståndarlagets spelare samtidigt som jag hatar att jag älskar Gunners. År 2000 blev jag fanatisk Arsenalsupporter, innan dess var jag bara sporttokig i allmänhet. Detta breda sportintresse bleknar allt mer medan kärleken till ett lag bestående av 11 svettiga män av olika nationaliteter stärks allt mer. Det är egentligen ganska bisarrt, det vore en sak om jag själv spelade fotboll och brydde mig om att mitt lag skulle vinna, eller snarare tillfredsställa mitt eget ego som det i slutändan handlar om. Visst; lagkänsla och att kunna uppnå något tillsammans är ju fint, men denna gemensamma glädje är ju bara till för att jag själv ska må bra. Precis som när man gör någon glad och det får en själv att må bra. Nåväl det bisarraste av allt är ändock att jag tar på mig en fotbollströja som jag köpt för närmare 900 svenska kronor och förvandlas till en mindre intelligent varelse.Tröjan är för övrigt vinröd och har inget namn på ryggen.
Det sägs att män tänker på sex femtio gånger per dag, men i mitt fall tänker jag oftare på svettiga män som springer efter en boll. Dock är det ingen sexuell dragning jag känner det är jag fullkomligt övertygad om, det är snarare behovet att kunna fly från verkligheten. Fly från det tråkiga i livet, fly från ångest och problem. Det jag genomgår under en fotbollsmatch är som en kort version av ett liv. Timmarna innan matchen växer sig en känsla att något stort är på gång. Innan matchen “föds” jag och är öppen, nyfiken och allt är helt oförutsägbart. Efter hand blir jag äldre och tror att jag vet hur det ska sluta, antagligen har då 15-20 år gott av mitt “liv”. Någonstans kring halvtid stannar jag upp och funderar hur det ska gå och vad Gunners gjort bra och vad de gjort dåligt. När sen äntligen grubblandet är över och 2:a halvleken börjar inser jag att jag inte kan påverka utan bara får “ta det som det kommer”.
Jag slits mellan hopp och förtvivlan i resten av mitt liv och mot slutet är jag vare sig det gick bra eller dåligt lättad över att det är över och jag kan så sakteliga varva ner. Slutsignalen är som pensionsdagen då man äntligen får tid att göra de saker man vill, om inte” gud förbjude” matchen går till förlängning och man senarelägger pensionen med 10-20 år. Detta leder troligen till hjärtinfarkt med av abrupt slut på livet eller en elchock som sätter igång pumpen, adrenalinet flödar och man skriker rakt ut. Det både värsta och sämsta “ liv” jag haft var FA-cup finalen mot Manchester United 2004. Det var som att bli torterad i sjuttio år , få en timmes glädje till sist och sedan somna in lycklig.
Fotboll är ett helvete, precis som livet, men korta stunder ersätts helvetet av paradiset med 2000 nakna “brunett – Evor” som serverar iskall öl och obegränsade mängder potatisgratäng samtidigt som Jeff Buckley hörs sjunga ”Hallelujah” i bakgrunden.
