Reflektioner av Thimmie Englund
…och där försvann Premier League-guldet.
Jag hälsar er välkomna till ”Reflektioner av Thimmie Englund” – ett forum för mig att lufta mina tankar och för er att begrunda dem.
November, november, tiden på året där Arsenal brukar ha svårt. Så även i år. Om vi slänger ett öga i kalendern så ser vi att det faktiskt bara är första november, men vi kan också konstatera att Arsenal redan har tre förluster - på elva matcher! Det håller inte, och man undrar genast hur det ska gå för Gunners under resten av november. Om vi sedan kollar vilka Gunners torskat mot så vill man bara skratta (med all respekt för motståndarlagen). Många (inklusive jag själv) har länge sagt att man inte kan köpa sig till framgång. Det är bara naiva människor som tror det (ursäkta alla som inte håller med mig). Se på Machester United, se på Chelsea, till och med Liverpool går bra! De spenderar sjuka summor på nya spelar. Att Chelsea gör det vet alla, men jag tror inte att folk tänker på att även United spendera fantasisummor (eller det kanske ni gör). Jag älskar att Wenger fostrar nya talanger. Jag hatar att vi aldrig vinner!
Jag är amatör, Wenger är ett geni, men även genier har fläckar. Jag kan identifiera två problem hos Arsenal och med dessa åtgärdade så kan man faktiskt vinna något, dock inte ligan. Problem nummer ett stavas Manuel Almunia. Det är en helt ok målvakt och det är inte hans fel att det gått som det gått, om än att han var usel i veckan. Men jag tror inte att backlinjen känner sig trygg med Almunia mellan stolparna, det leder till individuella misstag. Det är så fruktansvärt mycket psykologi i sport. När Wenger tog över Arsenal hade han Seaman, när det begav sig var han otroligt stabil – därav framgång. När Wenger sedan köpte Lehmann, så var denne en mycket bra målvat – och någon som backlinjen och övriga spelare litade på. Det resulterade i en obesegrad säsong. Det var såklart inte bara Lehmann’s förtjänst. Vi behöver en riktigt stabil målvakt så att backlinjen som på pappret är fantastisk kan börja hålla tätt. Vi kan likna ett fotbollslag med ett hus; det måste vara en stabil grund.
Det andra problemet är en riktigt slitvarg och ledare på mittfältet. Det har tjatats länge om en sådan. Flamini var aldrig någon ledare, men han var en slitvarg. Vieira var både ledare och slitvarg och vi behöver en liknade spelare igen. Jag gillar Song och Denilson, men ingen av dem har samma kvalitéer som Flamini hade sista säsonge, det kanske kommer, men då är det försent – vi måste ha en kvalitetsspelare nu! Wenger måste våga köpa en färdig spelare någon gång, man behöver inte alltid utveckla bara för utvecklandets skull. Om man ser på det lag som idag förlorade mot Stoke borta så kan jag räkna till hela åtta spelare som Wenger själv utvecklat. Då räknar jag inte med Almunia, Silvestre och Sagna. Vad är det för fel med att köpa en 27-årig, rutinerad spelare? Om man kollar på bänken så är det fem av sju spelare som är utvecklad av Wenger. Då räknar jag inte med Nasri och Fabianski. En annan sak som jag kan identifiera är den mycket udda laguppställningen. Wenger väljer återigen att spela med fyra centrala mittfältare – något han gjorde i förlustmatchen borta mot Fulham också. Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta…
Det gör ont i hjärtat nu, på riktigt.
