Clash of the Titans: Arsenal - Man Utd 2-1
Arsenal spelade med valmoblommor på bröstet och med hjärta och hjärna i fötterna. Trots namnkunnigt manfall gav Arsenal ett förvirrat Manchester United på nöten i en match där Samir Nasri spelade sig ända in i ryggmärgen på samtliga Arsenalfans.
Jag förbehåller mig rätten att kalla denna drabbning för Clash of the Titans. Vissa skulle kanske vilja flytta det epitetet till mötena mellan United och Chelsea, men så länge som Arsene Wenger sitter på den ena bänken och Sir Alex Ferguson på den andra så kommer det alltid att vara just Clash of the Titans.
Säsongens match på Emirates ägde i år rum mitt i värsta Remembrance Day-rushen. En dag om året minns man i Commonwealth-länderna alla de som offrat sina liv för det Brittiska Imperiet, och i samband med denna högaktningsfulla tillställning brukar de flesta fotbollstränare i Premier League bära en valmoblomma på kavajen/jackan/tröjan till match. Arsenal tog detta ett steg längre i år genom att brodera en extra ”poppy”, som de kallas, på spelarnas matchtröjor. Just dessa speciella tröjor kommer att finnas till försäljning efter matchen, och pengarna kommer att gå till välgörenhet kopplat till just Remembrance Day. Så, då har vi rätt ut det. Dags att ta tag i själva matchen.
Arsenal hade inte vunnit på tre matcher, något som hör till ovanligheterna. Först ofattbara 4-4 mot Tottenham, sedan 0-2 mot Rory Delap, och till sist 0-0 nu i veckan mot Fenerbahce. Efter dessa matcher cirkulerade en hel del skadebekymmer i Arsenalluften. Silvestre hade brutit näsan men var nästan säker på spel i helgen, Theo och Gallas var 50/50, Adebayor och Eboué var definitivt borta och van Persie åkte på 3 matchers avstängning efter en lyckad filmning av Sörensen. Läget såg tufft ut. Samtidigt kunde motståndarna som vanligt vraka och välja bland dyra signaturer och stora namn.
Hemmalaget kom till slut till spel med Almunia i mål, Sagna, Gallas, Silvestre och Clichy i en helfransk backlinje, mon dieu, Walcott och Nasri på mittfältskanterna med Diaby, Fabregas och Denilson innanför sig, och så Bendtner, med ett ton offensivansvar på axlarna, längst fram. Touré bänkad, alltså. Till slut.
Första halvlek
Matchen började dock inte klockrent för ivorianens ersättare, Mickael Silvestre. Den forne Unitedspelaren lägger en passning hem till Almunia, som tar upp bollen med händerna. En indirekt frispark i Arsenals straffområde efter 1 minut, och matchens ton var satt från början. Andersons rökare fastnade dock i den köttmur av spelare som stod mellan bollen och målet. Men bollen studsade inte bättre än att ex-Spursaren Carrick fick ett fint skottläge. Innermittfältaren drog dock bollen utanför.
United fortsatte att hålla ett grepp om Arsenal i några minuter innan gunners kunde sticka iväg på några snabba spelvändningar. Bendtner fick två superba nicklägen men missade först målet och sedan bollen. Åt andra hållet drar United nytta av Parks smarta löpningar, som förbereder två fina lägen för Rooney, men Wayne verkar inte han ha siktet inställt riktigt.
Matchen böljar fram och tillbaka, och det är under första halvan av halvleken smärre hönsgård i de båda försvaren. Och det var just en försvarare, eller två, som skulle ligga bakom matchens första mål. Efter att Sagna jobbat sig till två inkast på offensiv högerkant fälldes han av Evra. Cesc la upp bollen för frispark och skickade in den. Berbatov nickar bollen rakt ut till Nasri som tar emot, drämmer till med vänstern och bollen går via Gary Nevilles högerben och ställer van der Saar i målet. Nätmaskorna får smaka boll och Arsenal har tagit ledningen! Samir Nasri, den lille fransmannen som inte alls var bra i veckans Champions League, har slagit till och fyllt miljontals dystra Arsenalkroppar med hopp och glädje.
Jublet kunde dock fått sig ett ganska abrupt slut bara några minuter senare efter att Ronaldo slagit en frispark som Clichy nickat några millimeter utanför bortre stolpen. Mycket närmare än så kommer inte United i den här första halvleken, även om spelet fortsätter att likna tennis i den mån att bollen går från ena planhalvan till den andra på ett nafs. Ett något reservbetonat Arsenal står dock upp bra och man kan se glöden i Fabregas spel igen. Walcott ser ut som en riktig mittfältare och backlinjen lyckas med diverse offsidefällor. 1-0 efter första halvlek och man börjar förbereda sig för den riktigt jävla ångestladdade halvleken av de båda. Hur resultatet än lutar efter den första halvleken är det alltid den andra som avgör var poängen hamnar.
Andra halvlek
Och det kunde ju inte ha börjat bättre för oss gooners. Arsenal tar tagi spelet direkt och efter 15 passningar inom laget hittar Cesc fram till Nasri som utnyttjar en yta som Bendtner så tacksamt rivit upp åt honom. Samir, som redan gjort ett mål i matchen, finner sig öga mot öga med Edwin i Unitedmålet, 15 meter från mållinjen. Den 20-årige fransmannen drar iväg en rökare med högerfoten den här gången, bollen finner sin väg… förbi van der Saar och in bland krysstrakten i nätmaskorna! 2-0 efter 48 minuter och hela Emirates kokar och jag tänker att Samir Nasri; je t’aime.
Plötsligt börjar tiden gå fruktansvärt långsamt. Arsenal har 2-0 mot United. Allt är glömt om vi vinner det här. Förlust mot Stoke, Hull och Fulham. 4-4 mot Tottenham. Kan vi bara hålla detta så är allt glömt.
Från föreställningarna om vad man skulle göra om vi vann den här matchen (*springa hela vägen hem till Hisingen skrikandes, *bjuda hela stället på dricka, *glömma obligationer som t.ex. den här matchrapporten och uppslukas av idel trevligheter som t.ex. Joel Alme) rycks undertecknad dock tillbaka till verkligheten. Clichy har hoppat in och satt dobbarna i Cristiano Ronaldos vader och belönats med ett gult kort. C’est super, Gaël.
Arsenal och United bjuder på några kontringar som egentligen inte blir till lägen. Inte förrän den ene av Manchesters brassetvillingar, Rafael, byter av kapten Gary Neville efter en timme så börjar det hända saker igen. Den unga brassen visar prov på beslutsamhet och en smidighet som matchar Clichy. Det är gott betyg, med tanke på att Clichy som vanligt haft världens bästa fotbollsspelare, Ronaldo, som i sin obefintliga ficka under nästan hela matchen.
Manchesterlaget har tagit över taktpinnen från ett Arsenal som inte känns speciellt anfallsglada för tillfället. Efter en hörna är Michael Carrick säker på att om han bara får foten på bollen så kan den gå genom Almunias kropp, och drämmer till med västerfoten mot en Manuel som kastat sig ned för att fånga in bollen. Resultatet: Almunia får så klart tag i bollen, och träffas i huvudet/på nacken av engelsmannens smalben. Spanjacken kräver läkarvård i någon minut och både Arsenal och Arsenalfansen får en chans att pusta ut och samla krafterna. Något man gör med framgång.
De rödvita börjar komma in i matchen igen, och Samir Nasri skapar sig ett en-mot-en-läge med Vidic. Den hale fransmannen går förbi serben som känner sig nödgad att slita tag i tröjan på sin motståndare. Nasri stoppas upp precis utanför straffområdet men försöker fortsätta framåt, han har ju ändå ett friläge nu. Vidic tröjryckningar blir dock för starka till slut och Nasri faller. Straff, skriker 60 106 personer på Emirates, minus några som bestraffats med att bo i Manchester och följer United, men domare Howard Webb fortsätter på sin märkliga bedömningsnivå och slår bara ut med armarna. Pièce de merde.
Nåväl, vi verkar klara oss utan straffar. United börjar framstå som om de inte har någon anfallsplan. Allt som skickas framåt tar våra mittfältare eller de för dagen tillskärpta och fantastiska försvarare hand om. Diaby nickar bort. Silvestre tacklar. Gallas manar på. Clichy tar hand om Ronaldo.
Men så kommer då det första Arsenalbytet. Walcott ut, Song in. Samtidigt byts även Almunia ut, som inte kan fortsätta hela matchen efter Carricks spark, och in på Emirates kliver Lukasz Fabianski. Lite senare går även Diaby ut och in kommer Kolo Touré. Ivorianen får ta plats till höger på mittfältet. Wenger vill säkra. Vad som dock händer är att Unitedinbytte Rafael får på en skön volleyträff efter en hörna. Nedtagning på bröst, vänstervolley, förbi Fabianskis fingrar och in i bortre burgaveln. 89 gångna minuter. Tottenham, någon?
Sen kommer nästa pärs. 6 minuters tilläggstid? Nog för att alla byten är gjorda (3 min), men behandlades verkligen Almunia så länge? Inte en chans. Howard Webb är ute efter att tortera oss. Tilläggsminuterna blir dock till största del Arsenals. Bendtner, som kämpat som den stora dansk han är, har två avslut med sina gummiben som inte bekymrar van der Saar alls. Fantastisk kämpaglöd, dock. Cesc verkar dessutom ha lärt sig ett och annat från Spurs-matchen. Fabregas är mer intresserad av att hålla bollen inom laget nu, även om han slår någon passning som får en att slita sitt hår.
Arsenal lyckas hålla bollen till största del på mittplan och på Uniteds planhalva tilläggstiden igenom. Klockan tickar upp mot 96 minuter när Unitedförsvaret desperat skickar upp en långboll. Långboll i luften är den klassiska matchavslutningssekvensen, så även den här gången! Arsenal har gjort det, med ordinarie anfallare borta har vi gått segrande ur the Clash of the Titans. Glädjen är total, men jag bestämmer mig för att strunta i tidigare nämnda glädjeyttringsalternativ och bara låter den här underbara känslan av upprättelse och revansch strömma genom kroppen. 2-1 med vallmoblommor på bröstet. Grande.
Spelarbetyg
Manuel Almunia – 5: Hade inte jättejättemycket att göra, även om det många gånger kändes svettigt i vårt eget straffområde. Tog in allt i alla fall. Återstår att se hur allvarlig skadan var.
Bacary Sagna – 5: Stod för en grym match och var en del i den bäst agerande Arsenalbacklinje jag sett på mycket länge. Missade dock lite i offensiven.
William ”Capi” Gallas – 6: Manar på, kliver fram, bryter, leder. Idag var han en superb kapten och en försvarare i världsklass. 50/50 innan. 100 efter.
Mickael Silvestre – 5: Inte lika framträdande som sin mittbackskollega, men stod likväl för en grym match.
Gael Clichy – 6: Lär vara en av världens jämnaste spelare. Alltid världsklass, idag var inget undantag. Ronaldo hade knappt en suck.
Theo Walcott – 4: Fick inte många chanser att utnyttja sin snabbhet, men såg idag ut som en riktig mittfältare. Jobbade hem, låg rätt i positionerna och kämpade för laget.
Abou Diaby – 4: Gjorde en mycket bra match rent defensivt. Fungerade bra tillsammans med sina kollegor. Helt fantastisk bollhållare, men lite sämre när det gäller att leverera.
Denilson – 4: Ligger i Gilberto Silva-rollen framför backarna – och gör det på ett bra sätt idag. Kanske lite väl stora ytor framför backlinjen ibland, men när motståndet är en outtröttlig sydkorean så får man leva med det.
Cesc Fabregas – 5: Är han tillbaka? Nja, ibland gick det så för den här säsongen typiskt långsamt, men… vilket spelsinne, vilken vinnarskalle och vilken född ledare. Satte tonen med enormt slit första minuterna. Lead by example.
Samir Nasri – 6: Två mål, fantastiskt slit och allmänt grym. En hjälte är skapad.
Nicklas Bendtner – 4: Om han varit mittfältare och inte bränt 4 fantastiska lägen: 6:a. Men nu är han vår enda anfallare på planen och hans avslut idag håller inte i någon division. Exemplariskt slit, dock. Vann ofta dueller mot Ferdinand och Vidic.
Avbytare:
Song, Kolo och Fabianski spelade för kort tid för att betygsättas, men de två förstnämnda slet mycket väl och Fabianski hade inte mycket att göra på Rafaels skott. Agerade i övrigt säkert.
Och summerar den här dagen gör vi med att konstatera att Tony Adams tog sin första seger som Pompey-tränare idag, efter 2-1 borta mot… Roy Keanes Sunderland.
