Invincibles-Arsenal
2003/2004 var en magisk säsong för Arsenal, och lagets supportrar. Det var då Wengers mannar upprepade Preston North Ends formidabla rekord från 1888-89. Ingen lyckades besegra Gunners i ligan, vilket gjorde att laget summerade säsongen med 26 vinster, 12 oavgjorda och makalösa 0 förluster.
Laget blev historiskt, och det är otroligt att lyckas med den bedriften under 2000-talet. Fotbollen har bara blivit bättre och jämnare, vilket gör Arsenals bragd än större. Vad gör spelarna idag, som var med om den bländande säsongen för ungefär fem år sedan? Här kommer ett axplock av de spelarna som jag anser att betydde mest för Arsenal vid den tiden då det begav sig.
Målvakt
Mellan stolparna stod den smått galne Jens Lehmann. En skottstoppare av rang, som retade gallfeber på såväl motståndare som supportrar. Med Lehmann mellan stolparna visste fantasin inga gränser. Präktiga Rembrandts blandades med raseriutbrott och sensationella räddningar. Lehmann spelade varenda match under invincibles-säsongen. Vad ska man säga? Inte illa för att vara en debutsäsong i Premier League. Idag är Lehmann 39 år gammal och fortfarande aktiv keeper. Arsenal har dock bytts ut, och numera är Vfb Stuttgart Lehmanns klubbadress.
Backar
Backlinjen skulle från höger sett bestå av Lauren – Toure – Campbell – Cole. Laureano Bisan Etame-Mayer, mera känd som Lauren spelade ofta på högerkanten i försvaret. Under säsongen 2003/2004 var Lauren inblandad i en verbal ordväxling med Uniteds Ruud van Nistelrooy, efter det att van Nistelrooy straffmissat på övertid. Matchen gick på Old Trafford och slutade oavgjord, trots att ManU i och med straffen fick en skänk från ovan i slutskedet av kampen. Ribba ut, och total eufori för dels Arsenalspelare som supportrar. Skador gjorde sedan att Lauren tappade sin plats i Arsenal. Successivt hamnade han längre och längre ner på Wengers lista, och till slut var tiden kommen för en transfer. Det blev Fratton Park och Portsmouth för kameruanen.
Kolo Toure kom till Arsenal 2002 och är än idag kvar i klubben. Toure som tidigare hade spelat offensiv mittfältare eller forward placerades nu i mittlåset av Arséne Wenger. Ett mycket lyckat drag. Trots att Toure spelade mittback, så blev det ett mål och en målgivande passning för Toure under bragdsäsongen. Den idag blott 27-årige ivorianen lämnade tidigare i januari in en transferansökan, som senare avslogs av Peter Hill-Wood. Vi får se vad som händer i framtiden, men Toure är en vindsnabb och stabil back som behövs för att Arsenal ska vinna matcher.
Toure bildade vid den här tiden mittlås med Sol Campbell, som värvades som Bosmanfall från ärkefienderna Spurs. Campbell var en viktig kugge i det Arsenal, som lyckades gå obesegrat igenom hela Premier League säsongen. Därefter började bekymren hopa sig för engelsmannen där skador och privata problem ställde till det på fotbollsplanen. Däremot var han tillbaka under 2006 och gjorde mål i Champions League-finalen mot Barcelona. Ett mål som kunde ha gjort honom till evig hjälte i alla Arsenalhjärtan. Alla känner dock till historien, och istället flyttade han till sydkustlaget Portsmouth under sommaren samma år, där Campbell nu är lagkamrat med Lauren.
Den sista platsen i försvaret går till (C)ashley Cole. Det är ingen man jag idag beundrar, men för fem år sedan var tiden en helt annan och därför får Cole ta vänsterbacksplatsen. Ashley Cole är en Arsenalprodukt, och efter att ha varit utlånad under större delen av säsongen 1999/2000 tog Cole över som vänsterback istället för brassen Sylvinho. Det blev 228 matcher för Gunners. Därefter bestämde sig Cole för att köra dolken i ryggen på klubben, som gett honom allt. Värvningen till Chelsea var droppen för alla Arsenalsupportrar, och idag är Cole ingenting annat än en förrädare. Och ja, han spelar fortfarande för Stamford Beach-klubben.
Mittfältare
På det centrala mittfältet skulle Gilberto Silva samt Patrick Vieira husera. Den senare köptes loss från Milan till ett riktigt reapris. Vieira tystade kritikerna. Han kom, såg och segrade i Arsenaldräkten. Med sin tyngd på mittfältet blev Vieira en bollvinnare av stora mått, vilket var nyckeln till ett effektivt anfallsspel. Kaptenen Vieira styrde Arsenalskutan under invincibles-säsongen. 2005 tackade fransmannen för sig och flyttade till Juventus för att erbjuda sina tjänster. Det blev bara en säsong med ”Den gamla damen” innan Patrick Vieira gick till Inter, där han än idag håller till. Gilberto Silva tar den andra centrala mittfältsrollen. Brasilianaren ville spela i England, och det såg Wenger till att han fick göra. Aston Villa var också intresserade, men efter smärre komplikationer med arbetstillstånd och transferförbud så hade Gilberto skrivit på för Arsenal. Under drömsäsongen 2003/2004 spelade Gilberto Silva 32 av totalt 38 matcher för Gunners i ligan. På slutet av sin Arsenalkarriär hamnade Gilberto i problem, och efter ihärdiga ryktesspekulationer signerade han ett kontrakt med Atenklubben Panathinaikos. Gilberto lämnade Arsenal i juli 2008.
På höger yttermittfältsplats hittar vi Fredrik ”Freddie” Ljungberg, som var en del av Arsenal under 9 säsonger. Han är även högst delaktig i ”the invincible Arsenal”, och var känd för sina djupledslöpningar från kanten. Freddie är en spelare som får mycket stryk på fotbollsplanen, och skador är något han har fått tampas med under långa stunder. West Ham ville knyta till sig Ljungberg, vilket de också gjorde den 23 juli 2007. Det blev dock bara ett år för Freddie i ”The Hammers”, innan en uppgörelse gjordes och Ljungberg frigjordes från sitt fyraåriga kontrakt med klubben. I skrivande stund befinner sig Freddie i USA, där han väntar på att göra debut för Seattle Sounders i Major League Soccer.
Ljungbergs vapendragare på andra kanten är Robert Pires, som lyckades göra 14 mål och 7 assists under den beryktade Premier League-säsongen. Den tekniske kantspringaren var därmed näst bästa målskytt i Arsenal – efter Thierry Henry. När Pires fyllt 30 erbjöds han bara ett tolvmånaderskontrakt, vilket gjorde honom missnöjd med situationen i Arsenal. Speltiden minskade och 2006 värvades han till Villareal. El Madrigal är fortfarande Pires tillhåll.
Forwards
Dennis Bergkamp var under många år Arsenals hjärna och arkitekt då det gällde anfallsspelet. Bergkamp hade två frostiga säsonger i Inter innan han värvades till Arsenal. Det var ett lyckat miljöombyte, och holländaren hittade rälsen igen. En passningsspelare av hög dignitet, som serverade snittar på silverfat. Lägg därtill en viss herre vid namn Thierry Henry, som visste hur man tog tillvara en smörpassning, och du har ett riktigt radarpar. Henry behöver ingen vidare presentation, men den franske anfallaren mäktade med att göra 30 mål i ligaspelet 2003/2004. Bergkamp är den spelare som har assisterat till flest mål igenom Premier Leagues historia, 166 stycken. Dennis Bergkamp är idag en pensionerad fotbollsspelare och fördriver tiden som lärling i Ajax. Bli inte förvånade om ni ser Dennis Bergkamp som tränare i framtiden. Thierry Henry spelar däremot fortfarande. Han flyttade till Spanien och Barcelona 2007. Det är synd att Henry flyttade från Arsenal, men alla sagor har ett slut. Jag personligen kommer aldrig att hysa agg mot mannen som har gett så många fina fotbollsminnen.
Avbytare
Trotjänaren Martin Keown förtjänar helt klart en plats på bänken. Keown var ett utmärkt komplement till Campbell-Toure bland mittbackarna. Den stabile och smått grymme Keown gick precis som Lauren hårt åt van Nistelrooy efter den tidigare beskrivna straffmissen på Old Trafford. Keown var väl inte direkt känd för sina trollerikonster med bollen, men han var en viktig kugge i Arsenals backlinje. Nuförtiden håller Keown till i tränarbranschen, där han givetvis är Arsenal trogen.
Gael Clichy köptes in sommaren 2003 och blev en del i det lag som sedermera gick igenom ligan obesegrade. Clichy vikarierade för Ashley Cole och gjorde tolv framträdanden under 2003/2004. Han belönades med den ädlaste av medaljer för sitt arbete, vilket gjorde honom till den yngste spelaren någonsin att premieras med en ”Premiership champions medal”. Clichy är fortfarande kvar i Gunners och prenumererar på vänsterbacken. Han är en pålitlig back, som är säkerheten själv.
Eduardo César Daude Gaspar med smeknamnet Edu. Hade svårt att ta en ordinarie plats i den hårda konkurrensen om mittfältet och fick istället fungera som ersättare. Edu gjorde sitt 100:e framträdande för Arsenal under invincibles-säsongen. Numera bär Edu Valencias spelardräkt.
Mannen med guldtanden, Sylvain Wiltord, gjorde totalt 49 mål för Gunners. Målet som man minns bäst är avgörandet på Old Trafford, då Wiltord sköt ligaguldet till Arsenal på fiendemark 2002. Stade Rennes är Wiltords nuvarande klubb. Den franske anfallaren avslutar proffslivet där allt en gång började, nämligen i Rennes.
Sist men absolut inte minst är Ray Parlour. Engelsmannen spelade för Arsenal under 14 säsonger och var även delaktig i tangerandet av Prestons rekord från 1888-89. Ray Parlour har minnesvärda ögonblick i Arsenaltröjan. Den obesegrade säsongen givetvis men också krossen av Inter på Guiseppe Meazza i Champions League 2003, då Parlour var vikarierande kapten. 5-1 – slakten fick senare namnet ”The Italian Job”. 2004 flyttade Parlour till Middlesbrough innan Hull City blev hans sista anhalt i proffskarriären. Det blev en kort sejour hos ”The Tigers” och i juni 2007 var det slutspelat för Parlour, eftersom han inte erbjöds något nytt kontrakt.
Det tog 115 år innan något lag lyckades med samma bedrift som Preston North End, nämligen att gå obesegrad igenom en hel ligasäsong. Vi får se om det händer igen. Däremot tror jag personligen att det blir mycket svårt med tanke på att det idag är så tufft och jämnt mellan alla lag. Lägg därtill cupspel under säsongen, både internationellt och nationellt, och jag tror att förlusten kommer till slut. Visserligen hade Arsenal det att tampas emot för fem år sedan också, men laget var så komplett att man lyckades med storverket att gå obesegrad. Man behöver tur, men också skicklighet vilket Arsenal hade säsongen 2003/2004. Om inte Arsenal lyckas upprepa sitt makalösa rekord, så hoppas jag för allt vad tygen håller att ingen annan klubb snuvar Wengers forna mannar på bedriften.
Tack och bock!
