Arsenal i samma spår, som de resterande i ”The Big Four”?
Många klubbar tas idag över av olika miljardärer. Det har hänt Chelsea, Manchester United och Liverpool. Är detta vad som krävs för att Arsenal ska bli ett slagkraftigt lag igen?
Arsené Wenger har deklarerat att Arsenal är ett lag, som går sin egen väg och skiljer sig från lag som Manchester United. Ingen vet hur fotbollen ser ut om fem eller tio år men idag, nästa vecka och under vårsäsongen är det ett vinnande drag som Sir Alex har spelat. Tro mig, jag tycker alla gånger att det är bra att inte hamna i en beroendeställning gentemot oljepampar av olika slag men när det gäller att bygga ett lag, så kanske Wenger borde prioritera annorlunda. Jag vet inte om Wenger har hittat videoarkivet, där året stannade på 1995 och Champions League. Ajax Amsterdam gick fram som en ångvält och besegrade många storlag i Europa, med spelare som var i början av sin fotbollskarriär. Det ska ändå tas i beaktande att fotbollen var en helt annan på den tiden samt att det ändå fanns rutinerade rävar, som kunde balansera upp det unga gardet då det hettade till. Arsenalspelarna känns stundtals en aning valpiga men det blir ju bättre ju mera de får spela. Frågan är bara hur tidsplanen ser ut för Wenger. När hade han tänkt att Arsenal ska ligga i toppen och fightas på allvar igen?
Arsenals själ ska leva kvar
”Tyvärr är det så att pengarna styr även i fotbollens värld, och Arsenal kommer att gå samma väg till mötes som Chelsea”, som en gammal god vän sade till mig en gång. Jag vet inte vad som är värst, att karln ifråga håller på Chelsea eller att Gunners enligt honom kommer att köpas upp av någon finansiär. Arsenal har inte satt fingrarna på en trofé sedan 2005, och visst är det så att supportrarna börjar sukta efter en titel. Personligen vill jag dock inte sträcka mig så långt och ta orden i min mun, att en försäljning skulle vara lösningen på problemet. Gunners har fortfarande sin själ kvar och att sälja sin själ är det värsta man kan göra. Arsenal skulle bara avhjälpa problemen temporärt. Beslutet skulle slutligen vara ödesdigert, då en enda person sitter i maktpositionen och bestämmer över klubbens vara eller icke vara. Om en försäljning är vad som krävs för att framgångar ska nås, så säger jag hellre nej tack och avstår. Det finns många risker med att försätta sig i ett beroendeförhållande till en enda storägare, men det tydligaste är väl att allt kan gå åt pipsvängen om rikemannen hamnar i egna problem rörande ekonomin. Om finansiären råkar illa ut, är risken stor att klubben går samma öde till mötes. Se bara på den ryske vodkapimplaren Abramovitj, som har satt ner foten och låst in spenderarbyxorna på obestämd tid. Kors i taket! Det trodde man inte att skulle hända i första taget.
Rutin, styrka och lite elakhet
Fotbollen är idag en affärsprodukt och rika personer ser en chans att tjäna ännu mera kulor. Det är inte sagt att de bryr sig ett skvatt om klubben, utan baktanken med köpet är att göra en lyckad affär. I mina ögon är inte Arsenal i någon som helst kris. Anledningen till att framgångarna har uteblivit är för att spelarna är för unga. Det Gunners som för några år sedan var en pålitlig ”winning-machine”, bestod då mestadels av lirare som var fullfjädrade fotbollsspelare. Det är inget fel med att satsa ungt, men det måste finnas en balans och den verkar inte Arsené Wenger ha funnit i dagens Gunners. Arsenal har ändå visat att man kan hålla jämna steg med de andra stora elefanterna inom fotbollen. Dessvärre är det mot de mindre bra lagen, som det fallerar. Det är tyvärr en fråga om rutin, där det ibland måste produceras ”grisfotboll” för att man ska avgå med segern. Arsenal behöver inte köpa hejdlöst mycket, men i alla fall fylla på med ett par spelare av klass inför nästa säsong. Det har Arsenal råd med på egen hand, och i min mening behöver man inte bjuda in någon finansiär.
I finanskrisens spår lär det knappast vara fara på taket för att Arsenal hamnar i handen på en pengastinn miljardär, men jag är rädd för att min gode vän en dag får rätt. Själv vill jag absolut inte se en försäljning, eftersom min åsikt är att själen skall vara där den hör hemma. Jag tror att jag talar för fler personer, då en försäljning av laget i våra hjärtan skulle medföra en känsla av obehag av sällan skådat slag.
Avslutningsvis tänkte jag ägna några ord åt den ryske sputnikraketen Andrej Arshavin. Jag tror att han kommer att bli en viktig kugge för Gunners och köpet är helt klart befogat. Det som jag däremot saknar är en balansspelare på mitten som skulle kunna avlasta alla dessa kreativa krafter, som Arsené Wenger har att förfoga över. Det skulle vara en spelare som påminner om Patrick Vieira i fornstora dagar. En lite galen spelare som krigar och köttar ner motståndarna på mittfältet. Detta slagfält där grunden till tre poäng läggs. Vissa spelare är riktigt elaka och att ha en egen spelare som ingjuter respekt hos motståndarna eftersom de vet hur ont det kan göra att möta ”den där dåren på Arsenals innermittfält”, vore viktigt i matcherna som klassificeras som ”90 minuter grisfotboll och kamp”. Nu har ju transferfönstret stängt för den här gången, så önskningarna besannas inte förrän tidigast under sommarmånaderna 2009. Jag ska dock inte vara den som är den. Det är mycket kvar av den här säsongen och Gunners är fortfarande med och slåss om FA-cupen och Champions League. Kanske Arsené Wenger sitter på vinnarhanden för kom ihåg citatet ”Alla vägar bär till Rom”. Är det möjligtvis så att den franske härföraren har hittat den rätta skogsstigen till Olympiastadion?
Tack och bock!
