Gästkrönika: När pessimism förvandlas till optimism
Vad är trevligare än en Gästkrönika om ljusare tider; signerad Niclas Ek.
Efter en minst sagt omtumlande höst så ligger Arsenal femma i Premier League med 43 poäng på 24 matcher. Med 14 matcher kvar och 42 poäng kvar att spela för så har Arsenal just nu inte förlorat på 10 raka ligamatcher. Oavsett att vi spelat oavgjort fem av dessa och att den senaste matchen slutade 0-0 på Emirates så har de mörka molnen skingrats en aning. Är vi på gång nu?
För att summera Arsenals säsong hittills så använder jag mig av november månad som grundsten, förluster mot Stoke, Villa och City men vinster mot United och mot Chelsea på Stamford Bridge. Alltså, höga berg och djupa hav, dalar, sänkor... Våra antagonister från Manchester började säsongen ”svagt” med fem poäng av 12möjliga och från mediahåll blev det genast snack om kris i klubben, att två av motståndarna hette Liverpool och Chelsea (båda på bortaplan) hörde inte till. Sedan dess har djävlarna malt på i serien. Nog om andra.
I november månad hette det bl.a: ”Är krisen över nu?” och ”Do we still trust Arsene?”, inga muntra miner med andra ord, med all rätt ska sägas. Sedan matchen mot Chelsea i slutet av november så har vi inte förlorat i ligan på tio matcher, men vi har dock spelat fem oavgjorda. Med facit på hand så känner jag att det bästa som kunde hända den här säsongen var att Wenger flyttade kaptensbindeln från sin landsman Gallas till vår störst lysande stjärna Fabregas. Sedan dess har Gallas agerat som en man, i Arsenals mittlås, ska agera. Att Toure nu kommit tillbaka och dessutom är på spelhumör gör knappast saken sämre. Att vi dessutom har en ytterbacksuppsättning som tillhör världens bästa och en allt jämnare blonderad man, i sina tidiga 30s (?), mellan stolparna gör att man inte kan annat än att småle. Defensiven är ”på gång”, på allvar.
Med nytt liv i defensiven så placeras tankarna på en ny defensiv mittfältare, likt en formel 1 bil, i depån. Arsenals spel har under Wenger i grund och botten alltid handlat om att vara det spelförande laget. För att kunna vara det behöver man oftast ett spelskickligt mittfält och löpvilliga anfallare. Den här säsongen har kantats av skador (och gör det fortfarande) på spelare som Rosicky, Eduardo, Fabregas och Walcott. Fyra fantastiska spelare som alla osar kreativitet. Tre ordinarie spelare från mittfältet och en anfallare som i sina bästa stunder tillhör en av världens vassaste avslutare i mitt tycke, en modern Suker.
Istället har kreativitetsfanan under senare tid fått bäras av Nasri och en flygande holländare i Robin van Persie. Under förutsättningarna så har dessa två gjort det bra, nästan över förväntan. Det kan inte vara lätt att motsvara skyhöga förväntningar när du som en marsipan-ros tappat bort din princesstårta. Så kom transferfönstret och in kom en liten русский (ryss) och i väntan på att de fyra ovan tar sig tillbaka till det gröna gräset så har rosen fått en smaskig tårtbit att landa på.
Jag tar härmed vid där Falken så snyggt avslutade: ”Februari och framåt blir intressanta tider. En ny tidsålder...” Javisst instämmer vi i kör till det påståendet?
Vad har vi då fått i och med köpet av Arshavin? Vad som redan har konstaterats så är den lille tsaren ingen frälsare. Men att han är ett viktigare köp än vad många kanske tror känns som en befogad tanke. Visst, han kommer matchotränad och med en liten försäsong i bagaget och vi ska nog inte hoppas för mycket på direkta stordåd. Men jag ser honom som så mycket mer än en bra värvning till vårsäsongen. I Arshavin har vi fått en spelare som med ett Arsenalöga kan komma att jämföras som en blandning mellan de gamla Highburyhjältarna Marc Overmars och Dennis Bergkamp och det är ingen liten komplimang. En kreativitetsbomb med snabbheten av en gasell. Vi har fått en spelare som visar på att Wenger inte bara letar efter tonåringar till sitt lagbygge och vi har fått ett namn som jag tror, inte bara släcker fansens törst på rutin utan även spelarnas till en del. Att Arshavin knappt varit förkyld på fem år (nåja) är även det något att tatuera i minnet. Att motståndare kommer gå hårt åt honom är väl ingen hemlighet, och nej jag tror inte att han hade fått åka tillbaka till Ryssland i en likkista om Roy Keane fortfarande spelat i PL, men jag antar att det inte bara spelar snälla blomförsäljare i ryska ligan? Oavsett prat om transfersumma, skador, fortsatt ungdomsgård eller frälsarstatus så anser jag att Wenger tagit ett stort steg i rätt riktning. Ett lugn har lagt sig i pole position. Håller ni med?
Den 21a februari tar vi emot Sunderland hemma, därefter följer sex matcher som på pappret inte ser fullt omöjliga ut (Fulham H, WBA B, Blackburn H, Newcastle B, City H och Wigan B). Nu är jag ingen legitimerad spågubbe (heter det så?) och även om det är svårare än vad det ser ut så mår jag bra av det schemat. Att tänka på här är förstås att de ”tyngre” matcherna väntar närmare slutet av säsongen, både i ligan och förhoppningsvis i FA-Cupen och Champions League, men då har vi förhoppningsvis fått tillbaka viktiga pjäser i laget och hållt oss relativt skadefria. Vilket lyxproblem Wenger kan ställa sig inför då, vilka och hur ska han spela?
Jag vill göra klart att jag inte ser perioden fram till besöket på Anfield den 18e april som en transportsträcka. Men om vi lyckas göra bra ifrån oss fram tills dess så tror jag att Arsenal kommer stå där på ena sidan planhalvan i sina gula dräkter, hungriga som aldrig förr. När pessimism förvandlats till optimism.
