Reseberättelse: Everton borta
En av våra trogna forumiter har följt vårt kära Arsenal på bortamatch mot Everton. Här är hans berättelse.
Bortamatch är ett speciellt fenomen. Man har kommit långt för detta, vi är i minoritet, det är vi mot världen. Alla som någon gång rest med sina likasinnade till en bortamatch vet känslan. Detta är inte vår stad, inte vår borg. Vi har ingenting att försvara, dock allt att vinna.
Men vi har inte riktigt kommit till det stadiet ännu. Först måste man ta sig över nordhavet på ett eller annat sätt för att komma till de brittiska öarna. Detta görs snabbast och billigast med hjälp av lågprisflygbolaget Ryanair. Ryanair flyger direkt till Liverpool från endast Stockholm Skavsta flygplats. Vill man resa från Sveriges framsida och Landvetter Flygplats så får man välja det lite dyrare alternativen med SAS eller British Airways. Till Skavsta kan man ta sig till från nästan hela Sverige med Swebus Express med ett kort byte i Nyköping till den lokala busstrafiken eller med hjälp av tåg.
Flygresan från Skavsta tog knappt två timmar innan jag i sällskap med tre röda scousers damp ner på John Lennon Airport på matchdag. Redan här får man en känsla av staden Liverpool. Staden andas två saker, den ena är fotbollen, antingen röd eller blå och det andra är gemensamt för alla, nämligen The Beatles. Det kryllar av affärer, restauranger, hotell, inte minst flygplatsen och pubar som på något sätt har influenser från det kända bandet. Liverpool är annars en stad med tre ansikten. Dels de maffiga byggnaderna som sträcker sig från hamnen upp mot staden och påminner om den tiden då Liverpool var en än viktigare hamnstad än idag. Stora delar av Liverpools centrum är dock mycket modernt vilket kan läsas mer om i nästa stycke. Tills sist erbjuder Liverpool även det riktiga klassiska engelska stuket, mestadels i förorterna, med tegel så långt ögat kan nå.
Från flygplatsen tar vi en taxi till The Liner som är vårt centralt belägna hotell. Väl i receptionen ber jag en extra bön att mina biljetter skall finnas för uthämtning och visst gör dom det. I min hand får jag ett gult kuvert som det står ”Arsenal away fixture” på och som är prytt med Gallas, Sagna och Adebayor i våra gula bortaställ. Efter incheckning tar vi oss ner på stan till fots. Liverpool har en ganska kompakt stadskärna och det är inga problem att ta sig fram av eget maskineri. 2008 var Liverpool tillsammans med Stavanger kulturhuvudstad i Europa och lagom till detta öppnades, vad som nästintill kan förklaras som en stadsdel, Liverpool One. Liverpool One är främst ett enormt köpcentrum som numera utgör vad som kan kallas för centrum i Liverpool. Väl inne i det område som utgörs av Liverpool One äter vi en snabb lunch på en av de många restaurangerna i området.
Det är som sagt matchdag, inte bara för oss Gooners och de blåa från staden utan även för de röda som skall bege sig till JJB för att möta Wigan. För dagen ligger dock mest fokus på matchen i Liverpool, den mellan Everton och Arsenal. Det kryllar av små knaggliga till åldern komna scousers som står vid sina än knaggligare bås och vill kränga diverse matchprogram eller fanzines. David Moyes skriver i matchprogrammet att han är stolt över hans lag och dess supportrars dubbla insatser på Anfield nyligen, men mot Arsenal skall hans mannar visa att dom kan mer än spela lika mot lag som ligger över dom i tabellen. Vi får väl se hur det blir med det.
Jag har hela dagen känt mig som den enda Goonern i Liverpool och när mitt lite halvtaskiga, sett ur fotbollsögon, resesällskap sätter sig på tåget till Wigan får jag känslan av att vara enda svensken också. Nu börjar uppladdningen på riktigt och efter ett par pints i hotellbaren möter jag upp med två likasinnade svenskar som jag fixat biljetter till. Vi bestämmer oss för att åka buss den korta resan ut till Everton och Goodison Park. Detta gör man lättast från Queens Square som är beläget precis utanför tågstationen Lime Street station. Vi tar ett varv utanför arenan och bland tusentals blåa lyckas man då och då skymta en och annan Gooner, men dom är få och man känner verkligen igen känslan av att vara i minoritet. Goodison är inte mycket att se från utsidan utan känns mest som en stor rektangulär konservburk. Precis som många andra arenor ligger Goodison mitt i ett bostadsområde. Området består av massa klassiska engelska hus med minimala trädgårdar. Efter att ha tagit in diverse olika intryck av omgivningen bestämmer vi oss för att gå till biljettspärren som kommer leda oss in till lower bullen’s visitors stand på Goodison.
Man märker tydligt att vi börjar närma oss rätt spärr då Arsenalramsor börjar eka genom de blåa tegelväggarna. Vi-känslan börjar bli allt mer påtaglig desto starkare sångerna hörs. Genom att blippa av biljetten i smidig streckkodsläsare, vilket är det enda moderna på Goodison, så glider man plötsligt in genom spärren och man känner sig som pånyttfödd. Väl innanför spärrarna stämmer alla upp i skönsång samtidigt som man sponsrar Everton välbehövligt genom att köpa en pint Chang. Att man tidigare kände sig i minoritet är som bortblåst. Gooners rule the world. Eller ja, i alla fall lower bullens på Goodison Park. Känslan säger att detta är vår fristad i Liverpool. På insidan är Goodison trevligare än på utsidan. Arenan är verkligen en gedigen gammal arena där det inte skiljer många meter mellan öltapparna och pissoarerna. Sångerna som går bäst vid ölstånden är Eduardoramsan samt sången om vad påven sade till Tottenham i kombination med att man verkligen får reda på vad Harry Houdinis mor verkligen är för något utan att säga för mycket här.
En snabb titt på klockan säger att det är fem minuter till matchstart och vi bestämmer oss för att ta oss upp för trappan och leta rätt på våra platser. Många Gooners är redan på plats och stämningen är bra. Om man tidigare kände sig isolerad från allmänheten kände man sig nu uttittad. Bortasektionen på Goodison Park är mycket generöst placerad på ena änden av långsidan och sikten är mycket god. Det är ett glapp mellan vår läktare och kortsidan av blåa fans. Men stoltheten hos oss Gooners går det inte att ta miste på då mycket fokus såhär precis innan match ligger på att upplysa de sittande blåa gubbarna om att detta är Arsenal som är på besök.
Matchen är ingen höjdare, men stämningen bland oss Gooners fram till Evertons ledningsmål sviker inte. Trots att det är en match med få målchanser är jag ändå lite chockad över hur värdelöst Evertonfansens support i denna match var. Blåmesen utanför mitt fönster en söndagsmorgon gör mer väsen av sig. Visst, när dom väl kommer igång med någon monoton ramsa så är det bra tryck, men precis som det skiljer väldigt mycket på planen mellan oss och våra liljevita grannar så har de röda i denna stad en ofantligt mycket bättre läktarkultur än Everton. För att elda på stämningen förklarar vi att det minsann är vi som betalar deras eventuella bidrag och att Everton är staden Liverpools svar på Tottenham.
Dock stiger oron hos oss att vi skall få lämna Goodison med noll poäng och när någon av våra, av någon anledning, utvalda hackkycklingar i till exempel Adebayor tappar bollen så tappar väldigt många humöret. Minuterna går snabbt nu och när man nästintill säckat ihop över sin blåa träbänk så smäller han till. Rockin’ Robin – en frälsare såhär års kliver fram igen och avgör med en soloprestation som heter duga. Lower bullens exploderar och jag hinner knappt reagera innan vi av trycket förflyttas över bänken framför, ut i trappan och jag hinner inte jubla förrän jag är mitt i ett yrhav av Gooners med glädjefnatt. I samband med att domaren blåser av matchen blickar jag över till kortsidan och ser tomma blickar hos folket i blåa mössor samtidigt som vi rör oss ut på gatan sjungandes på en mycket retsam, men passande, ramsa med tanke på den tidigare associationen till Tottenham. One nil, and you f*cked it up. Vad vi dock borde fråga oss är om det inte var vi själva som så att säga f*ucked up eftersom Villa dagen innan vann sin match.
Med tanke på ovanstående var det nog ingen Gooner som var helnöjd med helgen i helhet, men humöret är ändå på topp. Vi väljer även att ta bussen tillbaka till centrum, något som fungerar mycket smidigt. Väl på bussen krymper jorden och några rader framför oss känner vi igen en välkänd svensk klang på två röster. Efter lite tjyvlyssnande och spionage som skulle göra Ture Sventon grön av avundsjuka kommer vi fram till att dessa gentlemen är supportrar till Everton. Dom klargör högt och tydligt i god tro att ingen skall förstå vad dom säger att Arsenal är minsann en klubb med mycket mörk framtid som håller på att utvecklas till en plantskola. I vanliga fall hade jag gladeligen klargjort Arsenals visioner och på ett tydligt sätt som bara jag kan visat att Arsenal är världens bästa klubb, men då vi var dom enda utan blå halsduk på bussen som förblev jag stum. På hotellet möter jag upp med mitt gamla resesällskap bestående av bittra scousers eftersom ingen vill spela 1-1 på JJB Stadium. I detta skede gör jag helt klart för mig att Lucas Leiva aldrig kommer bli en bra fotbollsspelare. Enda fördelen om han hade varit en Gunner är att det skulle kunna gå häxjakt på honom istället för vår underskattade mittfältslöjtnant Denilson. Då Liverpool såhär mitt i veckan inte har mycket mer att erbjuda av kvällen blir det att krympa ner och avnjuta den temporära tinnitusen som påminner mig om vilken upplevelse kvällen har varit.
Dag två gryr över floden Mersey och från mitt hotellfönster skådar jag en skyline bestående av Radio Citytornet samt the Royal Liver Building med sina två Live birds stoltserande på vardera av de två tornen tillhörande byggnaden. På agendan ligger att återigen sätta sig på buss 19 ut mot Everton, men denna gång hoppar vi av på andra sidan av Stanley Park nämligen vid den andra av stadens arenor som heter Anfield. Anfield är en vackrare arena utåt sett och ligger trevligt inplacerad mellan Stanley Park och diverse olika pubar. Vi har bestämt att vi skall ta en klassisk stadium-tour med innehållande museumbesök. Första touren är uppbokad så vi får ett par timmar att döda ute i Liverpools förorter – kul. Vi bestämmer oss dock för att korsa Stanley Park så att resterande resenärer också skall få en glimt av arenan som Robin van Persie erövrade för lite mer än 12 timmar sedan. Stanley Park är under ombyggnad och erbjuder 14 grävskopor och leriga gångstigar. Av ren kuriosa så finns det inget spår av att en ny arena skulle vara på väg att byggas dock. Hörde nämligen ett vagt rykte om det – för 5 år sen. Dock såg de nya plantagen underbara ut. Framme vid Goodison gör sig gårdagen påmind och det är trevligt att se området på ljusa dagen. I området runt Stanley Park och de båda arenorna duggar små engelska radhus som sagt tätt. Vad jag dock upptäcker först nu är att det huset allra närmast Goodison ironiskt nog har Liverpoolflaggor upphängda i fönster. Det är små detaljer som detta som får en att älska England och inte minst städer med två rivaliserande lag. Jag kan riktigt tänka mig hur han eller hon som bor i huset sitter och myser i sitt fönster med en kopp the och kikar ner på sina bittra rivaler i blått efter förlust för Everton på Goodison. Närheten mellan folket och fotbollen och dess olika klubbar gör en varm om hjärtat även om ”The friendly derby” skiftat karaktär på senare tid.
Vi tar oss så småningom tillbaka till Anfield där touren så snart skall börja. Vi leds igenom Shankly gates, passerar Shanklystaty, går genom Shankly dörr och stannar slutligen på Shanklygolv - ja faktiskt. Plötsligt framstår ett så simpelt sätt som en elegant byst som ett ytterst smakfullt sätt att hedras på. Touren leds av en scouser med en stor portion humor och innan den startar blir jag tvungen att bekänna färg och erkänna att jag är en Gooner. Arsenal är inte helt impopulärt och får faktiskt lite beröm av guiden men han lägger som vanligt in en pik angående europacuper. Touren är som vilken tour som helst i övrigt, men för att hotta upp den lite för egen del tar jag självklart plats i bortamanagerns säte då vi befinner oss i det tekniska området inne på arenan. Rynkar pannan lite, testar i vilken vinkel det skulle vara bäst att lite skämtsamt sätta en armbåge i njuren på Pat Rice och känner mig allmänt fransk.
Dagen rundas av med lite shopping och rundspatsering på stadens gator. Sista riktiga måltiden i Liverpool äter vi på Carraghers nyöppnade expressresturang samtidigt som vi ser Barcelona i den spanska cupen. Inget märkvärdigt, men jag kom inte hit för maten. Avslutningsvis kan det sägas att gå på en bortamatch i följe med laget man älskar och dess supportrar i England är en upplevelse. Fördelen är stämningen på matchen då man inte har något att förlora men allt att vinna, både på plan och läktaren. Det negativa är att det inte blir samma uppladdning innan och eventuellt firande efter match då de flesta kommer direkt från tåget och återgår direkt till tåget, speciellt på en vardag som denna. Liverpool är annars en stad som rekommenderas ur fotbollssyfte då den som jag i inledningen beskrev verkligen doftar läderkula.
"Liverpool is one of the wonders of Britain... In a word, there is no town in England, London excepted, that can equal for the fineness of the streets, and the beauty of the buildings."
- Daniel Defoe
