FA Youth Cup: Tottenham 1-3 Arsenal (1-0)
Arsenal hade övertaget genom större delen utav en temporik och intensiv kvartsfinal i FA Youth Cup där de till slut, efter 2 sena mål, fick med sig vinsten hem till rätt sida av norra London. Där får dem nu förbereda sig för en semifinal mot antingen Norwich eller förra årets mästare Manchester City.
Stressen som åtråvärda och prestigefyllda turneringar likt Premier League, Champions League, FA-Cupen och även, för dem som inbillat sig att "Milk Cup" är någonting att vinna, Carling Cup genererar gör det ganska lätt att glömma bort de mindre mediabevakade turneringarna. FA Youth Cup är en sådan, och det är även en turnering jag personligen finner mycket intressant då turneringen genom åren gett stjärnspelare likt Rooney, Walcott och Sidwell (nåja) en snabbstart på sina respektive karriärer. Årets upplaga av FA Youth Cup förväntas sannerligen följa samma mönster, och ur den synpunkten var denna derbydrabbning extra intressant; Jack Wilshere och John Bostock, 2 av Englands största framtidshopp, ställdes öga mot öga för första gången.
När det gäller laguttagningen så fanns det egentligen inte så mycket att säga. Wilshere troddes starta i Bergkamp-rollen bakom Gilles Sunu, men Sanchez Herschel Watt (älskar det namnet) fick den uppgiften medan Wilshere fick finna sig i att husera på högerkanten. Frimpong och Coquelin centralt på mitten, stora och starka kaptenen Jay Emmanuel-Thomas till vänster framför en backlinje bestående av Eastmond, Bartley, Ayling och Cruise. James Shea vaktade buren.
I Tottenham pratades det högt om deras upplaga av ungdomar och det lades mycket fokus på Parret, Obika och Bostock som alla fått speltid i a-laget i år. Jag hade mina förhoppningar om att Spurs skulle ställa upp med hela a-laget, vinna med några måls marginal och släppa en DVD om det. Tyvärr blev det inte riktigt så. Det blev en rolig tillställning på White Hart Lane, inför 20.000 åskådare, ändå.
Första halvlek
Arsenal spelar identiskt rakt ner igenom alla ungdomsleden; "Total Football"-principen appliceras således även i u18- och reservlagen, där majoriteten av spelarna kommer ifrån. Man kan inte slå hörnor heller, precis som a-laget. Likheten är ofta slående. Matchen inleds dock med ett ställningskrig som Arsenal, totalt olikt från a-laget för en gångs skull, lyckas vinna. Och Frimpong och Coquelin, som verkligen stärkte sina aktier inför nästa säsongs Carling Cup, inte bara vinner mittfältet utan dominerar det i 90 minuter. Underbart att se.
Det är dock Tottenham som ska slå till först. Townsend, som skapade mycket oro matchen igenom, tog sig förbi Eastmond på högerkanten och slår ett hårt och lågt inspel som Obika lyckades vara först på. 1-0 till Spurs. Vilken mardrömsstart. Efter det tar dock Arsenal över helt och hållet. Wilshere smyger in från sin kant, Jay Emmanuel-Thomas från sin, Sunu sticker på djupet, Watt kommer och möter och Frimpong/Coquelin visar tecken på att de har benskydd av titanium då de tacklar oftare - och definitivt brutalare - än Cristiano Ronaldo trimmar ögonbrynen. Det är mest skott utanför straffområdsgränsen som Arsenal lyckas med i chansväg dock, men spelet verkar lovande och det kändes som att kvitteringen hängde i luften.
Sunu får ett mycket bra läge efter att Wilshere smygit in från sin kant, Frimpong bröt, spelade fram till Wilshere som nu befann sig i den position han spås ockupera när han är färdigutveckald - Bergkamprollen - och spelar en perfekt genomskärare till Sunu. Spurs svenska målvakt kan dock avvärja. Han fick jobba hårt i den första halvleken, men den slutar med en relativt oförtjänt uddamålsledning för Tottenham.
Andra halvlek
Inga ändringar i något utav lagen när de åter kommer ut till planen. Även spelmässigt förblir det oförändrat då den andra halvleken är en kopia av den första. Den här gången fick dock Arsenal utdelning. Wilshere tar en hörna som för en gångs skull når över första gubben som sedan mittbacken Bartley kan stöta in i mål, kvittering!
Matchen fortsätter med Arsenal-dominans och några försök till Tottenham-konrtingar. Än så länge kunde man lugnt konstatera att, ifall detta var en match mellan profilerna Wilshere och Bostock, så hade Jack vunnit klart. Efter ganska exakt 60 minuter börjar Tottenham jobba sig tillbaka in i bilden - började Arsenal tröttna efter den frenetiska press man visat upp hittills? Tottenhams bästa spelare, Townsend, blir mycket mer delaktig och är ett ständigt orosmoment på vänstern. Bostock flyttar ut till högerkanten, långt ifrån de storspelande Frimpong och Coquelin, där han får se mer av bollen och kan bli mer involverad även han. Nu böljar matchen fram och tillbaka och det hela måste ses som en riktigt underhållande match för neutrala åskådare. Ingen målchanskavalkad kanske, men det bjuds ständigt på halv-chanser och oroligheter i båda försvar.
Jay Emmanuel-Thomas, som den magnifika kapten han är, visar dock vägen och dundrar in 1-2 till Arsenal efter nätt och fint spel i straffområdets halvmåne! Stort jubel och homoerotiskt engagerande högar av Arsenalspelare bildas på planen. Nu måste Tottenham skruva upp tempot och man kände att ifall det skulle kunna bli utjämnat målmässigt så skulle det komma från den imponerande och aktiva Townsend. Så blev det dock inte. Coquelin bröt ett anfall och slog iväg en perfekt långboll till den nyligt inbytte Rhys Murphy, tillbaka från skada, som han tog ned i steget och iskallt placerade i bortre hörnet! 1-3, och det var riktigt snyggt. Wham, bam, thank you mam. Avancemanget var klart. Ingen DVD denna gång!
Spelarbetyg 1-6
James Shea 3 - Oprövad matchen igenom, chanslös på målet.
Craig Eastmond 2 - Aggresiv och verkade gilla att tackla, men hamnade för ofta på efterkälken mot Townsend. Den svaga länken idag.
Kyle Bartley 4 - Skötte sig utmärkt i försvaret och fick nicka in kvitteringen.
Luke Ayling 3 - Inte riktigt lika säker som sin mittbackspartner, men han slängde sig, täckte skott och klarade helt klart godkänt.
Thomas Cruise 4 - En underskattad spelare som gjort stora framsteg i ungdoms- och reservlag denna säsong. Bra framåt, bra bakåt, stark för sin längd och stenhård i närkamper. Sånt gillar vi.
Jack Wilshere 4 - Hårt uppvaktad och högt satta förväntningar men det är sådant Jack måste vänja sig vid om han ska uppfylla sin otroliga potential. Grejen är att han spelar som han gjorde idag hela tiden, oavsett om det är mot Wigan, Barcelona eller Tottenhams ungdomslag. Han är Arsenal through-and-through och hans ilskna attityd gör honom inte mindre omtyckt bland Arsenal-fansen. Framtida legend.
Emmanuel Frimpong 6 - Oj! Behöver jag säga mer? Hur länge dröjer det innan han knackar på a-lagsdörren? Blev nyligen belönad med ett proffskontrakt och det här var sannerligen rätt sätt att tacka för förtroendet. Född '92, spelar som en veteran. En ilsken veteran.
Francis Coquelin 5 - Ett av Wengers sommarfynd. Plockades från dunklet i franska andradivisionen och vi har onekligen ännu en diamant i ungdomsleden. Frenetisk, arbetsvillig och mångsidig. Lika kapabel som ytterback.
Jay Emmanuel-Thomas 3 - Skytteligaledaren var inte lika involverad som jag hade hoppats på men han var inte på något sätt dålig. Vänsterback, mittback, central mittfältare, släpanade anfallare eller, som idag, yttermittfältare - det spelar ingen roll var han spelar. Ovärderlig.
Gilles Sunu 3 - Han löpte mycket och man märkte att han tröttnade. Han ställde till med mycket problem med sin snabbhet och tekniska finesser. Borde satt sina chanser för högre betyg.
Rhys Murphy blev inbytt med några minuter kvar och blev målskytt direkt men betygssätts ändå inte.
Hittills har Arsenal avverkat extremt tuffa motståndare i Aston Villa och Sunderland på bortaplan. Även Wolves har besegrats på vägen. Nu var det Tottenhams tur och de fördes åt sidan på ett övertygande sätt, nu måste man nästan ses som den största favoriten till att lyfta FA Youth Cup. Det skulle vara första gången på 8 år. Go on Arsenal!
