Falk på äventyr i London - uppdaterad
Solsken och regn
(Falk, 27 April)
Söndagen kom farande som en vårvind. Solen sken från en strålande himmel och vi ville bara glömma matchen Fulham-Stoke eller Stroke som det kändes som. Efter att ha frukosterat på Bella Italia, lastat in potatis, kotlettbacon och en kopp kaffe och fascinerats över hur få britter som jobbar på restauranger och pubar, så tog vi Piccadilly Line till Arsenal. Längs med sträckan så vällde det in fans och när man började närma sig Caledonian Road så var vagnen hyfsat full. tröja, mössa och halsduk på. Nu kör vi.
Marsch upp till the Gunners Pub, där vi socialiserade oss, drack några bärs och pratade med Mats Willner bland annat. Denne Willner är sportchef på Norrköpings Tidningar och tillika f.d ordförande i Arsenal Sweden.
Sir Robert McAlpine visste vad han gjorde när han skapade detta mästerverk. Ett rymdskepp har landat och små X-mens med håriga kroppar löper runt på arenan. Fantastisk skapelse. Matchen har Oscar beskrivit väl, så den behöver man inte gå in på, men återigen så fascineras man av hur tyst det är på arenan. Till och med Middlesboro klacken hördes och de var kanske ett dussin. Det var när Fabregas gjorde 2-0, som man ställde sig upp och skrev "Who are ye?", men annars var det lugnt som i en söndagsskola.
En seger med 2-0 avslutades som sig bör på The Herbert Chapman på Holloway Road. Ett par kalla gled ned och kollegan Jakob och jag satt och myste i solskenet. Mycket komfortabel seger och vi konstaterade att Andrej Tsarshavin är något extra. Med Rosicky borta, så har Wenger både Arshavin och Nasri som kan leka med Fabregas och det skall bli mycket intressant att se dessa tre herrar leka boll nästa år. Det syns på fabregas spelglädje när han har någon som ligger på samma våglängd i spelet. Middlesboro var ohyggligt bleka.
Efter matchen - tillbaka till hotellrummet, där vi laddade för en utgång i Londons natt.
Nu är måndagen här och undertecknad har samlat ihop sin kropp och satt mig på Heathrow. Väskan är packad. Jakob drog sig till Stansted, men en annan får dra sig till Paris och sedan till Sao Paolo några dagar. Valborg firas i Brasilien och jag har med både kvast och studentmössa. Funderade på att sjunga in våren på planet, men jag misstänker att det finns risk att man då funderar på att kolla vilken hastighet en fallande Falk kommer upp i, så jag får nog avstå. Dagens väder; regn.
Molnigt och pigga pojkar
(Falk, 25 April 08.55)
"Morning has broken", sjöng Cat Stevens. Så fel han hade. Inte konstigt han bytte namn. Yussuf Ismail eller Frank Lampard eller något sådant heter han väl nu. På tal om det för övrigt; Varför heter han inte Frank Lampard junior? Blir kanske lika häftigt? Lampard junior scores? Vad heter då barnen till junior? Frank even more junior?
Lamps som han kallas är glödhet i brittisk press. Skilsmässa eller separation från sin WAG, som vill ha kungarike, hans högerben och en jäkla massa pengar. Am I surprised? Dessa WAGs brukar kunna utmärka sig.
Nåväl; London vaknar långsamt. Smoggen ligger över delarna i alla väderstreck. Dickens stad full av Oliver Twists, Nicolas Nickleby och Little Dorrits väntar på två kultur och fotbollsintresserade gentlemen. Igår kväll blev det turkisk mat, ett par pub-.besök och jag fascineras över klientelet. Någonstans börjar jag förstå att detta är en ö. Väldigt isolerad sådan. Antalet banjospelande ungdomar ökar för varje dag som går. Jag börjar förstå hur Nevilles blev Nevilles. Men vad är det för fel och vad äter människor? Nu är inte jag världens mest vältränade människa och jag lär må hyfsat dåligt i morgon, då 10 000 kenyaner löper förbi på London Marathon. För sex år sedan sprang jag ett dylikt lopp. Idag skulle jag kanske eventuellt orka med uppvärmningen. På TV. Men ändå; hur ser folk ut? Benen går ned som stockar i stövlarna, överkroppar som en kamel hade varit avundsjuk på. Mer och mer liknar det landet som Gud glömde.
St Pauls väntar. Christopher Wrens härliga spektakel. Rundtur, guidad sådan med mycket information. Tornet påminner om Peterskyrkan i Rom och minsann spelades inte en del av Mary Poppins in just här? Därefter Fulham-Stoke och Craven Cottage. Häftig arena. Mysig, småskalig och ligger intryckt i ett bostadsområde. Familjen Jones äter frukost i straffområdet och yngste sonen Rupert måste flytta på hörnflaggan när han skall se på TV. Så lokalt är det.
Gunners hårda schema lyfts i press och annan media. Rosickys framtid flaggades för igår. Kommer han överhuvudtaget tillbaka och har inte Gunners säkrat upp med Nasri och Arshavin? Själv håller jag hårt i min biljett. Jag sover med den, jag pillar på den lite lätt, jag myser...
Nu väntar London. London väntar på oss; Är staden redo...?
Dyrt hotel i London
(24 April, 19.45)
God kväll kära kollegor, gooners och andra personer som då de inte håller på Gunners troligtvis har tvångströja och är frukt av viss intimitet med grävlingar. Ni är välkomna ni med, men jag räknar med att ni Liverpool, Chelsea, Spurs och ManU-fans knappast har hunnit med att stava er igenom första meningen förrän jag är i Brasilien. För dit skall jag sedan. Å reka nya spelare till mitt nykomponerade wet-Tshirt-damlag.
Nåväl; Tiden flyr och undertecknad och kollegan Jakob sitter just nu på ett extremt lokalt hotell nära Regent Street i London. Vi har inte dubbelsäng, så det blir minimalt med kel och mys, men vi tänker ändå ta London med storm. Rummet är stort, mysigt och vi lyssnar på tysk synth och annan hemsk musik. Just nu Morrissey.
London väntar eller har redan besökts. Vi flög in med Nyköpingsflighten denna morgon och irriterades som vanligt över Ryanairs minimalistiska syn på livet. Om man har ett litet problem, typ snorgubbe som hänger nedför ryggen, en resetag som är fel eller en passbild som ser för djävlig ut, så kostar skiten pengar. Fucking Ryanair. Jag skickar genast ett bomplan till Irland och och om Potato War var häftigt, så blir det inget mot detta.- U2 kommer att sjunga musikaler och pussel kommer att skapas. En liten T-shirt för barn med en liten B52 kommer att finnas också och en liten fet rödhårig irländsk docka som ingen jävel förstår skapas.
Vi är i London för att se Gunners Middlesboro på söndag. Absolut. Allt är med. Mössa, keps, glädje. rakade ryggar och pungar. Vi satt häromkvällen och skapade en hejaramsa som vi skall dela ut "Vi finner ingen oro, vi finner ingen oro - vi möter ju Middlesboro". Den sitter som en smäck. Ett trumsolo, en distad Takida-gitarr och en skaplig sångare till den, så sitter den. Kanske en annan text åxå... Men biljetterna ligger som en liten orm i ryggsäcken. Jakob låg på biljettsläppet som en oskuld på en tysk glädjefilm och plockade biljetterna enkelt., Boro på söndag. Fan, vad najs. Hur många gör Arshavin? Åtta? Hur långt ansikte kan Gareth "Penaltykiller" Southgate få?
Idag har vi ägnat åt kultur. Båttur från Tower Bridge till Greenwich och dess Observatory,. John Fasteen och Edumnd Halley, två av världens första astronomer fanns beskrivit om. Halleys komet är bekant, Numera finns Touré komet. En bolljävel som går mot orbit och troligtvis träffar rymdstationen. Touré träffar aldrig mål. Royal Observatory var häftigt. Som att dras tillbaka till Newton, Locke och Mills tid. Vi såg på Greenwich Meridian; den från vilken all tid utgår. Tyvärr gick den fel. Intressant dock att man kan stå med en fot på västra och en del i östra delen av världen. Vi avslutade dagen med några kalla på en lokal pub. Solen sken, getterna sjöng och tunnelbanorna gick normalt. Royal Observatory. Värt ett besök. Härlig park. Millwall-område. Det sprang omkring Millwall-fans i området. Isle of Dogs ligger i närheten.
I morgon väntar Fulham-Stoke. Först skall vi besöka St Paul's Cathedral, gå en rundtur, hänga knäveck i något och springa nakna i tornrummet. Jag har gjort det förut. Spännande upplevelse och killarna jag träffade i häktet efteråt tyckte också om mig. Mycket. Vi brevväxlar ännu. Jag skickar dock mest pengar.
Kvällen väntar. Nattlivet väntar. De engelska damerna väntar......hold your horses, jag funderar på att stanna hemma. Fast Fulham och St Paul's i morgon kräver viss brittiska influenser,,såå...nattlivet väntar kanske ändå....
