Krönika: Vi är så lurade
Ett inlägg i debatten om Arsenal
Vi är så lurade.
Jag vill förevigt bevara denna känsla. Ha den i en liten glasburk under sängen. Varje gång vi är i denhär situationen, ska jag plocka fram den och påminna mig om hur vi alla vet att det slutar.
Alltid.
Vi är moralen. Vägledaren. Förebilden. Vi är inget vinnarlag. Och rättvisan kommer aldrig segra.
Vi kommer långt på små medel, vi förespråkar underhållande fotboll och är ärliga i vårt spel. Vi driver en gynnsam förening, vi tror på ungdomen och vi är ärliga. Vi är nobla i alla dess bemärkelser, och resultatlösa.
Men varar verkligen ärlighet längst? Antagligen.
Problemet är att vi inte är en kyrka. Inte heller en välgörenhetsorganisation. Vi är ett fotbollslag. Ett fotbollslag som vill vinna titlar. Ett fotbollslag tycker inte att det är deltagandet som räknas. Inte hur du tar dig dit heller. Ett fotbollslag är ute efter att dryga ut sitt medaljskåp. I dagsläget verkar vi mer intresserade av att göra rätt för oss, ta hänsyn till rådande världskriser och vägleda ungdomar genom livet.
Gud förbjude att vi blir uppköpta av nån rik uzbek som köper in lite fina lirare. Då försvinner ju både klubbkänslan och hjärta. Men säg mig vart i helvete är det nu då? Jag har letat efter det, men jag ser det inte någonstans. Om jag, som supporter, svär och kastar ägodelar runt lägenheten över felaktiga domslut vid underläge 3-0, hur kan det då inte synas på plan? Vem i hela friden tolererar att bli fullständigt utskåpade av värsta rivalen på hemmaplan? Det var inte en ful tackling, inte en eftersläng, inte ens lite tjafs.
Tur det, tänker vi.
Minns ni när vi torskade borta med 0-4 i FA-cupen i fjol? Vilka var det som kände att ”nu får det fan vara nog”, när en viss Nani började ”joxa med trasan” vid 0-4? Justin Hoyte & Mathieu Flamini. Hoyte försöker så gott han kan sparka ner honom, och Flamini tar först en 30 meters löpning mot Nani för att sedan avsluta med att hopptackla med två fötter. Som om det inte vore nog sparkade Gallas en liggande Nani några minuter senare. Tre fruktansvärda påhopp som är allt annat än försvarbara. Däremot är de otroligt förståliga. Det är hjärta. Precis som jag inte är nöjd med en trasig mobiltelefon efter ikväll, skulle de inte vart nöjda med ett rött kort. Men precis som hjärtat själv väljer sin förälskelse, väljer det även sina handlingar. Hjärtat är helt enkelt otroligt svårt att kontrollera. Men våra kids verkar vara världsmästare på’t. Ellerhur…. Och spelare som Rooney, Rio, Vidic & Carrick, de är fullständiga idioter. Okontrollerbara galningar som om det inte vore för fotbollen hade suttit inlåsta. De kan ju trots allt inte kontrollera sig. Dessutom är ju ingen av dem fostrade i klubben, så de kan omöjligt ha någon klubbkänsla. Vilken oerhörd tur att vi gjorde oss av med Hoyte, Flamini och Gallas, det hade ju kunnat sluta i katastrof.
Nejnej, jag vet, vi har inte gjort oss av med Gallas. Men vi har fanemej dödat honom. Gallas har aldrig spelat så bra som efter han blev av med bindeln, sägs det. Get real säger jag. Tror ni alla domarutbrott Gallas hade under sin tid som kapten var fejk? Tror ni att han ville vara cool? Att han gjorde det för skojskull? Eller tror ni att det var för att han blev så fruktansvärt förbannad att han helt enkelt inte kunde kontrollera sig? Och genom att trycka på en knapp, har han nu mycket bättre kontroll över sina känslor? Jag antar att det även är en slump att man aldrig sett Gallas bakom bänken, tillsammans med de andra skadade spelarna, under en match? Och när jag var på Emiraten mot Dynamo Kiev (första matchen efter att han blev av med bindeln), var det också en slump att han var först av plan, och dessutom dryga halvtimmen före de andra spelarna ut ur spelargaraget? Han kanske hade bråttom förstås, frun kanske väntade. De kanske skulle på middag?
Sedan Gallas blev av med bindeln har han inte sagt ett pip på plan och det beror på att han helt enkelt inte kunde bry sig mindre. Han har alltid varit ett proffs, så nog gör han sitt jobb, men brinner för klubben? Den lågan såg vi nog effektivt till att släcka. Det är nog troligare att Bendtner byter nationalitet till Brasse, och blir stjärnforward i brasilianska landslaget, än att Gallas stannar i sommar.
By the way, vad var grejen egentligen? Visst, interna stridigheter är inte särskilt snyggt att ta upp i tidningen, men resten? Vad jag vill minnas fällde Roy Keane liknande kommentarer var och varannan vecka, vem ifrågasatte honom?
Men det värsta av allt, det som gör mig mest förbannad av allt som gör mig så fruktansvärt förbannad, är åsikter som ”Men ärligt talat, semifinal i Champions League, Semi i FAcupen och 21 obesegrade i ligan med detta unga lag, vi borde inte klaga”. Denna smygsänkning av ambitionsnivå vi åtagit oss de senaste åren. Vad i hela friden pratar vi om? Sen när är vår ambitionsnivå inte att vinna allt? Sen när är det ok att tappa poäng i 16 matcher av 35 i ligan? Sen när är det ok att vår bästa målskytt i ligan endast orkat med 10 mål so far? För 3 säsonger sedan hade vår bäste målskytt gjort dubbelt så många, vid det här laget. Vid slutet av säsongen hade han gjort 3 gånger så många. Men vi ska vara nöjda. Absolut. I år har varit ett fall framåt… not.
Fabregas talade innan matchen om att fotbollen var ”skyldig Arsenal en plats i finalen”, och jag håller verkligen med vår maestro. Synd bara att fotboll inte tar hänsyn till varken moral, eller rättvisa. Och om vi är här för att spela boll, varför i helvete lägger vi då så stor vikt vid moral och rättvisa? Var det ingen som slogs av tanken att den enda gången det faktiskt gick lite bra för oss ikväll, var när Eboue visade oss sina bästa filmningar. Avskyvärt? Absolut. Lönsamt? I allra högsta grad.
Är vi här för att vinna, eller för att föregå med gott exempel?
Jag vill i alla fall vinna.
