FA Youth Cup: Arsenal 4 - 1 Liverpool (2-1)
33,000 människor på Emirates Stadium fick se Arsenals ungdomar lägga ena handen på FA Youth Cup-trofén efter att ha delat ut en fotbollslektion till gästande Liverpool.
Det var inga problem för Arsenals u-18 att ladda om efter att nyss ha blivit korade vinnare av Academy Premier League, där de slog ärkerivalerna Tottenham på White Hart Lane med 1-0. Att Steve Bould har högkvalitativa motivationsegenskaper är det nog ingen som tvivlar på - en dansk skalle av den där polerade flinten skulle skrämma självaste Dolph Lundgren - så pojkarna var motiverade och taggade till max då det vankades matchdags. Slutresultatet blev 4-1 till Arsenal, vilket, om sanningen ska fram (vilket vi försöker sträva efter här på Arsenalredaktionen), sannerligen var i underkant.
Jack Wilshere var tillbaka från skada (och u-17 EM), Lansbury var tillbaka från lån och Ayling var inte avstängd i denna match trots sitt röda kort i den senaste matchen, så det gjorde att Bould hade en full trupp att välja ifrån. Arsenal ställde upp i en mycket flexibel och rörlig 4-2-3-1 som skapade Liverpool mängder med problem.
Första halvlek
Liverpool började i ett högt tempo och pressade högt upp i banan och Arsenal inledde slarvigt och möjligtvis lite nervöst, om de två berodde på varandra vet jag inte. Nervös blev dock jag då Frimpong tvingades utgå inom de första 10 minuterna av matchen med vad som såg ut att vara en lårkaka. Firma Coquelin-Frimpong på mitten har varit en av succéhistorierna under denna turnering, och det fanns ingen av samma kaliber på bänken. Herschel "Sanchez" Watt byttes in som släpande anfallare och Wilshere tog steget ned på centralt mittfält. Det skulle visa sig vara lyckat då Wilshere, som ofta blir lite bortkommen och utmarkerad som släpande anfallare, fick mer boll på fötterna och kunde enkelt sätta sin prägel på matchen.
Efter detta byte började Arsenal ta över, och det var just Wilshere, som verkligen var på spelhumör denna kväll, som låg bakom öppningsmålet; han fick bollen på mittplan, dansade sig förbi 2-3 Liverpool-spelare, hittade Lansbury som smygit in från högern som i sin tur gav Sunu en genomskärare och fransmannen petade säkert in 1-0 till Arsenal. Nu verkade alla nerver vara som bortblåsta och man spelade ut till sin fulla potential. Målchanserna avlöste varandra; Lansbury 2 gånger om, Sunu igen och Wilshere och Thomas var där uppe och nosade, men det var inte förrän Thomas prickade stolproten med sin skruvade frispark och Watt sedan blivit påhoppad bakifrån som det andra målet skulle komma. Domare Lee Mason dömde straff och Wilshere gjorde inget misstag från 11 meter, ett välförtjänt andra mål.
Liverpools mittlås hade en extra jobbig afton och att Ayala, mittbacken det pratades så högt om inför matchen, inte blev utvisad under 90 minuter förblir ett stort mysterium. Ett mysterium i stil med livets mening och hur Linda Rosings privatliv fortfarande betraktas som nyheter.
Ett reduceringsmål skulle Liverpool dock klara av för att injicera lite hopp och nervositet i matchen. Wilshere slarvade på offensiv planhalva, Liverpool kontrade, Buchtmann slog ett mycket bra och lågt inlägg till svenske Alex.. Kaka.. nånting.. Kacaniklic, typ, som på sin egen retur drog på med fel fot och volleysköt in bollen i krysset. Ett fint tekniskt nummer, Shea chanslös.
Det skulle bli Liverpools 2 goal attempts på hela matchen.
Andra halvlek
Jag undrar om inte några danska skallar utdelades av Bould under pausvilan för det var gasen i botten samma sekund som Lee Mason blåste sin pipa. Och det skulle ge utdelning. Coquelin till Wilshere, Wilshere med ett instick till Watt som omedelbart vände bort Ayala (som försökte slita tröjan av honom) och chippade den utrusande målvakten. Carlos Vela hade varit stolt. Efter det handlade det bara om hur många mål Arsenal skulle göra, och visst borde de ha gjort mer än 4 för att definitivt ha stängt denna final.
Lansbury skapade ständigt oreda på sin kant, även fast han ställdes emot en av stjärnorna från u-17 EM och tillika Liverpools bästa spelare Buchtmann. Hans utlåning har onekligen gjort honom mycket gott, allt som saknades från hans sida idag var ett mål. Men det var inte pga brist på försök, han kom nära flera gånger, framför allt i andra, men Liverpools målvakt kom ut, gjorde sig stor och avstyrde farligheterna.
Vinsten säkrades då den spelare med i särklass störst omkrets på banan, kapten Jay Emmanuel-Thomas, (undrar vad hans föräldrar lagt i hans frukostflingor) nådde högst på den hörnvariant Arsenals u-18 ständigt använder sig av; hård och flack hörna på första stolpen för en nickskarv mot bortre. Den här gången fick Thomas in den i bortre krysset för 4-1 och, likt den Arsenal-produkt han är, så firades det med en dans. Härligt.
Chanser att utöka ledningen fanns. Murphy - skadedrabbad men ack så begåvad anfallare - bytte av Sunu, och han fick se sitt perfekta Eduardo-vändning-och-avslut-lågt-i-bortre-mål felaktigt avvinkat för offside efter att ha blivit framspelad av Thomas. Utöver det hade han en cykelspark och ett skruvat skott mot bortre strax utanför.
Slutet av matchen spelades av i uppvisningsstil. Spelarna, och Thomas framför allt, sprang runt och klackade, överstegade, dribblade och fintade sig igenom ett förnedrat Liverpool-lag. Det tror jag inte Bould kommer att vara särskilt nöjd med. Och vi vet ju hur det slutar när Bould inte är nöjd. Just det - huvudet nedböjt, en snabb och explosiv ansats och en kraftfull stångning mitt i fontanellen på den som förargat honom.
Spelarbetyg 1-6
James Shea 3 - Chanslös på målet och väldigt oprövad matchen igenom. Skakig på en del utrusningar, men det såg värre ut än vad det egentligen var.
Craig Eastmond 4 - En av de mest förbättrade spelarna i laget. En äkta engelsk fullback som älskar att tackla men som också förbättrat sin teknik något oerhört under året.
Kyle Bartley 6 - Felfri. Jag tror inte att Gallas eller Toure hade gjort det bättre. Framför allt inte vunnit lika många (exakt varenda en) av luftduellerna. Och vilka diagonalare på det sen!
Luke Ayling 3 - Lite på efterkälken då och då. Och att hamna på efterkälken i en match man dominerar likt denna är inte bra.
Thomas Cruise 3 - Sattes inte på några större prov. Imponerande att han haft kraftig skäggväxt sedan typ 14 års ålder dock.
Francis Coquelin 4 - Alltid så energisk - en Flaminikopia på många sätt.
Jack Wilshere 6 - Fantastisk. Huvud och axlar över alla på planen och, förmodligen, alla i sin åldersgrupp.
Henri Lansbury 4 - Jättebra idag. Nyss tillbaka från lån hos Scunthorpe där han gjorde 4 mål på 16 matcher. Hamnade lite i skymundan av Wilshere idag, men hans samarbete med Sunu skapade Liverpool säckvis med problem. Ett mål ifrån ett högre betyg, på alla sina chanser bör minst 1 sitta.
Sanchez Watt 4 - Vilket mål. Mer säger jag inte.
Jay Emmanuel-Thomas 4 - Fram till sitt mål (som kom efter dryga timmen) så var han väldigt blek och anonym, men efter det förvandlades han till en Zlatan på mittfältet; ungefär allt det som vi hoppas att Diaby ska utvecklas till. Stor, stark men ändå extremt teknisk och dribblingssäker.
Gilles Sunu 4 - Hans snabbhet var ett orosmoment hela kvällen för stabbiga Liverpool-backar. Bidrar alltid med en gedigen arbetsinsats.
Rhys Murphy 4 - Han var bara inne i dryga 20 minuter, men vilket bra inhopp han gjorde. Han kände av de överlägsna vibrationerna och det första han gjorde var att göra några översteg och sedan dribbla bort Buchtmann. Kunde gjort 2-3 mål. Klass rakt igenom.
Emmanuel Frimpong betygssätts inte då han utgick efter 10 minuter.
Detta unga Arsenal-lag är det bästa (sägs det) som någonsin producerats ur Arsenals akademi. Liam Brady, ungdomsansvarig hos Arsenal, har visat journalister ett kort från Arsenals u-11 taget för några år sen. 7 små ansikten från den bilden var delaktiga idag. Jag ska aldrig klaga på Wengers brist på spelarköp igen.
Finalen i sig är dock inte över. Håller man tätt i första halvlek i returen på Anfield nästa Tisdag är dock mycket vunnet. Vi håller tummarna.
