Arsenal vann FA Youth Cup!
Arsenals u-18 bekräftade sin status som landets bästa ungdomslag då de säkrade dubbeln genom att besegra Liverpool, på 20-årsdagen av Arsenals legendariska ligatitelvinst på Anfield, i finalen i FA Youth Cup.
26:e Maj 1989. Arsenal hade lett ligan hela året men nerverna började ta ut sin rätt och man tappade poäng mot slutet av säsongen och behövde vinna med 2 mål borta mot omöjliga Liverpool i sista matchen av säsongen för att vinna ligatiteln. It's up for grabs now ..
På 20-årsdagen av den historiska matchen åkte Arsenals u-18 till Anfield, i det gula bortastället som hyllar det minnet, med Steve Bould (han spelade den matchen) som tränare för att ta hem en titel på sista matchen för säsongen. Men man hade en ledning på 4-1 från första matchen att bevaka. Man vann med 1-2 efter mål av Watt och ett självmål av Ayala, så slutresultatet efter de två matcherna skrevs till 6-2. Förkrossande stora siffror för att vara en final, egentligen. Så det krävdes ingen heroisk insats likt den för 20 år sedan och det krävdes inga dramatiska mål på övertid, men det unga lagets psyke och mentalitet sattes på prov då de egentligen hade allt att förlora efter första matchen.
Liverpool behövde ett tidigt mål. Det var den allmänna uppfattningen. Efter 5 minuter missade Lansbury en bra chans efter att Wilshere plockat upp bollen och skott-passat (jo, så kan man göra) mot bortre stolpen där Lansbury störtade fram men han kunde inte pricka annat än den framrusande målvakten. Strax efter det bjöds Liverpool på den chans som, ifall den hade konverterats till mål, hade gett denna final riktigt nerv. Högerbacken Cruise spelade en slarvig passning hem som missade Ayling och som gav Liverpools finske Dalla Valle ett friläge. James Shea blev hjälte för stunden då han lyckas få en hand på avslutet.
De första 20-25 minuterna präglades av slarvpass vilket jag tror beror delvis på nerver. Spelet verkade något krampaktigt och flöt inte på så som det gjort tidigare under säsongen, men det lossnade successivt och då Watt efter dryga halvtimmen rusade igenom på en långboll och kyligt rullade in ledningsmålet för Arsenal så var det egentligen inga tvivel. Arsenal hade fler chanser att utöka ledningen. Formstarke Watt var pigg, Wilshere var som vanligt aktiv - dock hårt uppvaktad - och Sunu slet i vanlig ordning på topp. Resultatet stod sig dock tills halvtid.
Dalla Valle fick sin revansch då han efter dryga 50 minuters spel högg på ett väldigt sällsynt misstag av Bartley och Ayling i mittförsvaret och placerade in bollen bakom Shea. Det gav Liverpool en svag, avlägsen strimma hopp och det gjorde att de hade sin överlägset bästa 10-minutersperiod under hela finalserien där de anföll gång på gång och Arsenal fortsatte att tappa boll orutinerat över hela planen. Här skulle Frimpong, som utgick skadad i första matchen, behövts på centralt mittfält. Det blev ganska uppenbart att Coquelin-Wilshere har sina brister i defensiven (mest den sistnämnde) och laget i sin helhet verkade för första gången visa prov på orutin. Bould flyttade om laget till en 4-5-1 med Watt och Lansbury på varsin kant, och ett tremannamittfält där Thomas hade flyttat in på mitten för att täppa till luckan framför backlinjen. Det skulle visa sig vara ett lyckat drag då det begränsade Liverpool till ungefär 2-3 välplacerade långskott, och Arsenal hittade sakta men säkert sin rytm igen och anstormningen avtog.
Watt rusade då igenom på en briljant genomskärare av Wilshere (inga brister i offensiven hos den killen dock), hamnade i lite snäv vinkel och bestämde sig således för att skära in bollen till Murphy på bortre men träffade bara Ayalas smalben och fick på så sätt se bollen glida in i mål. Surt för Liverpool, nu var matchen punkterad.
Matchen spelades av - mycket mer rutinerat av Arsenal nu - i ett makligt tempo så att ingenting skulle få förstöra firandet efter matchen, även om Roberts i Liverpool, på äkta Paul Scholes-manér, försökte bryta käken på Coquelin med en ful armbåge som definitivt var värt ett värre straff än det gula kort han fick.
Dubbeln var nu säkrad och firandet utbröt på Anfields gräsmatta. Engelsk media fokuserar på Wilshere, som är en spelare alla är överens om kommer att lyckas i framtiden. Om han inte tar sig hela vägen ska jag sluta följa fotboll. Men vilka andra kan ha en chans i a-laget? Alla, om du frågar Jack Wilshere själv. Realistiskt skulle jag dock säga att mellan 2-4 spelare från detta lag kommer att vara material bra nog för en startelva i framtiden, med möjligtvis någon till som lyckas bli en truppspelare.
Är detta då Englands bästa ungdomslag? Kyle Bartley tycker då det: "I think we were confident that we could be the best. We tried not to be too arrogant because sometimes that can slip into our game, but we thought we had a good chance. You don't play northern teams in the Academy League until the play-offs and with the split divisions you don't know who's the best. You look at the leagues and try to get a view of that but until the end of the season you can't be sure. Now we can be sure."
Steve Bould stämmer in och säger “For these kids it has topped a great, great year. We know we are not in a results environment when we set out at the start of the season, but the way they have performed all year, they have been head and shoulders above most of the other teams in the country. I think we've got excellent players and this is the icing on the cake.”
Nu gäller det dock att inte bli för ivriga och förvänta sig för stora saker av dessa spelare, men alla ska ha en rejäl eloge för sina insatser detta år, där de varit ett nummer för stort för de flesta motstånd. De hade 20 vinster och 2 oavgjorda på 22 matcher inför finalen. Och då har ju inte ens Aaron Ramsey varit med, som skulle fått spela den här turneringen. Men ett stort grattis till Shea, Eastmond, Bartley, Ayling, Cruise, Lansbury, Wilshere, Coquelin, Frimpong, Thomas, Watt, Sunu, Murphy och alla andra som figurerat. Hoppas vi ses i framtiden också.
