Gästkrönika: Skada
Vi bryter lite is och lyfter in en gästkrönika om känslor, skador och emotionella dagar i livet. Davidsson&Mannen är pseudonymen. Välkomna till god läsning.
Skada
Vi sitter alla, dagar före, timmar före, och spekulerar kring vilken uppställning vi kommer att mötas av i rutan. Vilka elva spelare Bossen valt ut denna gång, vilka som har visat begynnande form och vilka som skulle behöva vila eller bänkas av andra skäl. Vi spekulerar fulla av lust, tillförsikt och fulla av längtan efter att se de vackra röda tröjorna med vita ärmar, bäras av spelare, raka i stolta ryggar och med framskjutna bröstkorgar. Vi är Arsenal, vackra Arsenal, scooring Arsenal. Ingen djävel skall komma hit och trampa på oss.
Så kraschar vi, vi faller allt snabbare, allt djupare. Ner, ner, ner tills vi ligger under tv-bordet skakandes i fosterställning med fradga runt munnen som en rabiessmittad gycke och med pannloben intryckt av ett brustet hjärta. Ännu en av våra nyckelspelare är skadad, ännu en lucka i elvan som fylles av utfyllnad. Ännu en spelare vars konster vi lärt oss älska har, för dagen eller för de kommande tretton månaderna, tagits ifrån oss. Ännu ett tomrum att fylla med önskan om nästa förälskelse. För vi vill älska, vi vill se glimten av hopp i omskolade högerbackar och centrala mittfältsduos, med ambitioner som en högtrotsande treåring, men också med spelsinne som en dylika. Vi vill glädjas över att Wenger återigen vaskat fram ett guldkorn, ett flarn av en ljusnande framtid, en glimt av det vackra som skall komma. Det som inte är nersmetat och besudlat av förtryckande oligopol med händerna täckta av blod, det som inte sitter fjättrat vid en amerikansk låntagare med dollartecknad profit som främsta ledstjärna. Det som vi, som vuxna män, kan relatera till Indie, såsom i oberoende, obruten och såsom i fri.
Atleter som inte behöver gå upp 05.30 för att skynda till en tickande stämpelklocka redo att brisera av underskott, till en fabrik, ett kontorslandskap eller till ett sjukhus med överfyllda avdelningar med sorgkantade levnadsöden. Som slipper känna det värkande dåliga samvetet, stressen djupt inne i magen, över att ungarna fått stanna ännu en timma på dagis, trots att de första ord som lämnade deras strupar vid den tidiga upplockningen var ”inte dagis, idag, idag vara hemma”. Atleter vars enda uppgift är att vara hela och friska nog att producera goda resultat och vacker fotboll, 90 minuter i veckan, ibland 90x2 när glamourösa kupper kommer i deras väg. Atleter civilt utsmyckade i bling-bling och tokroliga hattar på sned.
Själv hamnar D&M, med ena handen i chipspåsen och den andra om pungen, djupt ner i tv-soffan. Flämtandes, förfasandes, svettig på alla möjliga ställen på den porösa kroppshyddan, med E6-flottig panna och folkölsplufsig i det stora hela. Långsamt förvandlas D&M från smärt och ungdomlig popkropp till Fragglarnas allsmäktige skräphög eller till en blobbkonturlig Avram Grant. Se vad Du har gjort med mig, Arsenal, se vilket monster Du har skapat. Ögon blodsprängda, som på västgötaslätten gick under epitetet ”röttepeckar” syftandes på smågnagares genitalier, med helghandlingsstora ICA-kassar under dem. Du har gjort hjärtklappning och sura uppstötningar till min vardag Arsenal. Frånvarande familjeförsörjare vid middagsbord, grubblandes över hamstrings och över skadeveckor som kallas tre, men alltid visar sig betyda sju. Du har förstört min nattsömn, värre än vad den förstföddas kolik kunde förmå. Se vad du har gjort, Arsenal.
Men, Arsenal. Du för och jag följer. Vart Du än går, så följer jag Dig. Du lade beslag på min själ och nu äger Du den, vare sig jag vill eller inte. Vare sig min fru och mina barn vill det eller inte. Vare sig min chef… Du för och jag följer. Du vandrar aldrig ensam, och med dig vid min sida gör ej heller jag det. I nöd och i lust, sannerligen, vinst genom harmoni, ja jösses.
