Gästkrönika : Nöjesindustri?
Davidsson & Mannen sitter och funderar vidare över det här med den inledande biten av transferfönstret. Simon Bank skriver på sin blogg under rubriken ”Million Dollar Baby” fram och tillbaka kring den enorma mängd pengar Christinas övergång till Real innebär, vad detta i sin tur innebär för fönstret och för andra lag etc. Han tar tydligt avstånd från den ekonomiska dopning som blivit ett redskap i händerna på vissa klubbar och skriver om den död som konkurrensidrott fotbollen står inför, i och med denna ekonomiska dopning. Så här långt har han med sig D&M, som en liten lydig knähund i en säker löplina.
Han avslutar dock bloggtexten med: ”Men det ska bli kul att se C-Ron i Madrid i vinter, det ska det.”
Och det är här min känsla av vämjelse väcks. Att; ja det är säkert jättekul att se c-ron (käre barn, vad får folk allting ifrån) i reals tröja, om man gillar real, absolut. Om man nu går runt på jorden som real-fan, -jajjemensan. Gillar man Real så gillar man Real, gör man det inte så gör man det däremot inte.
Tycker någon annan, icke Real-fan, att det är så himla roligt? Denna trend att ta bort fokus från favoritlag och göra om det till, ja, till vad? Till en syn på fotboll som om vore det underhållning. Simon Bank är journalist och åker runt och utövar sin profession och jag förstår att han då hellre har en god arbetsmiljö än en sämre, att han föredrar bra fotboll och bra fotbollsspelare framför dålig/dåliga. Men till att folk skall tycka det är kul att se christina, för att han nu är del av någon form av dreamteam är ju inte bara befängt och respektlöst gentemot alla världens fan av andra lag. Det är även totalt sinnesförvirrat och sjukligt. Och det värsta av allt är att Simon Bank säkert har rätt här.
Ovan exempel är en målande bild över den galenskap fotbollen smittats av senare åren. Då arbetare stigna ur nöjesindustrin intagit fotbollen och, då de inte förstått bättre, gjort det de är bra på, nämligen just nöjesindustri. Utan förstånd till bättre eller med medvetet uppsåt gjort fotbollen till nöjesindustri och underhållning.
För mig har fotboll aldrig varit underhållning. När Ozzy, i ett tidigt avsnitt av The Osbournes, bevittnar att Sharon tänkt att han skall köra såpbubblor som del i showen, bistert utbrister, ”I´m the fucking prince of darkness”, så bevittnar jag underhållning. Eller när jag youtubar ”Christina worst diving”, då bevittnar jag till viss del också underhållning. Men dreamteam på Santiago Bernabeu, underhållning? Blåläppad i dyblöt anorak på någon ståplatsläktare, någonstans i Sverige, eller för den delen, i London, kan absolut vara helt fantastiskt underbart på många sätt, men underhållning?
Fotboll är euforisk exaltering, rödglödgad vrede, gastkramande spänning, oro på gränsen till ångest, förtrollande och förblindande magi, ja till och med euroption. Bland annat. Och det är det fotboll skall vara. Kampen mellan oss och dem, mellan det goda och det onda, kampen, lusten, den passionerade glöden, förtrollningen och desperationen. Men underhållning? Njet.
Visst har jag halvlegat i tv-soffan en bakfull söndagskväll och låtit mig vaggas runt i en la premiera divisione match. Och visst har jag uppfattat, stundtals uppfattat det som underhållande, på samma sätt som jag uppfattat andra stunder som tråkiga och långsamt framåtglidande till den oåterkalleligt kommande måndagsmorgonen. Som en transportsträcka bland många andra av livets transportsträckor, i väntan på att en händelse av värde skall dyka upp.
Om fotbollen skall överleva så måste den göra allt för att inte bli en del av någon nöjesindustri. Kanske kan den återfå sin forna livsform, kanske är det redan för sent. Kanske är den redan död och kanske är det ett kadaver vi relaterar till snarare än en sprudlande livsform. Kanske har Simon Bank rätt när han, lite spetsat med, och tolkat av, D&M´s bittersyra, påstår att det är i form av kontraktsunderskrifter som Christinas till Real, som är fotbollen som konkurrensidrotts, dödsdom.
Kanske är det pengapungar, stora som en tredjedel av den ryska befolkningens samlade fattigdom, eller FM-spelande shejker som plötsligt tar det till IRL, som blir fisten som stryper syretillförseln till fotbollens hjärna, skjuter kulan in i dess hjärta, eller stöter dolken i dess rygg.
Folk kommer säkert, liksom de gör i byggmästare Perez huvud, vallfärda till Santiago Bernabeu och pengarna kommer säkerligen att formligen rulla in när de vita tröjorna med nummer nio på ryggen, går åt som smör i asiatiskt solsken. Perez kommer inte bara ha gjort sig ofantligt populär hos realfantasterna och boosten kommer att vara så enorm så att hans ego inte kommer att ha någonting mer att önska.
Den gode Perez kommer dock att ha blod på sina händer. Och han kommer att gå i sällskap av fler blodtäckta händer. Alla dessa som så varsamt har smekt in pengar i den bleknande fotbollen. Alla dessa som förhandlat fram TV-avtal efter TV-avtal, alla de som fått lagrellar runt om i Europa, att hoppa upp och ned berusade av mammonskt glädje. Alla de som i inglasade konferenscenters har talat om produkters värde, om upplevelser och om en industri med enorm tillväxtpotential. Alla dess, kommer att gå hand i hand med byggmästare, gasledningsstigfinnare och oljeshejker. Och deras händer kommer att mötas i blodet, blodet från en fotboll som långsamt lustmördas framför våra ögon. Framför Dina och framför mina.
