Gästkrönika: Underhund
När Du ställer dig i ett avgörande, där en vinnare respektive en förlorare kommer att utses vill Du, så till vida din personlighet inte bär för djupa sår eller krackelerade mönster, vinna. Du vill vara en vinnare och skall finnas en förlorare, så skall det fasen i mig inte vara Du. Ställer Ditt lag upp i seriespel, exempelvis EPL, vill Du att Ditt lag skall vinna. Den som kommer tvåa är den störste av förlorare, sade en gång Den Store Poeten. Du vill således inte vara vare sig nummer ett, två eller tre av förlorarna, Du, och Ditt lag, skall vara nummer ett, vinnarna.
Denna säsong har satt oss Gooners på svåra prov. Lojaliteten, trofastheten och kärleken har satts under lupp. Kärlek och hat har, som kaos till gud, hamnat grannligt nära, eufori och nedsvärtad ilska likaså, men även apati och resignation har kissat in sitt revir i vår jeansficka. Fjolårets överraskande tätkänning, pre Midlandscrash, har blivit till ett jagande av den livsnödvändiga fjärdeplatsen. Så fjärdeplats, hallå? Är det vi, är det Arsenal? Vi som skall ha silvervaror varje år, en fjärdeplats, kan man värdesätta och glädjas åt en fjärdeplats? Och spelet; scoring, beautiful Arsenal har i många matcher varit prewengerskt boring Arsenal
Säsongen som var konfronterades vi även med andras åsikt om att det är väldigt bra att konstellationen de fyra stora nu äntligen spräckts. Plötsligt tycker alla att Aston Villa verkar ha något riktigt bra på gång och att Martin O´Neill är grabben hela dan. Ungefär som när gemene man plötsligt blev lite blekunited-röda när väldens bästa Larson, för några vintrar sedan, gjorde ett par matcher för usa. Eller som när alla plötsligt började tycka att City hade vad som behövdes för att vara ett lag man kan hålla på, bara för att Svennis för en stund fick hålla i EPL-lagsroder. Plötsligt konfronteras vi med att Wenger skall ha förlorat sin fingertoppskänsla, med att Arsenal är alldeles för offensiva eller för unga eller för vad fasen som helst. Villa däremot, de har potential att utmana. Och vad kul det är att det äntligen är någon som utmanar de fyra stora.
D&M har ingenting emot varken Martin O´Neill eller Villa, inte på något sätt. Inte heller emot att de fyra stora blir till intet, bara det inte sker på vår bekostnad. Det är den plötsliga hypen av ett lag som, exempelvis Villa, som gör mig oförstående och den plötsliga onåd som vi, Arsenal, fallit i. Att vi inte alls är gemene bardisksprofets andralag, utan det lag av de fyra stora som nu, riskerar och därför, skall bort. Det har jag otroligt mycket emot.
Eller; har jag det. Egentligen. Vad gör det mig, egentligen? Är det verkligen så illa att alla plötsligt tycker att vi är ett sämre alternativ än Villa? Är det något i D&M, och i Dig, som i stället kanske sätts i gång och startar någonting helt annat, någonting större, någonting starkare. Att vi gärna kan var boring Arsenal, unga och ineffektiva, wengerskt naiva Arsenal och att folk kan tycka vad f-n de vill, No one likes us, and we don’t care, och Du älskar det. Vi kan vara fucking Arsenal, och älska det. Vi kan vara de som alla vill få bort, för att vi inte längre är unga, vackra och framgångsrika. Vi kommer att stå där med fingret upp i nyllet på dem, och Du kommer att älska det. Vi är den luggslitna och besparkade Underhunden, som vet var smärtan gör som mest verkan, hos en själv, men också hos den vi biter. Vi är uträknade och passerade, vi är den naiva drömmen som galningen när, men vi kommer stå där med världens mest underskattade långfinger, redo att leverera. Du står stolt rak i ryggen och bara tar fjärdeplatsen med ett leende. För vi kan komma att står där som det oönskade och bespottade Arsenal, som Underhunden, and we don’t care.
