Gästkrönika: Arsenal anno 09/10
Att vara en Gooner stärker ens lungor, som när Ronaldo skjuter in 2-0 i den andra CL-semin nu i våras. Då skrek jag så jag tappade min lingvistiska förmåga i några dagar efteråt.
Att var en Gooner stärker ens fysik, som när Malouda sköt in 1-4 i mötet med Chelsea hemma på Emirates i maj. Då flög det både tomma och oöppnade flaskor genom balkongdörren till grannarnas förvåning.
Att vara en Gooner är att ha tålamod, som när ännu en säsong når sitt slut utan en utökning i prisskåpet. Ett tålamod som det börjar täras på.
Att vara en Gooner är att gång på gång behöva förlita sig på hoppet, som när Arshavin blev klar under de sista timmarna i januari. Ett hopp som stärktes när han dribblar sig loss till vänster och trycker upp bollen bredvid ex-Spursaren Paul Robinson i Blackburns mål.
Att vara en Gooner handlar mer och mer om tillit, som när Wenger säger att han tycker truppen är bra och att inga förstärkningar behövs, även efter att han sålt två etablerade spelare i Toure och Adebayor.
Men att vara en Gooner handlar främst om gemenskap, som när vi alla nu dagar innan premiären mot Everton tror att vårt lag är starkt nog att ta hem Premier League-titeln, att vi kan ta hem Champions League-bucklan som vi tappade mot Barcelona och att visa att ”the invincibles” inte var en engångsföreteelse.
Jag är idag 22 år och har följt Arsenal seriöst i ett decennium. Jag var bland annat med när vi tog dubbeln 1999 och 2002 och när vi gick obesegrade genom ligan 2004. Jag har sett Henry få bollen i mål från alla möjliga vinklar och vrår över 200 gånger. Jag har sett Ljungberg byta frisyr ungefär lika många gånger. Jag har sett glädjen i Bendtners ögon när han 1.8 sekunder efter sitt inhopp nickar in segermålet mot Tottenham 2007. Men jag har också sett det där finurliga leendet på Wengers läppar allt mer förvandlas till en hopplös blick. Var är Arsenal FC på väg?
Arsenal köper inte spelare för kvarts-, halva eller hela miljarder varje säsong. Har man tur kommer det in en eller två nyförvärv. I år är inget undantag då belgaren Vermealen idag är vårt enda tillskott under försäsongen. Visst kan Eduardo samt Rosicky ses som nyförvärv om de nu kan hålla sig friska. Wenger fortsätter tro på sina ynglingar, och visst var han nära 2007 då Arsenal var i ledning halvvägs genom säsongen, en ledning som dock försvann snabbt efter några dåliga matcher. Inför premiären har Arsenal fortfarande potential till Premier Leagues lägsta snittålder.
Visst är det nobelt av Wenger att tro på sin filosofi, att pengar inte garanterar vinster. Den dag det väl går vägen kan han stå rak i ryggen och säga ”I told you so” med den där ”frengelskan” som karakteriserar Wenger. Men hur länge kan styrelsen vänta? Hur länge kan spelarna vänta? Hur länge kan vi supportrar vänta?
Ännu en säsong utan titlar och tron kan försvinna hos de allra lojalaste spelarna. Att till exempel tappa kapten Fabregas, ”Meep meep”-Walcott och Robin van Tintin kan vara den apokalyps som börjar bli mer och mer verklig. Lägg där till att Wenger är inne på sitt sista år på kontraktet och har talat gott om Perez nere i Madrid.
Jag vill inte låta bitter, men på senare säsonger har jag istället för att tänka på ligatitlar mer intalat mig att två vinster i rad ändå är rätt bra. Att så länge vi bara släpper in ett mål mot Man Utd borta så kan vi ta igen det hemma. Det är inte såhär vi ska tänka, Arsenal FC är en storklubb och i år är det dags för Wenger och grabbarna att visa för resten av världen att det är på Emirates Stadium som den bästa fotbollen i världen spelas. På lördag sitter jag och ser premiären mot Everton, då tror jag att Arsenal tar ett första steg in i en ny era.
