Gästkrönika:Äntligen
en skrift om vintermörkrets välsignelser
Samtidigt som gula ubåtar ser ut att haverera, när galna Beatles-fanatiker gråter och "Herthinho" trots flera försök får se sig besegrad så är det Arsenal man kan hålla i när det blåser. Det lag som innan har haft tendenser till att vara svajigt och opålitligt galopperar nu starkare än ett engelskt fullblod.
Men så kommer då perioden där de flertal av lag inte hänger med, där energidrycken tar slut. Trots att man har flera miljarder i fickorna kan man inte köpa sig ett gigantiskt lager dryck som man sedan portionerar ut till togoleser och walesare. Det är perioden där de lag som verkligen förtjänar att vinna något kommer att hänga med på tåget, för mig ser John Lennon och grabbarna ut att vara kvar på perrongen.
Ett afrikanskt mästerskap stundar, ÄNTLIGEN! Detta förbannade mästerskap som i flera år varit en av Arsenals absolut största fiender är nu inte längre en nackdel, snarare tvärtom. För de problem som Arsenal fick under denna period köpte glatt The Citizens för fickpengar. Chelsea är ett annat lag som med förluster som Drogba, Essien, Kalou och Mikel kommer tvingas bära binnikemask för att inte bli allt för brandskadad.
Att Arsenal är starkare än på väldigt längre är tydligt. Men hur blåser vinden innanför Wengers svetsade väggar? Är det en Arsenal-hierarki bland spelarna där Fabregas står längst upp och ivrigt och nästan komiskt försöker putta bort Van Persie, Gallas och Arshavin? Längst ner sitter Theo och Eboue och spelar kort för att de antingen är för blyga för att säga något, eller för att de inte vågar och är mest nöjd med att man har kontrakt med klubben? Det minsta Gunners skulle behöva nu är inre stridigheter, då är samtidigt det minsta man kan begära av Cesc en Elmander-tumme när Robins passningar är för långa. Men varför oroa sig?
Och truppen blir faktiskt bara äldre och äldre, och det i rätt riktning. Wenger ser faktiskt ut att ha byggt ett lag som äntligen kan vara med och slåss om titeln lite längre än till februari. Det finns spelare som inte nödvändigtvis är beroende av ett glimrande lagspel. Det finns nu spelare som kan avgöra matcher på egen hand.
Van Persie, Arshavin och Fabregas har bevisat att de själva både kan skapa en målchans och förvalta densamma, något om varit ett problem innan med allt detta bolltrillande.
Ska Gunners få lyfta bucklan med de fantastiskt eleganta banden på sidorna så krävs däremot mer än att man slår Wolves på bortais. Det kommer inte finnas lyckliga apelsinfärgade motståndare i varje match som hjälper till att förpassa bollen i nät till Arsenals fördel. Matcherna mot topplagen blir stenhårda och där måste vi ha marginalerna med oss. Vi har redan förlorat två stycken i år. Som tur var har de övriga stora lagen gjort poängtapp som man kan tycka är ytters märkliga.
Matchen mot Sunderland blir viktig, att ha spelarna hundra procent friska till derbyt mot Chelsea blir en utmaning, att veta hur man ska matcha truppen i matcherna Bolton/Stoke blir klurigt, och när man sedan springer ut på Anfield spelar det ingen roll om Liverpool har lika många poäng som West ham, det blir olidligt spännande ändå.
Så snälla. Det blir tufft. Men vi är äntligen män och det finns en stor chans till att när vi efter säsongen skryter om billiga och framgångsrika nyförvärv ska slippa att få kommentaren ”Jaha? Ni vinner ju ingenting ändå” tillbaka.
Staffan Lindeborg sa en gång ”Nu spelar båda lagen i numerärt underläge”, det stämmer inte. Arsenal har en stor fördel. Man har en jävla massa hunger och revanschlusta för alla tråkiga debakel.
