En kväll att minnas
Onsdagens CL-kvart blev en match att minnas. För mig kommer den för alltid att leva kvar i minnet som en helt underbar forbollskväll.
Det har snart gått ett dygn sedan den schweiziske domaren Busacca blåste för full tid i kvartsfinalen på Emirates mellan Arsenal och Barcelona. Jag har knappt hämtat mig ännu. Vilken total fotbollsupplevelse! Det började redan för några veckor sedan när lottningen utföll så att de två lag jag helst ser spela fotboll skulle mötas redan i kvartsfinalen av årets Champions League. Det kändes trist att bara ett av de lag som enligt min uppfattning spelar världens mest attraktiva fotboll skulle få chansen att nå semifinal, så redan där var känslorna i svall.
Inför matchen snackades det mycket om Zlatan och hans måltorka mot engelska lag, om Messi som en av tidernas bästa spelare, om Fàbregas mot sin barndoms klubb, om Wenger mot Guardiola (som Arsenal enligt media gärna ser som efterträdare till Wenger) och givetvis om Henrys återkomst till Emirates.
För en gångs skull levde matchen upp till alla högt ställda förväntningar och för mig blev den en av de mest känslosamma jag någonsin varit med om. Och då har jag ändå sett fotboll i allmänhet och Arsenal i synnerhet sedan tidigt 70-tal. Här är några anledningar till att mina känsloutbrott:
Laguttagningen. Wenger chansade och ställde upp med i princip det bästa lag Arsenal kan ställa på benen. Endast långtidsskadade van Persie saknades. Med facit i hand höll det inte. Både Gallas och Arshavin skadades, men jag förstår Wenger. Han har aldrig vunnit CL och insåg att för att ha en chans mot Barcelona krävdes bästa möjliga lag. Att t ex starta med Campbell i backlinjen skulle vara mer eller mindre självmord mot de kvicka Barcaspelarna. ”Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” är ett gammalt ordspråk som passar bra i sammanhanget. För er som tycker det låter mossigt och inte riktigt fattar innebörden kan vi säga att man måste våga för att vinna.
Utspelningen i första halvlek. Aldrig har Arsenal blivit så sanslöst dominerat på Emirates som man blev av Barca den första halvtimmen. Jag har själv deltagit i kören som hävdar att Almunia inte är tillräckligt bra för att vakta Arsenals mål, men hans första halvlek var ren och skär världsklass. Om man som jag älskar kvick anfallsfotboll med snabbt passningsspel och kombinationer är det underbart att se Barcelona som de uppträdde igår. Problemet var bara att de gjorde det mot det lag jag älskat och följt i mer än trettiofem år.
Barcamålen. Efter att ha överlevt den första halvleken kändes första målet oerhört billigt och väldigt trist, särskilt för Almunia efter hans suveräna insats fram till dess. Det andra målet kändes som en dödsstöt. Jag erkänner att jag var tvungen att zappa och se nåt annat några minuter efter Zlatans fantastiskt vackra andra mål.
Vändningen. Jag kan inte säga att jag jublade när Wenger valde att kasta in Walcott. Jag har börjat tvivla på att han är mer än snabb då felbesluten varit många och passningskvaliteten rätt svag denna säsong . Men CL verkar passa Theo perfekt, vem minns inte det fantastiska målet mot Liverpool för några år sen? Nu hann han knappt komma in på planen förrän han elegant rann igenom och gav Arsenal hoppet tillbaka med sitt reduceringsmål.
Cesc Fàbregas. Det finns inte ord för att beskriva mina känslor för denna fantastiske spelare. Det syntes redan från första minuten hur mycket denna match betydde för honom. Smärtan i ansiktet när han fick sin tveksamma varning och insåg att han inte skulle få spela returen var mycket tydlig. Han fick inte möjlighet att dominera spelet som han brukar, Barcas mittfält var för bra för det. Men han fick sista ordet när han fälldes av Puyol och dundrade in straffen till 2-2. Uppenbart skadad vägrade han vika ner sig utan haltade vidare de sista minuterna till slutsignalen, till synes med rejäl smärta i benet. Man kan hävda att det var korkat i det långa loppet, men jag kan inte låta bli att beundra inställningen och viljan att kämpa till sista blodsdroppen. Vilken ledare!
Och så Thierry Henry. Arsenals utan tvekan största spelare genom tiderna återvände till Emirates för första gången sedan flytten till Spanien. Han fick varma applåder när han ersatte Zlatan och sedvanliga ironiska burop de första gångerna han rörde bollen. Men de sista bilderna från Emirates visade Henry som gick omkring på planen och tog emot publikens kärlek och stående ovationer. Jag får erkänna att då var det svårt att hålla tårarna tillbaka.
Arsenal får självklart svårt att ta sig vidare till semi, men sättet man genomförde matchen på gör mig stolt att vara Arsenalfan. Och om nu Arsenal absolut ska bli utslaget ur Champions League, så känns det lite mindre smärtsamt att det sker mot det enda lag i världen som jag anser spelar lika bra och underhållande fotboll som Arsenal. Ja, ok då, kanske t o m lite bättre ibland.
Tack Arsenal och tack Barcelona för en underbar fotbollskväll!
