Redaktionen undrar vad som hände med Stewart Robson
Stewart Robson var en av 80-talets största talanger i Gunners färger. En fantastisk defensiv mittfältare med spelkvaliteter som gjorde att han kunde spela i vilken defensiv position som helst. Vi reder ut vad som hände med honom.
Jag var nog hemligt kär i Stewart Robson på 80-talet. Han gled in i mitt liv och förhärligade Gunners i en tid när det mesta i klubben var mörkt. Cupfinalerna 78-80 hade passerat att Gunners satsade mycket litet på eget material, utan köpte in halvfärdigt och halvgammalt; Mariner, Woodcock, Chapman ver bara exempel på vilsna spelare vid den tiden. Stewart Robson kom som en präktig överraskning. Raphael Meade och Paul Davis två andra som gladde. Robson var dock något enastående.
Han föddes 1964 i den lilla staden Billericay i Essex. "Essex Girl"(ett slang för en "Airhead") eller "Essex man"(working-class-hero) är bekanta ord från just Essex, men Stewart Robson förkroppsligar inte något av det, ty han tog sig framåt i fotbollens värld. En gosse med sinne för liv, leverne och taktik. Han hade också huvudet på skaft och tillbringade sin ungdom i Brentwoods Public School(f.ö samma som Frank Lampard), men spelade också fotboll och fångade Gunners scouters ögon. 1978, så skrev han på för Gunners. Ett stort steg för en 16åring; inledningsvis blev det till att pendla, men efterhand så placerades ungdomarna ut tillsammans i internatliknande tillhåll. Kom ihåg att detta var ljusår innan London Colney. Robson matchades i juniorlag, reservlag och gjorde debut mot West Ham i December 1981, då var han 17 år gammal. För mig som 14åring, väldigt intressant att se en yngling kliva fram och ta plats. Inspirerande, spännande och massor av Buster-känsla.
Vad fansen nu fick se var en spelare med mycket moget uppträdande. Robson vågade hålla boll, spelade ett säkert passningsspel och var orädd för att tackla. Alltid med lite extra tid med bollen och fansen var övertygade "this boy will captain his country". Men Robsons Arsenal under 80-talet var inget lag för titlar, noblesse, faiblesse och fint spel. Ett lag som dominerades av Robson-Hollins centralt, med back-typer som Devine, Hawley, Whyte, Peter Nicholas med flera. Det blir inte så kul. Graham Rix skulle stå för kreationen centralt och Gunners lyckades föga med vad de ville. Det var femte-sjätte-sjunde platser i ligan och bortsett från 81/82, då de gick till semi i båda inhemska cuperna, så var det tidiga respass. Det var i denna miljö som Stewart Robson verkade. Med finess och moget spel. Vald till "Player of the Year" i klubben 1984 exempelvis och av många spådd en framtid i det engelska landslaget. Men ödet och kroppen ville annorlunda. Robson var en spelare med tog mycket stryk, lade ned mycket jobb och jobbade flitigt. Kroppen slets ordentligt och det blev sträckningar och bristningar i ljumskar och lår. I tid och otid. På den tiden, så gavs man inte heller den tid som behövdes för att åter kliva in i spel igen och unge Stewart slet upp skadorna på nytt.
Inget vidare sätt att ta sig vidare i sin karriär. Det byttes tränare på vägen. Terry Neill, som varit Robsons fadersfigur i laget, sparkades och helt plötsligt stod gamle Millwall-tränaren George Graham i båset. Nya idéer och nya vägar. Den hårdföre skotten såg en spelare som var skadad ofta, som inte riktigt passade in i Grahams snabba omställningar och bollförflyttning och valde att sälja av honom. Året var 1987; i januari och det var precis när nya Gunners storhetstid tar sin början. Graham valde att spela Steve Williams centralt och Robson såldes till West Ham. Då var han 22 år gammal och hade gjort nästan 200 matcher för klubben. En av 80-talets största talanger lämnade klubben när det började bli roligt igen.
Men vad hände sedan?
Som så många andra, så blev resan österut. Till West Ham. Robson visade vägen för Wright, Winterburn, Ljungberg exempelvis.
Stewart Robson? West Ham? Klart det blev godis. Robson gjorde nästan 200 matcher och var en härlig frisk fläkt i 80-talets Hammers. Han återkom i storstilade dagar som kraftfull, rörlig spelare och med en närvaro som få hade. Vem kunde då ana att han visade vägen för flera gamla Gunners-spelare som skulle gå till West Ham? Men så kom skadorna även här. Han sorterades ut och landade hos Coventry, de s.k "Sky Blues", där han liksom hos Gunners och West Ham, valdes till årets spelare. Men när han spelade mot Gunners i 1993, så skadade han knäet så pass att han blev tvungen att dra sig tillbaka från fotbollen. Då var han endast 30 år gammal och engelsk fotboll tappade en osedvanlig talang och en som det borde ha gått bättre för.
Men när ett fotbollsliv upphör, så börjar ett annat. Först glad han in som lärare i Forest School i norra London, innan det bar av i två nya vägar, som passade Stewart Robson väldigt bra. Den ena vägen är journalistik. Som för många spelare med blick för spelet och analys, så är inte steget in i journalistiska världen så lång och han inledde en karriär för bland annat Sunday Telegraph. Han skrev även i fotbollstidningar och deltog ofta i TVsända debatter. Än idag finns han med i paneler och används ofta av Gunners i deras radiosändningar, för att kommentera matcher och svara på frågor.
Parallellt med detta inledde han också en tränarkarriär. Först som juniortränare för Wimbledon, sedermera i Southend och senast var han först huvudtränare för laget med det fantastiska namnet Rushden&Diamonds och sedermera har han varit använd som teknisk tränare.
Det torde vara Stewart Robson det.
