Resan till jordens medelpunkt: Del 2
Kommer ni ihåg? Uppspelt, hoppande son, djävulusisk plan, London-resa och planering? Kommer ni ihåg. Min egen Lonely-Planet-guide till en Arsenal-resa. Nu tar vi steg två, ty det är idag resan går. Smack.
*********
Efter att ha fått fram att vi skulle åka till London och se på fotboll, så påbörjades det väsentliga. Jakten på biljetter. Det finns många sätt att få tag på biljetter; tro mig jag vet; så jag testade flera innan jag hittade rätt. Min son- naturligtvis fantastiskt imponerad av sin far(vilken son är inte det) och framför allt när jag visade mina biceps, som efter flera års träning ser ut som ett litet plommon-ville veta allt, så jag visade honom vägen in i Shang-Ri-La. Först så smög jag ut på kvällen och körde "hot-tricket". Jag drog på mig min spindelmannen-tröja(f.ö min 4årings tröja, så den satt som ett krokodilskinn) och tryckte upp min granne mot väggen. "Biljetterna", väste jag. Han såg skräckslagen ut och gav mig biljetter. Jag lommade iväg, men blev mindre nöjd när jag såg att det var en bussbiljett och en tvåårs gammal biljett till Liseberg. Vilket praktfiasko. Jag som övat på "Biljetterna" så att det lät som en gammal italiensk mafioso.
Nästa variant var Blocket. "Biljetter till Gunners" lades ut och en gammal tant ringde direkt. Hon hade tre biljetter till dansbandet Gunnars i Lycksele. Jag muttrade "skaffa glasögon,käringjävel" och lade på.
Steve Perryman gick ju fet-bort. Han är ju gammal Spursare och då blir det bara halvdant ändå; ergo;
Arsenal Sweden naturligtvis. Som medlemmar i klubben, så gjordes ett försök. Biljettsläpp; 12 April; Midnatt. Jag låg i sovsäck framför datorn. Provbokade dagen innan. Jag ställde klockan, kastade mig ur sovsäcken, loggade in, upp med VISA-kortet och dundrade in på under 90 sekunder. Fan, vad najs. Min familj undrade vad jag höll på med. Jag prövade flera gånger hur snabbt jag kunde ställa mig upp från liggande ställning. Det slutade med att en av kotorna troligtvis måste avlägsnas. Sedan börjar man ju bli gammal, så hur jag än försökte, så kom jag inte ur en form av Neanderthalsk-liknande position. Fan jag såg ut som en Manchester-Spelare.
Men när så dagen kom, så studsade jag som en fjäder rakt upp, kastade mig fram, loggade in och slog ett nytt personligt rekord på 78 sekunder. Jag hyperventilerade, svetten lackade och jag kände att jag behövde en exotisk massage för att lugnas ned. Jag knädade mina knän alldeles själv. Är man Östgöta är man exotisk; i alla fall för de som kommer från Kina. Men biljetter bokade, nu hoppades man på tur i utlottningen och samtidigt började nästa steg.
Flygbiljetter och hotell.
Flygbiljetter var naturligtvis "piece of a cake" eller "del av en kaka", som vi östgötar säger. Problemet var naturligtvis - hur många dagar; när åker vi? Ryanair var ett naturligt val. Biljetter skänkes bort och med några snabba knapptryckningar så var både ditresa och hemresa bokad. Fredag-Måndag. Matchen kan ju flyttas. En viss risk naturligtvis. Får vi inga Gunners-biljetter, så åker man till London utan match. Men, det finns massor att göra i London; Balett, man kan mata ankor, man kan sitta och hånle åt alla vackra engelskor samt fundera på hur många rosaskimrande nyanser finns det på en engelsman. Roliga lekar. Senast blev det åtta innan en äldre herre undrade varför jag stod och tittade på honom med förstoringsglas och bad honom stoppa in ett lackmuspapper i munnen. Sedan finns det musikaler, en och annan pub och en del att titta på. Efter London Eye, så vill man ju gärna se på London Ear, London Nose och London Foot.
När det gäller hotell, så är det mera allvarligt. Här gäller det att noga räkna ut var man skall bo. Jag känner en - ja känner och känner, han vill känna mig - Spursare. Han skulle till London och se på Tottenham en helg. Han bokade resa och biljett till matchen. Så frågade jag honom var han skulle bo. Han visste inte; så jag föreslog "Tottenham Hale". Det är ett trevligt litet kvarter, fina små restauranter, pubar och mysigt i största allmänhet. Jag tror inte han har kommit hem ännu. Vi har bott lite överallt i London annars; Bayswayer, Kensington, Earl's Court, Notting Hill. Men senast bodde vi centralt. Ett stenkast och då pratar jag stenkast(typ 242 meter) från Oxford Street. Enkelt att gå fram och tillbaka till sevärdheter, behöver inte passa tunnelbanor och kan krypa hem på nattkröken efter att ha dansat med vilda människor på Stringfellow's. Hotell centralt således. Rum för tre bäddar, dusch och bad på rummet och frukost. Galant. Det blir naturligtvis spännande att komma dit. Jag räknar med att få sova i badkaret. Tre bäddar brukar innebära att någon får stå upp.
Den eviga väntan sedan på biljetterna var naturligtvis den stora tjusningen. Klättra på väggarna var bara förnamnet. Då menar jag klättra. Jag har alltid undrat vad det innebär, så jag skaffade sugproppar från Clas Ohlson och satte igång och klättra på fasaden. "Slurp".."Slurp". Jag kände mig som spindelmannen. På med trikåerna och där satt jag - uppflugen på väggen- och betraktade omvärlden. Det gick bra ända tills skatorna började försöka bygga bo på mig. Då fäktade jag till, tappade balansen och föll handlöst mot den avgrunden som väntade 75cm nedanför mig. "Jag dör", tänkte jag, men lyckades på ett mirakulöst sätt dämpa fallet genom att sätta ned fötterna först. Puh. Det hade kunnat gptt riktigt illa. No-more Magnus.
Till slut ramlade postkuvertet ned. Tre biljetter. Ihop. På Upper Stand. Nu jävlar skall det hejas, tjoas och tjimmas. Om några timmar bär det av och en tredje del kommer efter att äventyret avslutats. På återhörande.
