Falks funderingar: Om en eftermiddag i paradiisk natur
Arsenal-redaktionens Magnus Falk funderar kring allt som rör the Gunners.
Så kom den. Dagen då semestern avbröts.
Två veckor semester med sol, bad, resa till Portugal, havsbad, klappa krabbor, god grillad gnu och lite vattenlek med traktens tapirer, så avbröts semester av en jobbresa till London. Kunde vara värre.
Söndagen kom. Jag stod med packade väskor på Linköpings flygplats för att dra till London. Det var ljummet i luften och jag mötte mina kollegor. Jag hade eftermiddagen fri, då vi skulle landa vid elva, vara på hotellet strax före ett. "Vad skall du göra i eftermiddag?" frågade min chef. Jag lade pannan i djupa veck och sade att "min eftermiddag är planerad till en resa norröver. Jag skall upp till Emirates Stadium." Min chef och några andra kollegor tittade "är det match?", varpå jag svarade att jag åkte upp för att känna på omgivningen, se arenan, ta någon pilsner på Gunners Pub. Jag fick världens samlade blickar och alla dimensioner av "är du inte klok?".
Men väl i London så kastade jag mig in mot staden, såg en drakfest i Chinatown innan jag dundrade iväg på Victoria Line. Jo, faktiskt. När jag åker själv-så kliver jag alltid av vid Highbury&Islington. Det är magiskt att gå över Holloway Road upp mot Highbury Fields, se på småglin som spelar boll på fälten, se alla barn som leker i lekparker och bara känna en härlig stämning i luften. Det är här Gunners bor. Familjerna som bor och leker här, de umgås i Gunners omgivning. Bara detta ger mig en enorm styrka och välmående. Jag satte mig vid Highbury Fields och titttade på ett kompisgäng som lattjade boll. Ingen större kvalitet, kanske. De var ju bara 10 år ungefär. Hade gått rakt in i Spurs startelva dock. Men lekfullheten och glädjen var enorm. Undrar om de kan ha något annat favoritlag än just Gunners? Svårt att motstå. Man blir nog pålad om något annat lag finns på tröjan och helt rättvist också.
Efter att tagit en Staropramen och en burgare på Highbury Barn, så ramlade jag in på Gunners Pub. Fullt av folk? Inte en käft. Bara jag och en bartender vid namn Anthony, så vi började samtala. Han var uppvuxen i området. Bara ett stenkast bort; mellan The Gunners Pub och Highbury. Han hade sett Highbury från sitt sovrumsfönster som liten. Vid detta läge, så kastade jag mig över bardisken och gullade lite extra med hans rastalockar. Eller inte, men det var stort och häftigt.
Anthony- idag 25-26(typ)- hade gått med Ryan Smith och Jamie O'Hara i skolan som ungdom. Ryan Smith spelade för Gunners en kort tid, så även O'Hara, som dock drabbades av vansinne och flyttade till Spurs. Han har fortfarande kontakt med grabbarna och träffar dem alltsom oftast när de är i stan. Bartender-Anthony drog sedan igång Away Boyz sista skiva och till tonerna av "Wilshere Jack", så fortsatte diskussionen om livet på en pub i London. Han jobbade halvtid där, resten av tiden var han DJ eller arbetslös. Det var mest "House" och "Club"-musik som dög. Han sade några band som han brukade spela och jag blev lite förvånad att "Åsa Jinder" var med på hans spellista. Kan ha sett fel dock. Anthony brukade se mycket matcher förr i tiden, när Highury fanns. Han visste alla hål i staket och stängsel och de smet in och kollade på matcherna ganska enkelt. Nuförtiden är Emirates en borg; skall väl så vara också...
Jag förvånades över att de på Gunners Pub egentligen har några förmåner uppe på Emirates Stadium. Dessa grabbar håller ju halva supporterklanen med pilsner och glädje, men så var det i alla fall; inga biljetter ellar annat. "Nothing I can influence", sade han. Så rätt. Han tyckte dock att det var lite synd att Gunners spelare och klubb fjärmat sig lite från pub och omgivning. Förr i tiden, så kunde spelare smita in och träffa fansen, numera är det omöjligt. Lite synd, menade han.
Efter att han dryftat livet i ett par timmar med Anthony, som nog tyckte jag var en kuf - Kanske för att jag var iklädd klänning och smink, men ändå - så gled jag vidare över Drayton Park till paradiset på jorden- Emirates Stadium. Så ensamt, så vackert, så fint låg det där denna söndag. Inte en människa i rörelse, bara jag. Då känner man en viss enighet med mästerverket. Arsenaliseringen är i full gång. "The legends" är uppsatta runt arenan och utanför nedgången från arenan till The Armoury, så har man satt ihop en tavla med gamla stjärnor. Här finns flera hundra gamla ikoner. Man har "photoshoppat" ihop en massa laguppställningar och här finns allt man kan önska sig. Minst sagt.
När min eftermiddag gick mot mitt slut, så begav jag mig mot Holloway Road; hann med att spela boll med en tioårig liten kille utanför The Armoury. Han och hans mor var på väg hem från Sainsbury's och då studsade bollen fram till mig och vi lattjade säkert en halvtimme. Nathan, som grabben hade, var ungefär lika teknisk som Bendtner, men kanske kan utvecklas. Han hade i alla fall brallorna på samma ställe som Bendtner hade när han ramlade ut ur puben. Sedan kom skrällen. På väg mot Holloway Road-tunnelbanan, så passerades puben "Herbert Chapman", som var stängd och tillbommad. Där har man tillbringat många timmar och jag kan inte säga annat att det var ledsamt.
Min dag i London var i det närmaste slut. På hotellet väntade kollegorna för en bit mat och jag försökte inte ens förklara vad jag gjort. De hade inte förstått.
