Spelarporträtt: Tony Adams
Mycket kan sägas om Tony Adams, mannen som i det närmaste ÄR Arsenal. Alkoholist, kåkfarare, gudabenådad spelare och stor ledare i samma person. Här kan du läsa mer om hans hemliga liv.
Tony Alexander Adams föddes den 10 oktober 1966 i Romford, Essex. Under juniortiden spelade han för Romford Royals, Gidea Park Royals och Dagenham United. Som skolpojke provspelade han sedan för West Ham, Orient och Fulham innan han fastnade för Arsenal i november 1980. Han fick lärlingskontrakt i april 1983 och A-lagskontrakt den 30 januari 1984. Sedan dess har han varit klubben trogen.
År-Lag-Matcher-Mål
1983/84 Arsenal 3 0
1984/85 Arsenal 16 0
1985/86 Arsenal 10 0
1986/87 Arsenal 42 6
1987/88 Arsenal 39 2
1988/89 Arsenal 36 4
1989/90 Arsenal 38 5
1990/91 Arsenal 30 1
1991/92 Arsenal 35 2
1992/93 Arsenal 35 0
1993/94 Arsenal 35 0
1994/95 Arsenal 27 3
1995/96 Arsenal 21 1
1996/97 Arsenal 28 3
1997/98 Arsenal 26 3
1998/99 Arsenal 26 1
1999/00 Arsenal 21 0
2000/01 Arsenal 26 1
2001/02 Arsenal 5 0
Jag tänkte inte ägna mig så mycket mer åt hans karriär, den talar för sig själv, utan åt det som jag tycker gör honom till en stor människa.
Att alkoholen och fotbollen på många sätt går hand i hand i England är ingen hemlighet. Vi vet att både spelare och supporters dricker, delvis för att det är en del av fotbollskulturen. Det är dock Tony Adams som har gett detta problem ett ansikte. Själv har han sagt att hans liv präglats av två droger, alkoholen och fotbollen.
Adams berättar i sin bästsäljande självbiografi Addicted om sitt alkoholmissbruk. Det är en skrämmande läsning och han lyckas som få ge en bild av det helvete alla alkoholister går igenom. När det engelska landslaget med Tony Adams som kapten förlorade EM-semifinalen mot Tyskland på Wembley 1996 brast det för honom. Tony Adams var född vinnare och nu hade han förlorat ordentligt. Under den tre veckor långa turneringen hade han inte druckit en droppe eftersom han var uppfylld av den eufori som präglade England under turneringen. Inför turneringen hade han också låtit bli att dricka för att inte bli petad.
Från kvällen efter matchen den 26 juni och fram till den 16 augusti var Tony Adams inne i sitt livs värsta missbruksperiod. Han söp hårt på kvällen, och vaknade som ett vrak men undrade ändå var han kunde få sig ett järn kl. 7 på morgonen. Hans favoritdryck var Guinness och han brukade börja supandet med fem till sex pints på en timme för att sedan hålla en takt om ungefär två till tre i timmen tills han inte kunde stå på benen längre. Starksprit drack han inte ofta, ibland några glas vin. Under dessa sju veckor var han full mer eller mindre hela tiden. Ingen ska nu tro att vi talar om någon vanlig bakfylla, som de flesta har upplevt. Det handlar om bottenlös ångest, ovetskap om vad man har gjort eller vem man träffat. Han blev också sängvätare. När han hade supit sju veckor i sträck efter EM orkade han inte längre utan bröt ihop. Sedan dess har han inte druckit en droppe.
Alkoholen var hans bästa vän och utan den kunde han inte hantera sina känslor; ensamhet, panik, vrede och rädsla. Som det ofta är med alkholister var inte tiden efter EM första gången han råkat illa ut, men det var nu han för första gången insåg att han var alkoholist. Han hustru Jane hade tidigare samma år genomgått en avgiftning för tablettmissbruk, men Adams intalade sig ändå att han inte var lika illa ute.
Drickandet började tidigt, redan som lärling i Arsenal var det vanligt att gå ut och ta ett par pints efter träning eller match. Det gällde att visa att man kunde dricka och ändå spela, att man kunde dricka som en karl. Men det blev sakta men säkert en vana och till slut gick det inte en dag utan att han drack. Efter hand skaffade han sig också många vänner bland barägare som ville vara kompisar med den store Tony Adams. Det gjorde att han kunde få sig ett järn i princip hur tidigt som helst på dagen. Pengar hade han också och det fanns alltid någon att supa med eftersom han var så känd. En nota från en nattklubb slutade på £ 5 800 för en kväll. En annan gång fick han sy 29 stygn i huvudet efter att ha trillat ner för en trappa på en nattklubb. Lagkamraterna gjorde honom ofta sällskap på krogen och han är inte den ende som fick problem med spriten. Paul Merson är ett annat känt exempel. Genom sina omvittnade ledaregenskaper lyckades han alltid hitta sällskap i sitt supande.
På väg till Heathrow 1990 för att åka på träningsläger med Arsenal kraschade han sin bil in i en tegelmur och hamnade i trädgården hos ett par pensionärer. Vid poliskontrollen visade det sig att han hade fyra gånger högre alkoholhalt i blodet än gränsen för att bli dömd för rattfylleri. Straffet kom som en chock, nio månaders fängelse. Själv trodde Tony Adams att han skulle komma undan med en varning eftersom han var så känd… Under fångtransporten från domstolen (ja så funkar det i good olde England) fick han dela handbojor med en kille som dömts till 18 månaders fängelse för att ha slagit en polis. Det faktum att han inte skulle få vara med sin familj under lång tid störde inte killen så mycket som att han som Tottenham-supporter skulle behöva sitta ihopkedjad med Arsenals lagkapten.
Tiden i Chelmsford-fängelset var tuff. Dagarna var strikt inrutade och började med väckning kl 7:15. På lediga stunder var det mest läsning som gällde eftersom de inte fick se på TV eller ringa några samtal. Inte någon öppen anstalt som i Sverige. Två fångar i en cell på 2 x 4 meter med tegelväggar och bara en hink att uträtta sina behov i. Det fanns gott om hårdingar på kåken men de flesta var Arsenal-supporters. Barberaren höll dock på Spurs och Adams vågade därför inte gå till honom. Tony bestämde sig tidigt för att hålla en låg profil och det fungerade för han såg aldrig något våld. Han skrev många autografer och när han kom ut skickade han som utlovat en rejäl hög med Arsenal-souvenirer till fångarna.
För att hålla sig i form var Tony noga med att äta allt som serverades och han tränade dessutom så mycket som möjligt. Flera av vakterna lät honom få tillgång till gymnastiksalen utöver den tid han hade rätt till. Efter en tid i fick han beskedet att hans straff hade kortats och han släpptes efter 58 dagar i fängelset. Den 16 februari 1991, dagen efter att han släppts gjorde han comeback i Arsenals B-lag mot Reading. 7 000 åskådare fanns då på plats för att hylla sin lagkapten, trots att A-laget spelade samma dag.
Det gick ändå lång tid efter det att Tony Adams släpptes ur fängelset till dess att han tog tag i sitt missbruksproblem. De närmaste åren gick han på som tidigare, även om han höll sig ifrån bilkörningen när han var packad. Man kan fråga sig hur han kunde spela fotboll på toppnivå trots sitt alkoholproblem. Själv säger han att han inte spelade på toppen av sin kapacitet, men det räckte ändå. Han var nykter dagen innan en match eller under perioder inför en viktig turnering. Men han längtade hela tiden efter ruset och visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle få ta sig en bläcka. Under vissa perioder var han fullständigt borta i sitt missbruk.
Efter att han tog tag i sitt missbruk har han vunnit både Premier League och FA Cupen med Arsenal. Lojal mot sitt lag som ingen annan och en ikon bland Arsenals supporters och även hos det engelska folket för sina insatser i landslaget. Kapten i både klubblag oc
