Gästkrönika: Joakim - ett ögonvittne del 3
Henry kommer igenom en gång, missar tyvärr. Där var det nära. Vi har några andra halvchanser med lite olika spelare inblandade. Skulle suttit fint med nummer två nu. För att spika matchen. Sen händer det. Super Bob kommer med en av sina fantastiska ruscher pa vänsterkanten, fintar, trixar och slår ett perfekt inlägg. 2-0. Freddie. Han är jäkligt vass just nu, vår svenske landslagsmittfältare. Får mig att längta till VM. Bäst på plan var dock Ray Parlour ("Uhh ahh - Ray Parlour"). Han var överallt idag. Stark defensivt, brytningssäker och giftig framåt. Det hade sagts att vi inte kunde vinna pa Anfield och utan Viera skulle vi bli överkörda. Pizza face fick mig att glömma Viera idag, jäklar vilken prestation han gav.
2-0 målet utlöste en sådan enorm stämning. Atmosfären var på topp och glädjeyttringarna antog sådana former som endast fotbollssupportrar på en arena kan känna vid ett avgörande mål. Alla skriker, alla hoppar och man kramar om främlingar överallt omkring sig. Den stora råbarkade biffen, som var dubbelt så stor som mig, fick substituera som nallebjörn i mina ansträngningar att få utlopp för min glädje. Så jäkla skönt.
Glädjen varade inte länge dock. Någonting hände, försvaret sjabblade, (den enda gången i matchen dock) och bollen låg i vart mål. 2-1. Litmanen. Resten av matchen var nervig. Hela kroppen pirrade. Vårt försvar agerade jäkligt resolut resten av matchen och det var ju skönt. Det kunde ändå inte hjälpas. De sista fem minuterna kändes det som en hjärtattack varje gång som Liverpool hade bollen på vår planhalva. Att vart mål nu var på andra sidan planen och att jag egentligen inte såg hur farliga de olika chanserna var hjälpte inte heller. "Get him, get him!", "Away, away!" var nu det enda som hördes från var läktare och jag tittade ständigt på min klocka. Atmosfären hade nu sjunkit avsevärt, vilket alla som varit på en match, där ens lag leder med ett mål och det andra laget pressar, säkert känner till. Wenger började göra en massa byten, vilket jag inte gillade. Å ena sidan så gick ju klockan, men å andra sidan hade ju 10 man spelat ihop sig och skott det defensiva arbetet som en enhetlig grupp. Tillråga på allt så visades skylten upp. Fyra minuter! Var har han hittat dem någonstans? Resterande tid fortsatte att vara en mardröm. Egentligen tror jag inte att det skapades några riktiga chanser, men vid detta laget var jag i upplösningstillstand.
Till slut kom den. Visselpipan. Matchen var slut och glädjeskriken och kramkalaset återtogs. Vi hoppade, vi skrek och vi stod på vara stolar och sjöng. Nu var allt annat betydelselöst. Alla orättvisa frisparkar och gula kort. Till och med utvisningen av Gio. Det betydde ingenting längre, inte en dag som den här. Efter matchen var vi tvungna att gå i regnet, halva vägen in till stan innan vi fick tag på en taxi. Det gjorde ingenting, även jag redan var väldigt förkyld innan. Inte ens det faktum att jag måste jobba idag på självaste julafton och på juldagen, fast jag nu är riktigt sjuk, kan förstöra en sådan helg. Detta är den bästa julen någonsin.
"Jingle bells, jingle bells - Jingle all the way. Oh, what fun it is to say - When Arsenal win away - Hey!"
Nu har vi en ordentlig chans på ligan också och jag ser fram emot nästa gang jag kan gå på bortamatch med Arsenal - pa hemmaplan. Det blir inte mer än knappt två månader, efterssom jag redan innan hade skaffat mig en biljett till Everton den 10:e februari. Hoppas att den dagen blir lika bra och att jag får lika många fantastiska, positiva intryck.
Tack för att ni (om det finns någon?) har orkat läsa så här långt, jag hade inget bättre för mig än att sitta och skriva.
Cheers
Joakim
"Ten men! We've only had ten men!"
