Kallare derby än väntat
I onsdags skulle det spelas toppfotboll på Highbury. Det blev också så - i en halvlek. Det är resultatet som räknas och det var tur att det åtminstone gick vår väg denna gång.
Vieira - Petit. Keown - Hasselbaink. Henry - Cudicini. Det fanns många kamper som skulle utkämpas på Highbury denna Annandag Jul. Av det mesta blev intet, bortsett från en missad påstådd armbåge av Vieira som än en gång verkar hamna i hetluften. Situationen ska nu synas av FA och det är troligt att det blir avstängning att vänta för Vieira.
Matchen då. Jag hade mina farhågor redan innan matchen med tanke på Arsenals mediokra hemmafacit och det spel som Chelsea visat upp och i den första halvleken var det heller inget snack om vilket som var det bättre laget. Eftersom Arsenal inte vågade attackera - må det vara av respekt eller rädsla - så fick Chelsea utrymme att springa på och gjorde det bra. Det var en halvlek fylld av felpass och dåliga uppspel. Flertalet gånger hade Chelseas uppspel ingen adress och arsenals uppspel orkade eller ville inte Henry springa på. Han var otroligt osynlig under hela matchen.
Frank Lampard fick göra sitt första mål i den blå tröjan efter en misslyckad rensning i vårt försvar. Bollen studsade runt flera gånger innan den till slut föll på Lampards fot som mycket snyggt satte 0-1 bredvid en chanslös Stuart Taylor. Taylor skötte sig annars i stort sett felfritt matchen igenom. En enda felbedömning som dock var nära att bli ödesdiger var en hörna från Chelsea som var på väg rakt in i mål om inte backjätten Ashley Cole varit där och nickat bort den. Två stormatcher och två jätteräddningar av Cole.
Arsenals spel fungerade inte alls och det kändes inte som om vi var på väg in i matchen heller. Henry fick ett läge i slutet av första halvleken som han borde ha satt men bollen gick utanför. Jag satt och tittade på matchen och hoppades att Wenger skulle ha ett och annat att säga till grabbarna i paus. Jag längtade efter att få se sylvain Wiltord komma in på mittfältet så att vi skulle få lite mer driv och anfall på mitten. Istället bytte Wenger ut Ray Parlour mot Gio v. Bronckhorst istället vilket visade sig var ett bra byte, det blev chanser direkt och tre minuter in i den andra halvleken så gör Sol Campbell sitt historiska första mål i den vackra röd vita dressen. Jag brukar klaga på att Arsenal aldrig är farliga på hörna men denna dag så ville Campbell annorlunda. Med ett häng i luften som en marionett nickar han snyggt in kvitteringen.
Nu blev det ett annat spel. Det syntes att vi ville vinna den här matchen och att vi ville visa att vi kan vinna även hemma. Efter ett bra tryck på Chelseas mål så kommer också ledningsmålet med tjugo minuter kvar att spela. Bollen går som en flipperkula inne i straffområdet tills den kommer ut till Wiltord som slår till bollen på halvolley och bollen studsar in i mål. 2-1 - ett resultat som man får vara mycket nöjd med efter bedrövelsen mot Newcastle. Det blev en riktig nagelbitare på slutet men vi kunde hålla undan och det ser ut som om vi har den extra glöd och fighting spirit denna säsongen för att det ska kunna räcka till en ligaseger, men då måste vi även vinna de så kallade måstematcherna mot Middlesbrough på lördag och Leicester veckan efter det.
Go Gunners Go!
