En supporters lidanden
Visst det är en glädje att titta på sitt lag och njuta av segerns frukter, men vägen dit är en enda lång pina.
Det är nära nu. Det börjar kännas lite grand i magtrakten nu att snart syns grabbarna igen. Dags att lufta de lurviga. För oss supportrar börjar det oändliga lidandet, när man vecka efter vecka sitter och tittar på sitt kära Arsenal och "njuter" av fotbollen tillsammans med en mer eller mindre god öl. Många av oss kan inte riktigt njuta förrän segern är i hamn, man har en märklig klump i magen, det känns som att man dämpar en enorm smärta genom att dricka någon eller några öl till. Efteråt släpper allt.
Min smärta brukar börja cirka en timme före avspark och den är alltid värre när man pratar om matchen innan den ens börjat. Människor runt omkring börjar prata statistik och talar om för en att laget inte förlorat mot det och det laget på si och så många år, att laget inte förlorat med en frisk Keown eller att Southampton har svårt att göra mål på bortaplan. Ingen information är till någon tröst innan en match. Den supporter som lugnar sig med gammal statistik är en dåre.
Smärtan når sin kulmen någon sekund innan avspark, när väl bollen är i rullning börjar nästa tillstånd, transtillståndet. Varenda bollbehandling och passning registreras med en koncentration och en upprivenhet som måste vara fascinerande för en beteendevetare. När jag tittar på lag som inte betyder någonting kan jag sitta och skratta och verkligen njuta av fotboll som sport och till och med kommentera någorlunda sansat. Inte med Arsenal, jag njuter inte ens när vi leder med 3-0 och det är tio minuter kvar, jag är tillräckligt luttrad för att veta att det har funnits värre vändningar än så. Sexton misstag av Ashley Cole och det är kört ungefär.
Detta lidande är naturligtvis inte normalt och skulle det varit så att säsongen var längre och det spelades match varannan dag så hade jag fått söka hjälp. Men jag litar på att det är en godartad tumör jag har.
Go Gunners Go!
