Coitus interruptus
En märklig upplevese att åka till London för att uppleva derbyt utanför.
Lördag morgon. Allting är förberett, väskorna är packade, pengarna växlade, tidsgenomgången gjord. Det var dags för mitt första besök i London. Jag hade tänkt mig att jag skulle hålla mig runt Highbury en timme innan match för att känna spänningen i luften när trettiotusen-plus Gooners bara är ute efter att få håna och vråla sitt hat mot våra traditionellt bittra rivaler Sp*rs.
Planet gick planenligt(ho-ho)och färden in till London gick smärtfritt. In på det urusla London House Hotel där jag åtminstone bokat till mig ett enkelrum med dusch. Standarden otroligt låg med radio i rummet som standard och möglet gick inte att urskilja från det som skulle vara tapet. Enkelrummet var inrett med våningssäng så det kändes inte så otroligt lyxigt. Men jag skulle ju bara sova där var det tänkt.
Lämnade av mina väskor för att ge mig ut till Highbury. Eftersom tunnelbanan i London är som den är har jag fått erfara gäller det att inte bara titta till linjenätets utformning efter snabbaste vägen utan att också kolla av informationen som ges på diverse tavlor runt om. Misstag lär man sig av säger dem, men det här kostade mig en tre kvart extra i form av att jag åkte på fel håll längs cirkellinjen för att behöva byta och åka tillbaka hela vägen. Jag kom fram till Arsenal fem minuter innan avspark.
Detta var som sagt min första gång kring THOF och vilken syn. Bara tanken att några meter ifrån mig spelade ett helt gäng världsmästare i fotboll och de världsmästarna spelade i mitt lag, det lag som är det bästa i Premier League, det lag som egentligen alla borde hålla på, det lag som har de snyggaste tröjorna, det lag som har krossat rekordböckerna, det lag som nu skulle ge T*tt*nh*m en fotbollslektion. Arsenal. Det enda fotbollslaget (i världen?) som har en tunnelbanestation med samma namn. Det kändes mäktigt.
Polisinsatsen var enorm och det var folk överallt. Stämningen var på topp. Jag bestämde mig direkt för att inte försöka inbilla mig att hitta en biljett nu, utan att leta reda på en pub villig att ta emot mig och mina pund. Det tog en bra stund men en halvtimme in i matchen hittade jag ett ställe som jag glömt namnet på. Det var fullständigt tjockt med folk som liksom jag inte hade matchbiljett. Det gick alldeles utmärkt att sjunga på puben också och med en John Smith´s ner i strupen gick det onekligen lättare för den blyge svensken. När jag kom in så stod det 1-0 till The Pride Of London och det var ingen tvekan om vilket som var laget för dagen. Arsenal körde över de stackars vitingarna och det kanske inte var så konstigt när de var nere på tio personer utklädda till fotbollsspelare.
Jublet visste inga gränser när målen kom, först Fredrik Ljungbergs härliga mål (finns det för övrigt några Arsenalmål framåt som inte är härliga?)en liten bit in på andra halvlek när folket fullständigt får tuppjuck. Det sjungs och vrålas och studsas om vartannat. Alla är Gooners och det känns som om hela världen ler mot oss för en gångs skull. Efter Wiltords mål så är det ren tur att golvet håller och alla hatsångerna mot Tottenham får sin rätta inramning. 3-0 är bra siffror även mot ett sådant dåligt lag känner vi.
Efter matchen gick jag omkring med ett stort leende på läpparna vägen upp till The Gunners som är den naturliga samlingspunkten för en efterfest. Där träffar jag Jocke Lander som jobbar för Arsenal-Sweden och som jag tidigare haft nöjet att spela med under min famösa karriär som fotbollspelare i Malmö Supportercup. När vi tänkte gå in på The Gunners är där fullt så vi tar en snabb kycklingburgare någonstans och går tillbaka och blir insläppta. Nu var detta min första match och upplevelsen var därför kanske mer enorm än den skulle varit annars. En fullsatt pub, mycket öl och ett fullständigt ohejdat hyllande och sjungande om våra hjältar från Highbury. Mumsigt för en supporter som jag som är van vid True Blues försök till supporterstämning.
Vi fortsatte under kvällen till en biljardklubb nere vid Paddington där vi träffade ett gäng görgoa killar från Göteborg som var där för en Chelseamatch. Några partier och ännu mera öl och snack och vi var färdiga för hemgång. Jocke ledde oss på rätt spår efter en rundvandring som förmodligen täckte halva London och min hemvandring till hotellet kändes som om den gick genom de allra mörkaste kvarteren i England.
Söndagen gick mest åt att shoppa goa Arsenalgrejer, bland annat en fin röd hemmatröja med talet tio på ryggen och legendnamnet Bergkamp inpräntat. Alltigenom lyckat trots allt. I december ska jag se till att få det fullbordat. Då blir det match mot Middlesbrough. Och en bortatröja.
För övrigt anser jag att Kanu bör säljas.
