Hjärtat i halsgropen
Idag var vi inte bra, vi ska nog tacka någon i himlen för de här tre poängen!
Regnet öste ner i London under dagen och flera andra matcher fick ställas in. Det var även diskussioner ifall Highburys fina matta var spelbar, men den gavs klartecken och det var skönt när man väl tagit sig upp och till en TV efter nyårsaftonen.
Spelet var väl som väntat något tillknäppt i början av matchen, lagen kände på varandra och kvaliteten infann sig inte riktigt. Det var mycket felpassningar som ger mig sådana dåliga vibrationer om baklängesmål och allt. Efter nio minuter kommer Bergkamp fram på ett uppspel tillsammans med Desailly. Vem av dem som rör bollen sist kvittar egentligen, men en oehört snygg båge blev det och 1-0 till till de rödvita. Det kändes inte helt rättvist eftersom vi fortfarande inte kunnat hålla bollen inom laget en längre stund.
Vi tog över mer och mer, men utan att hitta några linjer i spelet. Passningarna var under all kritik och det enda som man kunde glädjas åt var att inställningen verkade rätt. Den här matchen skulle vinnas till varje pris.
Chelsea stack upp några gånger och jag började bli smått irriterad på att vi inte skapar mer eller för den delen spelar oss ur situationerna på enklast möjliga vis, undan med bollen.
1-0 i halvtid och om vi hade trott att nästa halvlek skulle det bli bättre så trodde vi fel för det började riktigt illa. Det här var nog det sämsta spelet jag har sett på år och dag och stämningen var inte riktigt på topp i kollegans tvårummare.
Mitt i det allt sämre spelet så får Van Bronckhorst bollen på fötterna längsvänsterkanten, rör sig fram emot mål och serverar ett inlägg som är rent åt helvete. Bortsett från att det var ett skott och det gick snyggt på andra sidan målvakten Cudicini förstås. 2-0 helt utan anledning och det var inte särskilt trätvist det heller. Ditintills hade Chelsea skapat det mesta och dessutom haft mest boll. Men en Gooner tackar inte nej till tvåmålsledning. Inte heller tre, när Henry på något märkligt sätt får målet till skänks av Cudicini så hade jag i alla fall glömt allt elände och jublade i falsett.
Dumt, dumt och mycket dumt gjort.
Chelsea fick göra både 3-1 och 3-2 utan att Arsenalspelarna verkade fatta att de skulle göra motstånd. Troligen vaknade några av dem upp efter 3-2 målet och började kämpa, för efter det målet så kändes benkapar-Arsenal igen. Det var med en oerhörd lättnad jag hörde domaren sätta pipan i munnen och blåsa av.
Sammantaget så var det här en skitmatch, Arsenal kan omöjligt vinna ligan med det här spelet, men fakta kvarstår, under julen har vi tagit tio poäng av tolv möjliga, spelat riktigt dåligt mot West Brom, Liverpool och Chelsea. Ett lag som vinner ligan tar poäng även när de inte spelar bra. Det är just nu den enda trösten.
Wiltord. Egentligen så är det ett under att han får spela så länge som han gör, jag hade nog bytt ut honom i halvtid eller efter 20 minuter in i första. Han varvade fina saker med merparten genomusla grejer. Snälla Ljungberg, kom tillbaka eller snälla MR. Wenger: spela med Kolo Toure.
Chelseas andra mål borde inte blivit godkänt. Seaman höll bollen när Hasselbaink? sparkade den ur händerna på honom. Solklar frispark til Arsenal.
Märkligt att inte ett enda gult kort delades ut. Domarstandarden och variationen i bedömningarna gör att man blir så förbannad när vissa saker inte ens ger frispark ena gången och rött kort andra gånger. Ge oss en konsekvent domarkår.
Vi tackar som sagt för denna segern vilket gör att vi fortfarande är fem poäng före Man U. Det försprånget kan vi nog behöva för det verkar som om de spelar bra fotboll.
För övrigt anser jag att Kanu bör säljas.
