Legender: Charlie George
I vår kommer en artikelserie med de största legenderna i Arsenals historia att publiceras här på London N5. Först ut är en av de största av alla: Charlie George.
Inte många spelare får chansen att avgöra en cupfinal för sitt favoritlag. Charlie George var en av dem som tog chansen, och som han gjorde det. Lika mycket popidol som fotbollsstjärna, lika stor i käften som stor på plan. Charlie George var urtypen för en Cockney Rebel och för många är han den störste legenden i klubbens historia.
Charlie George föddes 1950 i Islington, London. Han växte upp bara nån kilometer ifrån Highbury och Arsenal blev hans lag redan som mycket ung. Han såg många av Arsenals matcher från North bank. Hans talang för fotboll var synlig tidigt. Han var den stora stjärnan i sitt skollag och redan som 13-åring stod det klart att Charlie var något speciellt. En sådan talang gick inte förbisedd av Arsenals lokala scouter och han skrev på för Arsenal som schoolboy.
Han utvecklades i stadig takt och gjorde debut för Arsenal redan som 18-åring. Året var 1969, det var öppningsmatchen säsongen 69-70 mot Everton. Charlies debutsäsong var inte mindre än en succé. Han spelade nära 40 matcher och gjorde 10 mål från sin position som en av de två anfallarna (John Radford var den andra). Charlie hade egentligen allt. Fantastisk bollkontroll, snabb och bra på att dribbla. Hans skott var giftigt och till och med huvudspelet var bra. Debutsäsongen visade dock inte bara upp hans fina fotbollsegenskaper utan också hans temperament och envishet. Han blev utvisad under en europeisk cupmatch för att ha sagt mindre väl valda ord till en linjeman. Detta beteende gillades inte alls av Bertie Mee, Arsenals dåvarande manager och en gentleman ut i fingerspetsarna. Arsenal lyckades dock vinna Fairs Cup, föregångaren till UEFA-cupen, Charlies debutsäsong och inför säsongen därpå var förväntningarna stora på honom och hans anfallspartner Radford.
Säsongen 70-71 kom att bli mycket lyckosam för Arsenal. Den första riktigt lyckade sen 30-talet faktiskt. Oturen grinade dock Charlie i ansiktet redan i inledningen av säsongen då han lyckades göra mål och bryta ankeln samtidigt. Medan Charlie återhämtade sig från skadan hade en annan av de unga talangerna, Ray Kennedy, tagit hans plats på topp och Charlie fann sig till rätta i en offensiv mittfältsroll. Arsenal spelade bra på våren och Charlies form i FA-cupen bar Arsenal fram till en final på Wembley mot Liverpool. Arsenal hade säkrat ligaguldet (på White Hart Lane!) bara fem dagar innan cupfinalen. En final som kom att göra Charlie till King of Highbury. Finalen var mållös efter full tid. I förlängningen tog Liverpool ledningen genom Steve Heighway. Arsenal kvitterade dock omgående genom George Graham. I förlängningens andra halvlek kom målet som gjort Charlie George till legend. Han tog emot bollen precis utanför Liverpools straffområde och drog på ett kanonskott utan chans för Ray Clemence. En utmattad Charlie lägger sig raklång på gräset med händerna i luften och jublande lagkamrater lyfter upp honom. Arsenal håller 2-1 till slutsignalen och vinner dubbeln för första gången någonsin. Grabben som av fansen sågs som en av dem hade avgjort matchen.
Charlie Georges status sköt i höjden och ramsorna på läktarna handlade allt som oftast om Charlie, The King of Highbury. Han blev en symbol för Arsenal och en popidol. Han blev vår George Best. Caféer i London döptes efter honom. På planen började dock Charlie få problem. Han fick problem med knäna och hans insatser pendlade kraftigt. Han kunde i vissa matcher vara helt magisk för att i andra matcher inte göra ett rätt. Hela laget hade problem att upprepa den fantastiska bedriften från 70/71. Charlies cockney rebel image började göra sig påmind mer och mer. Han bråkade öppet med Bertie Mee och andra högt uppsatta personer. Flera spelare från det framgångsrika ”dubbellaget” började bytas ut. Lagkapten Frank McClintock såldes och till slut bad Charlie att bli uppsatt på transferlistan. Klubben fick allt svårare att hantera hans temperament och högljudda åsikter och han såldes till Derby 1975 för £90 000.
I Derby fick han något av en nystart och han började återigen spela som den ”gamle” Charlie George. Han blev uttagen i landslaget 1976 men kunde inte komma överens med den dåvarande förbundskaptenen Don Revie och bad denne att dra åt h-e. Det blev bara en landskamp för Charlie…
Charlie återvände efter karriären till Arsenal och jobbade ett tag med Arsenals museum. Han ser många av Arsenals matcher på plats fortfarande och det är inte omöjligt att kameran fångar upp honom ibland.
Charlie George är inte den spelaren som gjort flest mål för klubben. Han är inte den som vunnit flest titlar men han är den spelaren som stött högst i kurs bland fansen. Han är killen som steg ner från ståplats och avgjorde en FA-cupfinal mot Liverpool. Han tummade aldrig på sin stil och även om det inte uppskattades av de som bestämde så älskades det av fansen. Han var Charlie George, the King of Highbury och för många är han det fortfarande.
Charlie Georges facit i klubben:
Matcher: 179
Mål: 49
Titlar: Fairs cup 69/70, Ligan 70/71, FA-cup 70/71
