Acceptera Henrys klass
Det här är en hyllningskrönika till Thierry Henry. Ni tycker kanske den är onödig eftersom han får så mycket superlativ ändå. Det tycker inte jag.
Jag pratar ofta fotboll med killar och tjejer (okej, bara killar). Det kan vara hemma, i mataffären eller på krogen. När jag har klarlagt att jag är Arsenal dröjer det inte länge förrän Thierry Henrys namn hänger i luften. Det är mycket sällan jag som börjar språka om honom utan alltsom oftast min samtalspartner.
Jag hade inte tänkt på det förrän en Arsenalvän till mig påpekade det men samtalen blir vanligen mycket lika varandra. Såhär kan det låta.
-- Ah, så du håller på Arsenal. Jag säger bara Henry alltså. Vilken jävla spelare!
-- Jo
-- Jag och Benke kollade Tipslördag i helgen och då sa vi båda två att Henry, han är faan bäst i världen alltså.
-- Bäst i världen. Du tycker det?
-- Han är i alla fall en av de absolut bästa. Vadå, tycker inte du det? Du måste ju dyrka honom!
Ja, ungefär så. Samtalet slutar naturligtvis inte där. Jag säger antagligen något om att han naturligtvis är en skicklig fotbollspelare men säkerligen också en hel del klagerier om hans svaga huvudspel eller så fånar jag mig och rackar ner på hans förutsägbara avslut.
Vart vill jag då komma med det här? Det skulle ju vara en hyllningskrönika det här. Grejen är att jag är övertygad om att jag inte är ensam om det här. Baissandet av Henry.
Jag vill visa att jag är en hardcoresupporter och inte bara en julgran med en halsduk. Det har (jag skriver har för det ska bli ändring nu) legat mig mycket närmre att ösa beröm över någon långt ifrån lika självklar spelare, som Alliadiere eller kanske Bentley.
Det är dumt att göra så. Dumt för att egentligen älskar jag ju Thierry Henry. Jag älskar honom för att han gör en massa mål. Jag älskar honom för att han ligger bakom en massa mål. Jag älskar honom för att han ger allt för Arsenal. Dessutom verkar han vara en schysst kille.
Ändå har jag alltså haft svårt att erkänna min beundran. Just efter matchen mot Man City muttrade både jag och min bror lite över Henrys insats. Sedan insåg vi att han låg bakom första målet, själv dunkade in det andra och dessutom stod för flera frispelningar. Detta i monsunlikande förhållanden.
Jag tror, som sagt, inte jag är ensam om att hellre lyfta fram andra spelare före Henry. I alla fall inte bland oss som inte sitter vid söndagsfrukosten och i tidningen läser att Arsenal vann igår och blir lite glada över det. Jag tror mina medsyndare finns bland oss som inte vill missa en minut, oavsett om det är United på Old Trafford, eller Colchester i Carling Cup.
Jag kan ha fel, men jag tror inte det.
Så kom igen nu, ni som känner igen er åtminstone lite grann. Låt oss sluta upp med våra fånerier. Låt oss komma ut med vårt dyrkande och acceptera Henrys klass.
Nästa gång jag pratar med någon på krogen som börjar hylla Henry ska jag hålla med och bjuda snubben på en öl.
Det här är Johan Orrenius första bidrag som fullvärdig medlem av Arsenalredaktionen.Förhoppningsvis kommer hans artiklar både att glädja och provocera er. Vi övriga redaktörer hälsar Johan välkommen i gänget!
